Det kan hända att det här är mitt sista inlägg om hemvårdsstöd. Sedan ska jag göra som resten av världen redan har gjort och gå vidare med mitt liv. Men några sista tankar.

1. Här på min blogg är de absolut flesta emot att hemvårdsstödet delas upp. På min vän Peppes blogg är de flesta absolut för. Antingen vågar ingen säga emot Peppe för att hon är så vass o smart och slagfärdig i sin retorik. Eller så har jag en helt annan läsarkrets. Hur som helst: jag älskar att ni inte bara håller med mig. Ni tvingar mig att tänka efter och på så sätt växa som människa.

2. Jag träffade två vänner igår, båda småbarnsmammor och båda av åsikten att det är närmast befängt att vara hemma med sina barn en längre tid. Det visade sig att ingen av dem har vänner som är ärkehemmamammor och att de egentligen inte känner personer som helst ser att barnen är hemma tills de är lite äldre. Jag är tacksam över att jag har så olika vänner. De som började jobba igen före deras förstfödda hade fyllt ett halvt. De som inte jobbat alls sedan deras förstfödda föddes för nästan sex år sedan. Ni är alla intelligenta människor med sunda värderingar. Ni är fantastiska människor som är glada över de livsval ni gjort och den situation de lagt er och era familjer i. Jag älskar att ni är de ni är och att jag får vara den jag är. Att vi kan mötas trots att vi är olika. Att vi inte hotar eller känner oss hotade. Dömer eller är fördömda. Att vi respekterar varandra.

Utmaning: du hemmamamma som tycker att alla andra också borde vara hemma med sina barn tills de börjar skolan – lär känna en heltidsarbetande småbarnsmamma. Du arbetande småbarnsförälder – lär känna en hemmaförälder. Det gör oss så gott. Att bara ha vänner som tycker som vi själva är SÅ högstadiet.

Hej! Nu kom jag på ännu en fördel med vårt nuvarande system:

4. Att det ju verkar finnas pappor som faktiskt inte vill vara hemma med sina barn (några av er hade träffat på sådana) och då kanske det är allt annat än lyckat att ”tvinga” dem till det. Igen, speciellt om alternativet är att en mamma som stortrivs med hemmalivet ska sparkas ut i arbetslivet.

Hemvårdsstödsbloggaren här hej.

Eva utmanade mig att ställa mig i hennes skor. Hon förespråkar fri fördelning av föräldraledigheten men försökte själv se fördelar med en delad. Hon ville sedan att de som tycker annorlunda skulle försöka se fördelarna med att man som idag får fördela föräldraledigheten bäst man vill.

Jag poängterar ännu en gång: jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om regeringens förslag. Jag VET att jag tycker att flera pappor borde vara hemma med sina barn, men jag är osäker på om det här är det optimala sättet.

1. Som jag ser det finns det egentligen bara ett verkligt starkt argument för vårt nuvarande system och det är just att den fria fördelningen är FRI. Att familjerna själva får välja och avgöra. Jag tror känslan av valfrihet är viktig för många när det kommer till familjen. Och om flera pappor bara av fri vilja skulle välja att ge av sin tid åt sina barn redan nu skulle jag absolut, av just frihetsorsaken, förespråka att alla familjer i alla lägen och alla tider ska få välja själva. Men när så få pappor gör det och så många människor, speciellt män, i vårt land mår så dåligt är jag öppen för att samhället tar till åtgärder.

Å andra sidan (förlåt, nu glider jag helt ur min nästas skor här, men jag återvänder snart) så finns det inget förslag som egentligen hotar friheten. Inget förslag som tvingar dagishatande föräldrar att sätta sina ettåringar på dagis. Den som verkligen vill vara hemma får ju fortsättningsvis vara det. Tills barnet är tre, fem, sju, tretton, nitton eller tjugotvå om man vill. Om nu pappan en gång tjänar så mycket mer att han måste vara den som jobbar så måste han ju rimligtvis i de flesta fall då tjäna så pass mycket att familjen nog överlever (obs: överlever, inte vältrar sig i lyx) också utan dedär hundralapparna som samhället bidrar mer.

