Ett blodkärl som brast

Jag borde verkligen sova. Klockan närmar sig ett, det är arbetsdag imorgon och hemma hos oss kan man tyvärr inte räkna med att få sova ostört de timmar man sover. Så jag borde verkligen sova. Men jag kan inte sluta läsa.

Trots att jag älskar att läsa kan jag i princip alltid sluta läsa, men igår mötte jag min överbok. Jag slutade inte läsa före jag hade läst ut den och när jag hade läst ut den låg jag länge och tänkte på den. Boken heter Ett blodkärl som brast och är skriven av min vän Christa Mickelsson.

För snart två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Christas kamp efter den hjärnblödning som drabbade henne ett år tidigare. Den hjärnblödning som tog ifrån henne alla ord och förlamade hennes högra sida. Den hjärnblödning som hon nu har skrivit en bok om.

En bok som jag tycker att alla ska läsa. För den säger så mycket viktigt och bra och sant om livet. Och vi behöver viktiga och bra och sanna tankar om livet.

Tänk att vakna på sin sommarstuga en septembermorgon som en frisk, 33-årig journalist och tvåbarnsmamma. Tänk att åtta timar senare ligga på ett operationsbord och kämpa för sitt liv. Tänk att vakna upp ett par dagar senare och märka att man inte kan säga ett enda ord.

Tänk att komma tillbaka. Tänk att komma igen. Den här boken handlar om vägen dit.

Christa skriver ärligt, öppet och så att det känns. När hon beskriver hur det var att inte kunna göra sig förstådd går något sönder i mig, när hon skriver om hur hennes man fanns där blir något helt igen. När hon skriver om ångestladdade ändlösa kvällar på sjukhus gör det fysiskt ont i mig, när hon skriver om framstegen som småningom förde henne ända dit där hon är i dag gör det fysiskt gott i mig. Just spänningen mellan mörker och ljus och hopplöshet och hopp är en av de starkaste styrkorna med boken. En annan är spänningen mellan det krasst odramatiska och det svindlande förundrande. Den spänningen älskar jag.

Christa. I den bästa av världar hade du aldrig kunnat skriva den här boken, för i den världen hade ingen hjärnblödning funnits. Men nu lever vi i den här världen och här finns hjärnblödning och då tänker jag att det absolut bästa du kunde göra var att skriva den. Det säger så mycket om dig att den här boken finns. Du gav aldrig upp. Du nöjde dig inte med en medförfattare. Det bevisar att du är precis så modig och viljestark som jag tänkte att du var när jag lärde känna dig för ett halvt liv sedan.

I epilogen – som faktiskt var min personliga favoritdel i boken och som jag redan har läst på nytt – skriver Christa så här: Ibland tänker jag att jag har fått en uppgift, ibland tänker jag absolut inte att jag har fått en uppgift.

Jag tror att Christa alltid har haft och också nu har en uppgift. Jag tror att vi alla har det och att den uppgiften långt handlar om att leva det liv som blir vårt med största möjliga kärlek och generositet. Inget liv blir någonsin som planerat, men några liv blir det ovanligt lite. Att leva också ett sådant liv med så mycket kärlek och generositet som Christa gör är stort. Kanske störst.

Läs boken. Beställ den till exempel här.

2 thoughts on “Ett blodkärl som brast

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s