Ibland tror man att man ska få en räkmacka och så får man… något helt annat. Andra gånger tror man att man ska få… något helt annat tills man känner doften av räkor och inser att man inte fick bara en räkmacka utan en hel räksmörgåstårta.

Fredagen den 28 augusti 2020 var en räksmörgåstårta.

När jag hämtade Hilde strax före fyra var det i vetskap om att hon hade en alldeles för kort natt i ryggsäcken. Hon har varit på gnälligt och skört humör några kvällar i rad så efter en ännu kortare natt än vanligt hade jag riktigt låga förväntningar. De blev inte högre av att hon grät och/eller skrek hela vägen hem för att det körde bilar på vägen.

Efter kanske sju svaga minuter hemma vände allt. Hon började leka i hallen. Lyssnade på Greta Gris i bangrunden, åt lite knäckebröd. Stora barnen var med kompisar. Hilde lekte och lekte och lekte så där som ingen av våra andra barn någonsin har gjort för sig själva. Jag och Fredrik låg på soffan i vardagsrummet med varsin dator och varsin bok och levde räkmackeliv och plötsligt var klockan halv åtta. Ingen hade behövt oss på flera timmar.

Jag tror på att få vara behövd, att det är ett av människans grundläggande behov. Jag älskar att det finns människor som behöver mig. Men ibland – och ibland ofta i den tillvaro som är min – finns det absolut inget skönare än att för en stund vara helt och hållet icke-behövd.

Oj, så jag behövde få vara icke-behövd just den där stunden just den här dagen.

Tack.