Ibland kan jag känna att det enda riktigt positiva med att springa är vilodagarna. Speciellt kanske känslan just efter länken dagen innan en vilodag. Då är allt så bra att jag inte vet vart jag ska titta.

Idag är inte en sådan dag. Jag har inte vilodag idag och inte imorgon heller.

Men det finns en annan riktigt positiv sak också. Jag har sprungit fem gånger i veckan (förutom då jag fyra gånger fuskat och sprungit bara fyra gånger) i fyra månader. Och inte en enda dag av alla dessa har jag varit tvungen att hoppa över träningen för att jag varit sjuk. Jag har inte ens varit lite förkyld. Fatta den grejen. Kärnfrisk precis varenda dag i fyra månader.

Jag tror att jag aldrig vill sluta springa.

Om du i något skede tvivlat på att den här måndagen alls förtjänade att finnas så kan du läsa det härhär och glädja dig. Om du dessutom råkar vara min syster Emma bara MÅSTE du läsa.

Ingenting blir ju heller sämre av att jag för ett par dagar sedan uppdaterade min springlista med Bye bye bye och I want you back.

– Ingrid, vet du att jag älskar dig?
– Jo. Du säger ju det varje dag.
– Mmm. Sidu, det finaste av allt för mig, det är att jag får vara din och Arvids mamma.
– Jo. Du säger det också varje dag.

Älskling, det är sant varje dag.

Ingen dag har jag inte varit tacksam eller känt mig utvald och välsignad.

Världen blev en annan när ni kom. En bättre.

Vad jag läste i juni, juli och augusti 2013:

Fattigsverige i Oktober av Susanna Alakoski
Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson
Dina brev lägger jag under madrassen av Astrid Lindgren och Sara Schwardt
Var man av Torbjörn Flygt
Om du ännu fanns av Mimmi Olsoni-Broman
1Q84 Första boken av Haruki Murakami

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson
Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Hatet av Maria Sveland
1Q84 Andra boken av Haruki Murakami
En liten skillnad av (red.) Patrik Hagman och Liisa Mendelin
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Förvandlingar av Göran Skytte

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell
Så gör jag av Bodil Malmsten
Hungrig av Sofia Torvalds
Jag är den som ska komma av Johanna Nilsson
Ängelns lek av Carlos Ruis Zafón
Ingmar Bergman:PM av Jörn Donner
Vinterkriget av Philip Teir
Och bergen svarade av Khaled Hosseini
Det luktar inte av (red.) Julia Wiraeus och Andrea Svanbäck
Lärarrummet av Annika Luther

Konstaterande 1: jag läser mindre en sommar med en femåring och en bebis än jag gör en sommar med en fyraårig.

Konstaterande 2: det är fullt förståeligt och i alla lägen värt det

Ännu om det här med att få välja själv…

96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor. Tror vi på allvar att alla dessa familjer seriöst övervägt att låta pappan stanna hemma med barnen? Och att alla dessa familjer, helt utan samhälleliga normer i bakhuvudet, fattat beslutet att låta mamman stanna hemma eftersom det verkligen är så mycket bättre i just den familjen?

Jag har svårt att tro att vi verkligen väljer så självständigt som vi tror då nästan alla väljer på exakt samma sätt.

Och faktum är: om det verkligen är så att alla dessa familjer övervägt alternativet och det i samtliga fall faktiskt lönar sig att låta mamman vara hemma – då om någon gång har vi ju ett problem. Om det i nästan alla familjer faktiskt är bäst att mamman är hemma och pappan jobbar. För att han tjänar mer. Eller har ett säkrare jobb. Eller är den enda som har ett jobb.

Visst kan man ha ett samhälle där mammorna är hemma och papporna är de enda som jobbar och drar in pengarna. Det kunde till och med fungera i en värld där det inte finns skilsmässor, arbetslöshet bland män, småbarnspappor som dör och gamla kvinnor som lever på sin egen pension.

Men sist jag kollade förekom alla de där fenomenen i den värld som är vår. Tyvärr. Och då är det svårt att inte alls kunna se nyttan med att regeringen försöker föra ihop mammor och arbetslivet.

Vad säger ni om regeringens reformpaket? Speciellt då kanske denna vårdledighet som ju väcker rätt starka känslor.

