Konstant tacksam

I tio månader och en vecka har jag haft min Arvid. Och ingen av de dagar vi fått tillsammans har jag tagit honom för given. Fortfarande är jag lite förvånad varje kväll när vi lägger honom. Tänk att vi har fått ha honom ännu en dag. Och fortfarande slår tanken mig varje morgon efter ännu en natt utan ett pip från hans rum; tänk om det är idag han inte vaknar.

Jag är inte konstant rädd. Men jag är konstant tacksam.

En gång för åtta och ett halvt år sedan trodde jag i ett par sekunder att jag skulle dö när långtradaren kom körande mot vår bil. Det lämnade sina spår.

En gång för fyra år sedan höll jag mitt medvetslösa barn i mina armar utan att få kontakt med henne medan Fredrik ringde 112. Det lämnade sina.

En gång förlorade jag ett annat barn långt innan vi ens fick träffas. Och trots att det är så vanligt och trots att barnet var så litet att många skulle kalla det cellklump så lämnade också det sina spår.

Jag är inte rädd. Längre. Absolut inte konstant, egentligen ganska sällan när jag tänker eftger. Men livet, det största och märkligaste, kan jag omöjligt ta för givet.

Spårad och ärrad för livet, men konstant tacksam.

4 reaktioner på ”Konstant tacksam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s