Hon är en av mina absoluta bästisar. Vi har känt varandra i tjugo år och älskat varandra lika länge. Hon är olik mig på nästan alla sätt, överlägsen mig på de flesta. Ändå är vi på alla sätt som spelar roll så väl synkade. Jag tror bestämt att vi alltid kommer att ha varandra.

Vi satt och åt glass på ett café idag, hon och jag. Och vid bordet bredvid oss satt två andra kvinnor. Jag tror att de också var varandras bästisar. De var lite som vi, både förtroliga och skrattande. Aldrig tysta. Enda skillnaden var att de nog var åttio år. Minst. Efter en stund kom en tredje vän in med sin rollator och allt det vackra och goda bara fortsatte.

Goals. Brutalgoals.

Vänskap. Jag älskar det. Jag älskar att min själ är lättare efter någon enstaka timme med henne och jag älskar att jag får tro att hennes också är det efter någon enstaka tumme med mig.

Jag hoppas att hon och jag också går på café och äter glass en torsdag sent i augusti när vi är åttio. Det såg fint ut.