2. En annan fördel är att det är lite opraktiskt att en förälder utan jobb att återvända till ska börja jobba då den andra är hemma.

3. En annan fördel är att det säkert finns föräldrar som är rätt dåliga på att vara hemma heltid med sina barn. Frågan är ju om det är lyckat att en förälder som bara sitter och surfar på telefonen hela dagarna är hemma med barnen medan den förälder som fixar kvarterets bästa hemmapyssel ska sitta och sörja på ett kontor.

Det finns säkert flera fördelar, men de är alla egentligen bara varianter av det faktum att fri fördelning (som är den centrala och faktiskt riktigt väsentliga fördelen) ger familjerna frihet att välja själva. Och det är inte oviktigt, absolut inte. Då får ekonomiska, personlighetsmässiga och/eller praktiska omständigheter påverka beslutet. Jag skulle önska att det var sådana grejer som styrde redan idag, men jag är inte så säker på att det är så även om många verkar tro det.

Jag tycker Evas initiativ är viktigt. Inte minst för att vi människor låser oss så lätt. Vi blir övertygade om att just vårt eget sätt att se på saken är det enda rätta. Då blir vi arroganta och fördömande och äckliga. Och det förlorar alla på.

… pågår något historiskt. Arvid är vaken. Fatta den grejen. Han somnade som vanligt vid åtta. Ingrid smög som nästan vanligt in vid kvart över nio. Och nu är han vaken, vilket inte är det minsta vanligt alls. Han pratar och hojtar och har sig. Jag är inte road. Inte direkt oroad heller, även om den förälder som tror att hon aldrig mer får sova gott och ihållande alltjämt finns rätt nära under huden.

Spännande. Och jag som trodde att det här skulle vara en vanlig tisdagskväll.

Elva månader precis idag. Helt fantastisk precis varje dag.

– Det skulle säkert vara bra att bo utomlands en tid, se lite elände och få lite perspektiv, säger Fredrik en kväll.

Jag tror att han i den stunden i den kvällen glömde vem han delar liv med. Vem han i så fall skulle se eländet tillsammans med.

Jag säger inte ett bestämt nej till att möta elände, men ett bestämt nej till att möta det för att få perspektiv. För perspektiv har jag.

Det går inte en dag utan att jag känner att jag är ovärdig det liv som blev mitt. Jag har så många tacksägelseämnen när kvällen kommer att jag skulle leva på knä om jag gick igenom dem alla dagligen. Lite förvånad och mycket tacksam är jag alla de kvällar som det gick ännu en dag utan att något katastrofalt drabbade någon i min omedelbara närhet. Utan dödsbäddar, tragiska olyckor, svek som kanske aldrig kan förlåtas.

Jag är inte min egen lyckas smed. Och jag tror faktiskt inte att du är någon större smed du heller. Jag tror att livet smakar olika gott i olika skeden och att vi får smaska när tungan kittlas. Och att vi alltid bör dela med oss när vi har ett överflöd. Egentligen tror jag att vi bör dela med oss till och med innan vi har ett överflöd, men den tanken är så hisnande att jag knappt kan skriva ut den.

Mycket kan man anklaga mig för, men jag känner i alla fall inte för lite. Tårarna är aldrig för långt borta. Hjärtat är svagare och mera själviskt än jag vill, men för kallt är det inte.

Så just perspektiv behöver jag inte. Mycket annat nog för att bli mera den människa jag vill vara, borde vara och borde vilja vara. Men inte just perspektiv. Inte just nu.

Jag läser era tankar om delad föräldra- och vårdledighet och jag tycker om att de finns här. Jag förstår nästan alla kommentarer åtminstone i viss mån, även om jag rätt sällan håller med rakt av.

