Det är familjelägrets kanske tredje morgon. Vi, liksom lägrets alla andra ganska många hundra deltagare, kommer lite senare till frukosten för varje morgon som går. Just den här morgonen intar vi vår gröt och våra smörgåsar tillsammans med ett par som liksom vi består av en man som springer snabbt och långt och en kvinna som inte springer lika snabbt och lika långt men som tappert försöker och som skriver väldigt gärna. Åtminstone en av oss, naturligtvis den andra, skriver dessutom väldigt bra.

Precis som med så många andra på lägret är det lätt att komma in på djupet. Det är väldigt lite väder och vind och semesterplaner. Det är smärta, det är sorg, det är förhoppningar som kanske kan gå om intet och det är sanning. Och jag älskar det.

Just den här morgonen pratar vi om i vilket skede man slutar polera ytan och spela bättre än man egentligen är tillsamman med den man delar livet med. Vad vi kommer fram till minns jag inte riktigt. Det var helt säkert inte heller det viktiga. Som egentligen nästan alltid är samtalet så vida överlägset resultatet.

Det som jag däremot minns väldigt tydligt är hur roligt det var, även om det inte var speciellt mycket eller länge. Hur lätt det var att mötas. Nu. För jag minns också hur jag redan där och då tänkte på hur mina och kvinnans vägar korsades för tio år sedan. Då hade vi inte roligt tillsammans. Då möttes vi inte. För vi tyckte så olika.

Som jag kan avsky det. Att en åsikt kan hindra ett möte mellan människor. Då ju mötet möten mellan människor är det vackraste och viktigaste i denna trasiga värld.

Någon dag senare på lägret träffades vi i dietmatkön. Och vi kom att tala en stund om den där åsikten. Den där skiljeväggen. Den som för tio år sedan skiljde agnarna från vetet. Och vi erkände på något sätt båda två att vi idag vet mindre än vi visste då. Jag tror att vi båda på varsitt håll kommit fram till det som jag blir mera och mera övertygad om ju längre jag lever och ju mera jag lär mig; att åsikter och kunskap ofta bär ganska kort. Och att de  alltid bär ingenstans utan kärlek.

Det finns en plan. Den går ut på att inte hota barnen för att få dem att göra och inte göra sådant som krockar med våra önskemål. Om du inte kommer nu genast så får du inte följa med till butiken. Om du inte borstar tänderna nu så blir det ingen kvällsaga. Om du inte slutar retas med din lillebror så blir det inget fredagsmys.

Jag tycker inte om hot. Varken tomma eller fulla.

Det tragiska är att hot fungerar. Åtminstone för Ingrids del.

Och det ännu mera tragiska är att jag tar till det oftare än jag vill. Jag blir alltid arg på mig själv när det händer. Hör hur idiotiskt det låter, hur fånigt. Men det är så svårt när jag i stunden känner att jag inte har kraft och tid (speciellt tid ibland) att resonera, diskutera, argumentera och vädja till dotterns goda vilja.

Jag försöker ibland inbilla mig att fulla hot som är logiska är bättre än absurda och tomma. Men det är klen tröst. Ä

Att inte leva upp till ideal är alltid jobbigt. Det är tungt att falla.

Du lugna, tålmodiga och visa som aldrig hotar. Hur gör du? Jag vet att din hemlighet är värd hundratals euro i timmen, men om du kan tänka dig att dela med dig gratis till en som hotar mer än hon vill – gör det.

– Jag undrar hur det har påverkat dig att inget av det värsta som drabbat dig har varit ditt eget fel, sa en av dem som känner mig allra bäst.

Hon, som vet allt som finns att veta. Hon, som får se mitt fulaste och svagaste och elakaste jag. Hur kan hon säga det?

Det är länge sedan nu. Hon minns säkert inte ens att hon en gång sa det. Men jag har tänkt på det många många gånger sedan dess. Hur har det påverkat mig? Att inget av det värsta har varit mitt eget fel?

Jag tänker att hon nog har sett onåd hos mig. För ibland kan jag vara hårdare än jag vill. Ibland glömmer jag för en stund det som jag egentligen tror så mycket på, nämligen att det värsta som drabbar oss aldrig är vårt eget fel. Att vi alla är summor av omständigheter som sett väldigt, väldigt olika ut? Är vi inte alla resultat av det goda och onda som hänt oss? De goda och onda som hänt oss?