Många verkar tycka att det är huvudlöst att föräldrarna tvingas dela på vårdledigheten. Jag citerar en kommentar på svenska.yle.fi: ”Ingen bra idé att tvinga papporna att stanna hemma. Vem garanterar att barnet/barnen då ens blir hyggligt omskötta medan mamma är på jobb?”

Inga kommentarer. Den kommentaren talar så starkt för sig själv.

Först av allt: jag har tänkt väldigt lite på det här. Vet inte riktigt vad jag tycker. Faktiskt.

Jag tycker mest att det är hvuvudlöst att förslaget väcker så starka protester.

Det är förstås jobbigt att inte familjerna får välja själva. Samtidigt tycker jag att det är ännu jobbigare att så få pappor aktivt väljer att tillbringa tid med sina barn. Och det här är väl ett försök att råda bot på det.

Och jag vet att många tycker det här är fel sätt. Men vad är då rätt sätt? Kom inte och säg att det är det nuvarande. 96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor.

Den siffran talar så starkt för sig själv.

Den här bilden lever jag länge på. Den där dagen lever jag fortfarande på, två månader senare. Och då är det ju ingenting mot hur jag ska leva på den sedan när januari är här, chokladkonfekten är slut och ingenting känns roligt längre.

”Hon är ursinnig på sig själv för sin egen dumhet. För att hon frivilligt öppnat sig för detta, för ett helt liv av oro och vånda. Det var galenskap. Totalt vansinne. Att fullkomligt dåraktigt och grundlöst lita på att en värld som man inte kan kontrollera mot alla odds inte skulle ta ifrån en det enda man inte står ut med att förlora.”

Om rädslan för att förlora ett barn, ur den bok jag läser just nu.

Oj, vad jag känner igen.

Denna arma sårbarhet. Att leva med hjärtat utanför den egna kroppen, som någon klok sa en gång. Och visst är det så.

Skrämmande och osäkert så det förslår. Men samtidigt så fruktansvärt fint att ha så fruktansvärt mycket att förlora.

Vi gick till en av koloniträdgårdarna i närheten av vårt hem idag. Senast vi var där var i september förra året. Senast vi var där hade vi en fotograf med oss. Senast vi var där var vi tre och skulle några veckor senare bli fyra.

Vi väntade på och längtade efter den lille som vi älskade så mycket trots att vi inte kände honom alls. Samtidigt var vi rädda. För i vår bok var bebistid lika med vaknätter, förkylningar, oro, penicillinkurer, läkarbesök och en ny familjemedlem som oftast var arg och/eller ledsen. Det skulle antagligen bli tufft, sa vår erfarenhet. Värt det? Absolut, alla gånger. En eller en halv blick på vår dotter röjde alla tvivel. SÅ värt det. Men vi var beredda på kamp.

I september förra året.

Idag, nästan ett år senare, tittade jag på den lille som vi älskar så mycket och redan nu känner rätt väl. Och jag tänkte på att bebistid har fått ett kapitel till i vår bok, att vår erfarenhet inte vet vad den ska säga om vi någon gång i framtiden får ta emot ett tredje barn.

För det är två helt olika saker. Det är olika grenar. Olika upplevelser. Finns inte på samma karta. Detta att ha en sjuk och ledsen bebis och att ha en frisk och glad. De föräldrar som bara har haft det senare kan aldrig säga till dem som har det första att de vet vad de andra går igenom. Mycket annat vet de, men inte det. Så radikalt olika grejer är det.

Min tacksamhet är säkert tjatig. Till och med i mina egna öron låter det lite jobbigt, men jag kan inte sluta förundras över det bebisår vi har fått ha.

Tänk om vi hade vetat det då, i september förra året.

Men ännu mera; tänk vad glada, lyckliga, tacksamma och förväntansfulla vi var trots att vi räknade med ett år av kamp och sömnlöshet och sjukdomar och oro. SÅ värt det, alltså.

Om du är som jag skulle du aldrig någonsin lägga pengar på marathonfotos bilder på ditt barn. Du skulle tycka att det är absurt och att de föräldrar som investerar i dylika är lättlurade päron som inte borde få förvalta pengar.

Men.

Sedan skulle du se den här bilden och du skulle inse att du faktiskt blir lite gladare av att ha den. Även om den är dyr. Även om det som kan köpas för pengar aldrig kan göra oss lyckliga. Hellre päron än utan den här bilden. Liksom.

Jag ger er: Ingrid på väg mot mållinjen efter sitt första minimarathon.