Jag uppfattas säkert som provocerande. Och det är lite mitt sätt. Jag tycker om att hitta argument mot den rådande uppfattningen och nu verkar det vara rätt klart vad den rådande uppfattningen är.

Samtidigt är jag inte bara ute efter att retas. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att flera pappor stannat hemma med sina barn. Bygger upp en helt egen relation till barnen redan från början. Lär känna sig själva som föräldrar. Tar huvudansvaret för familjens hemmaplan (och med det menar jag verkligen inte städning utan kärnan i en familj, den stämning och anda som råder där).

En sak som förundrar mig rätt mycket är att många verkar anse att moderskap är en sak och faderskap en helt annan. Att en kvinna som jobbar när barnen är små inte borde ha skaffat barn om hon inte vill tillbringa tid med dem, medan en man som jobbar när barnen är små (oftast ännu mindre) inte möter riktigt samma reaktion. Att många tyckte synd om mig när jag började jobba då Arvid var fyra månader. Att ingen tyckte det minsta synd om Fredrik när han började jobba då Arvid var tre veckor. Att vi förväntar oss olika saker. Att vi kräver och förutsätter helt olika saker. Att en pappa som handlar en mjölkliter på väg hem från lekparken med ett barn är en hjälte. Att en mamma som veckohandlar med tre är en kvinna.

Jag tycker synd om männen. Som inte får se hur mycket föräldraskap de klarar av. Som inte får den värdefulla tiden ensamma med sina barn. Som misstros och underskattas så ofta när det kommer till de allra viktigaste i deras liv; deras egna barn.

För nog är det väl så? Att barnen är viktigast också för männen? Att alla män egentligen vill vara hemma med sina barn i något skede men att praktiska och/eller ekonomiska orsaker kommer i vägen? Jag har ännu inte träffat en pappa som sagt att han inte varit hemma med sina barn för att han inte vill. Inte heller har jag träffat en mamma som sagt att hennes man inte vill, det är alltid det att han inte kan.

Ännu i denna dag har jag inte träffat en kvinna som inte kan.

Så jo. Nog måste det vara olika saker.

Jag bildar mig fortfarande en uppfattning om regeringens förslag. Hjälp mig vidare!

Alla ni som är kraftigt emot delad vårdledighet, vad skulle ni tycka om att föräldraledigheten istället blev 6 månader för mamman, 6 månader för pappan och 6 månader som man får rå över som man vill?

Och allt det där jag egentligen vill skriva, men som aldrig når hit eftersom här finns ögon som inte ska veta och ögon som inte behöver veta. Ögon som tillhör dem som aldrig någonsin ska vara tvungna att bära.

Och alla de där känslorna som bara åker hit och dit inne i mig. Som jag försöker fånga för att tygla, men som glider eller rusar undan innan jag hinner greppa.

För jag är så dålig på att greppa ensam.

Och plötsligt ibland kan jag känna mig lite ensam. Kan jag inse att de flesta av de allra närmaste just nu befinner sig i livsskeden som gör att de inte kan hjälpa mig att greppa mina svall. Den älskade med sina tvillingar som inte ännu har ens en månad på sina späda nackar och sina stora som också behöver. Den älskade med sitt energiknippe till min gudson och den växande magen och jobbet och engagemanget. Den älskade många hundrakilometer bort med allt omvälvande i hennes liv.

Jag vet ju att de finns där. När som helst. I den meningen är jag aldrig ensam. Och det är lycka, det är nåd. Om jag skulle ringa nu och säga att mina känslor hoppar och att jag behöver dem skulle de svara, lyssna och finnas. Men det gör jag inte. För det är inte sådana känslor som gör att man ringer. Ni vet. Det är mera sådana där kan-vi-sitta-ner-minst-fyra-timmar-helt-utan-barn-och-bara-ösa-ur-oss?

Och just det kan vi inte just nu.