En av mina vänner brukar förklara riktigt svåra, krävande, småsinta och illvilliga människor med att de någon gång råkat ut för någon som inte har älskat dem så som de borde ha blivit älskade. Just så vill jag se på de knepiga som någon gång korsar min väg. Och, ännu mera, på de knepiga som går längs samma väg som jag, närmare mig än jag ibland vill och mäktar med.

Jag vill visa bara nåd. Jag vill växa i nåd. Jag har hur många tillväxtmöjligheter som helst.

Jag tänker också att min väns ord ibland har hämmat mig. Jag har kunnat läsa texter av människor som kämpat med skilsmässor, depressioner, cancer, konkurser, rullstolar och dödssjuka barn och känt mig stum. Eller rättare sagt; känt det som om jag borde vara stum. Får jag säga något alls om något alls när jag har alla mina lemmar i bevar och en man som älskar mig mycket mera än jag förtjänar?

Jag har ändå landat i att till och med jag får säga något. Att min berättelse är precis lika sann som din även om den inte är lika rafflande. Och, vågar jag tro åtminstone ibland, precis lika viktig. Att också jag har lärt mig något av livet även om läxorna kanske inte kommit på ett lika brutalt sätt.

Nu ska vi tala om mat. När jag sammanställde några av våra principer kring mat insåg jag att vi har funderat ganska lite när de skapats och att det inte finns någon klar och tydlig agenda eller logik bakom. Men så här ser det ut just nu:

– Det enda småätande som tillåts är tuggummi (en snabb och diskret vuxen kan på egen risk flexa här, men nåde den som blir påkommen med godsaker mellan måltider).

– Alla måltider intas vid matbordet i sällskap av de andra hemmavarande familjemedlemmarna (Ingrid har dock en klausul här sedan förra veckan; söndagens samtliga måltider får hon om hon vill inta i sitt rum till toner av barnmusik- eller saga). När man är mätt och belåten får man gå från bordet efter att ha dukat av tallrik, glass och bestick.

– Vid morgonmålet får man läsa tidning eller bok eller surfa, annars inte.

– Man måste inte äta grönsaker. Alls.

– Man måste inte äta upp sin mat.

– Men man får gärna dricka upp sin mjölk (eftersom ”man” i det här fallet är en mjölkallergiker med ett dyrt substitut).

Nästan varje dag får jag förbi det där huset. De dagar jag inte går förbi så kör jag förbi. Ofta gör jag både ock.

Inte varje gång, men ofta(st), slår tanken mig; tänk att hon bodde här. I nästan ett år bodde hon och hennes familj här och jag och min bara några få hus längre bort. Vi var nästan grannar. Om man ginade lite på sidan om bakgårdar var vi inte bara nästan grannar utan… grannar.

Hon, en av mina allra bästa vänner. Så nära varandra bodde vi en tid. Och så lite vi utnyttjade det. Så lite vi uppskattade det.

Ibland grämer det mig.

Men jag insåg idag, när jag passerade huset och som så ofta förr tänkte att vi borde ha utnyttjat och uppskattat mera, att vi då inte var där vi är idag. Vår vänskap blev och byggdes upp just under den tiden. Och kanske vi då behövde den geografiska närheten på ett annat sätt än vi gör nu.

Så det grämde mig genast lite mindre.

Det här inlägget som hänvisade till det här inlägget fick mig att komma ihåg den här frågan som jag fick i en kommentar en gång.

Frågan lyder: kan inte du som skriver så fint berätta lite om era uppfostringsprinciper? vad håller ni hårt på, vad är ej så viktigt? vad hade ni kanske tänkt hålla hårt på men fått skippa?

Det är intressant, rentav spännande, det här med uppfostran av barn. Laddningen ligger väl i det faktum att det är så fruktansvärt känsligt. Det kanske allra sista man får kritisera hos en människa är hennes sätt att vara förälder och ta hand om sina barn.

Jag tror gott om folk. Jag tror att vi alla gör så gott vi kan, speciellt som föräldrar. Visst kan jag ibland bli förvånad när jag från sidan ser hur lite en förälder faktiskt kan. Jag kan också bli arg, besviken, mörkrädd. Och ändå håller jag fast vid att föräldrar, i de allra flesta fall, gör sitt bästa. Sedan kan det där bästa se väldigt olika ut beroende på föräldrarnas förutsättningar som i sin tur kan se väldigt olika ut beroende på omständigheter, ekonomi, hälsa, relationer, välmående eller brist på detsamma.

