Och en dag, knappt tre månader innan hon fyller fyra år, skriver hon sitt namn. Jag berättar vilka bokstäver som ska finnas med och hon vet uppenbarligen (nästan) exakt hur de ser ut. H I L D E.

Jag vet att det finns nästan fyraåringar som läser hela böcker. Som komponerar musik. Som gör volter. Att kunna skriva sitt namn är inte märkvärdigt. Alls.

Men. Just vår lilla nästan fyraåring är ju inte riktigt som alla andra. Största delen av hennes liv har vi funderat på hur bra hon egentligen ser och då är det faktiskt märkvärdigt att hon uppenbarligen ser så bra att hon kunnat lära sig hur en del bokstäver ser ut. Och hur hon ska skriva dem.

Vi ska ju inte jämföra oss med andra, vi ska jämföra oss med oss själva och se på våra resultat utgående från de förutsättningar som är just våra. Och med den måttstocken är det här hur fint som helst.

Go, Hilde!