Det är synd om föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar. Det är ännu mycket mera synd om deras barn. Hjälpen borde vara mera lättillgänglig för det blir så lätt så övermäktigt och man fastnar så fort i dåliga vanor.

Vi har några principer vad gäller barnuppfostran. Här kommer den första:

föräldrar som lever nära oss brukar ofta poängtera det faktum att vi aldrig verkar skrika åt våra barn. Och det är ett aktivt val. Vi undviker helst att skrika och lyckas faktiskt med det rätt ofta. Det är svårt att hålla sig i skinnet ibland, men jag tycker att det man uppnår med skrik är så tråkigt. Jo, det kan hända att barnet då i stunden gör som du vill. Men det är ju inte för att barnet förstår varför du har rätt (om vi utgår från att du har det) utan för att du skrämde barnet med ditt skrikande. Jag vill inte skrämma mina barn. De gånger jag brutit mot våra principer och ropat åt Ingrid har jag sett något i hennes ögon som inte ska finnas där. Helst aldrig. Och absolut inte när hon ser på sin mamma.

Dessutom inbillar jag mig att det skrik som ”tar” när ett barn är två år knappast räcker speciellt långt mera när barnet är åtta. Rösten måste höjas för att effekten ska upprätthållas. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte gasta högst i kvarteret när mina barn är tolv.

Jag vill också lära mina barn att tala och diskutera och argumentera och resonera. Allt sådant bara dör de gånger jag ger efter för instinkten och skriker. Det finns inget positivt kvar.

Det har mellan raderna skymtat fram en bekännelse om att det händer att jag inte gör som jag vill göra. Ja, jag ropar ibland. Och då får jag be om förlåtelse. För jag vill inte vara en sådan förälder som ropar. Jag tror att jag gör fel de gånger jag ropar åt mina barn. Att något i mig dör när det händer. Att något i dem gör det också.

 

Var jag var den där dagen när känslorna delades ut? På plats. Har stått vid mållinjen på minimarathon i fem minuter. Har gråtit tre gånger. Ingrid har inte ens startat. Det är något fel på mig.

I tio månader och en vecka har jag haft min Arvid. Och ingen av de dagar vi fått tillsammans har jag tagit honom för given. Fortfarande är jag lite förvånad varje kväll när vi lägger honom. Tänk att vi har fått ha honom ännu en dag. Och fortfarande slår tanken mig varje morgon efter ännu en natt utan ett pip från hans rum; tänk om det är idag han inte vaknar.

Jag är inte konstant rädd. Men jag är konstant tacksam.

En gång för åtta och ett halvt år sedan trodde jag i ett par sekunder att jag skulle dö när långtradaren kom körande mot vår bil. Det lämnade sina spår.

En gång för fyra år sedan höll jag mitt medvetslösa barn i mina armar utan att få kontakt med henne medan Fredrik ringde 112. Det lämnade sina.

En gång förlorade jag ett annat barn långt innan vi ens fick träffas. Och trots att det är så vanligt och trots att barnet var så litet att många skulle kalla det cellklump så lämnade också det sina spår.

Jag är inte rädd. Längre. Absolut inte konstant, egentligen ganska sällan när jag tänker eftger. Men livet, det största och märkligaste, kan jag omöjligt ta för givet.

Spårad och ärrad för livet, men konstant tacksam.

Så har jag plötsligt papper på bristande intelligens. Och det rör mig inte i nacken.

Ett tag har jag försökt pumpa upp aggression och ilska för att få till ett engagerat inlägg, men det vill sig bara inte.

Jag tycker faktiskt inte att ett svagt intellekt är det största handikapp en människa kan ha. Folk som fäller skadeglada ”told-you-so”-kommentarer om undersökningsresultaten känns på något sätt som ett större problem än den dumhet de hånar. Hellre dum än elak, när som helst.

Tänker jag.

Och fortsätter sträva efter att växa som människa. Hoppas på att bli klokare med åren? Jovisst. Men hoppas bli så mycket annat så mycket mera.