Det här är för er som älskar berättelser om mitt tragiska hår. Inte för er andra.

Igår nådde mitt hår nya bottennivåer. Va? utbrister du som vet hur illa det har varit under de senaste åren. Som minns alla katastrofer med färger, hårdöden sommaren 2012 och alla dessa proffs som med en blandning av fasa, anklagelse och hopplöshet i rösten konstaterat att mitt hår är tosi huonossa kunnossa. Va? säger du alltså nu och undrar hur jag kan ha nått nya bottennivåer. Jag som bott på bottnen så länge. Jag som skapat bottnen.

Jag befinner mig igår igen i händerna på ett proffs. Den här gången ett proffs som inte gör något konkret utan ett proffs som granskar, analyserar och konstaterar. Ett proffs som tror på hård kärlek och sanning. En ordens kvinna, inte en visornas.

– Din hårfärg är ju helt fel. Du ser gul ut i ansiktet. Dina ögon kommer inte alls till sin rätt. Du försvinner. Du ser trött och gammal ut. Du får mörka ringar under ögonen, konstaterar hon sakligt.

– Jag skulle faktiskt aldrig någonsin färga ditt hår i gula nyanser, inte ens om du krävde det. Du skulle få gå till någon annan, fortsätter hon.

Ungefär här börjar budskapet gå hem till och med hos mig så hon kan sluta ge exempel på exakt hur vidrigt misslyckad min nuvarande hårfärg är. Och jag inser ju att hon har rätt.

– Däremot har dina ögonbryn en bra färg, men det är det enda.

– De är inte färgade, säger jag försiktigt och känner mig lite som ett tillrättavisat barn, men på ett positivt sätt.

– Nåja, säger hon.

Proffset har tydligen bestämt sig. Jag ska ha min egen hårfärg. Hon pekar på den bland hårslingorna på färgkartan.

– Nja, säger jag (tänk att jag vågar!) och menar att jag nog antagligen är lite ljusare.

– Jaha, säger proffset och tar också fram färgen i en nyans ljusare. Sedan lägger hon båda slingorna mot min panna.

Och till och med en håridiot som jag själv inser att den mörkare färgen, den som hon plockade ut direkt, faktiskt är min. Min egen. Min riktiga. Eller så nära min egna riktiga som en artificiell färg kan komma.

– Det är hit du ska, säger proffset och jag bara älskar henne för att hon är rak och bestämd och inte frågar om råd av en person vars hela frisyr ropar att hon inte har en aning om vad hon håller på med.

Men det kommer inte att gå på en gång. Kanske på tre. För mitt hår är så behandlat och så utsatt. Vi kanske till och med måste klippa av en del längd för att snabba på processen. Säger proffset. Igen, utan att fråga. Igen – underbart.

Jag nickar och håller med och känner att det här kanske är som att komma till hårhimlen.

Men hårhimlen är 5 veckor bort. Eller 6 om jag har otur. Hon har inte tid före det. Alternativen är brutalt klara för mig:

1. Leva med vansinnigt fel hårfärg i fem-sex veckor och se gul och gammal och trött ut. Sedan inleda en behandling som förhoppningsvis på sikt kan leda till att jag landar i en färg som skulle kunna tänkas vara min egen.

2. Beställa tid genast till en annan frisör och förklara det jag kommer ihåg av proffsets ord om varma och kalla färger och röda och gröna pigment. Och förhoppningsvis se ogul och ung och pigg ut om bara några dagar.

Alternativ 2 lockar så mycket. Men min kloka vän som var med en del av tiden igår råder mig bestämt att vänta. Och hon har ju rätt. Vad är 5-6 veckor av elände när vi kanske är något gott på spåret för första gången på väldigt, väldigt länge?

Hårhimlen, här kommer jag. Och mina förväntningar är höga. Det var en tid sedan sist.

Och lekamenen svarade. På lördagskväll låg jag i någon slags frossa med smärtor i hela andningspartiet tills jag svalde en värktablett och somnade redan före tio. Sov tio timmar i sträck, vilket nog inte hänt sedan jag blev rejält rund om magen i maj 2012. På söndagen var halsen ledsnare än innan och näsan lätt rinnig och jag fick konstatera att jag tydligen sprang mitt första halvmarathon med en ganska rejäl, men rejält undanträngd, förkylning i kroppen.

Och jag svarade. Med att tacka kroppen som trots allt fixade. Och med att idag ha googlat Lidingöloppet samt köpt nya springskor. Tänkte avrunda med att anmäla mig till HCR i maj.

Så att sådant.

Världen har inte visat sig från sin vackraste sida idag. Rasism här hemma. Attentat i Pakistan. Attentat i Nairobi. Gräl i kommentarsfältet till artiklar om attentaten. Smickrande, verkligen. Att 70 människor dör är ju inte lika tragiskt om jag har rätt i mina tankar om hur media rapporterar om saken. Suck.

Det är konstigt med oss människor. Vi är farliga. Speciellt när vi är rädda. Kan vi inte bara sätta oss ner i ringen och ta varandra i hand?

Har du någonsin träffat en människa som inte varit värd din kärlek? På riktigt?

Jag gjorde det.
Det tog 2 timmar 16 minuter och 33 sekunder.
Första tio kilometrarna gick bra. Jag var stark och frisk och visste inte ens vad förkylning var. Sedan blev det tungt. Och sedan ännu tyngre. Eftersom jag helt saknar tävlingsinstinkt övervägde jag faktiskt seriöst att ge upp vid sista vätskestationen 2,5 kilometer från mål. Men då tänkte jag på att Fredrik nog skulle bli arg på mig, så jag kämpade vidare.

Nu är jag trött. En sådan där trötthet som påminner om den som drabbat åtminstone mig några timmar efter en förlossning. Och jag förstår inte riktigt hur jag kan vara så trött. Tills jag kollar pulsklockan. Enligt den har min medelpuls legat på 188.

Så nog pressade jag min arma lekamen idag trots att tiden inte blev någon jag trycker på väggen.

Får se hur lekamenen svarar. Att gå från fem dagar vila, ylle och varma drycker till en heldag utomhus och flera timmar i vilda pulszoner kan ju vara chockerande.

Nå, mellan 8 och 12 kilometer funderade jag rätt mycket på hur jag ska göra nästa veckas lektioner vikarievänliga. Så det finns en plan.

Jag har sprungit 100 gånger.
Jag har sprungit 70 timmar.
Jag har sprungit 686 km.

För att idag springa mitt livs första halvmarathon.

I tisdags gav halsen sig till känna. Alltid förr när jag blivit förkyld har jag kört en segerdans och älskat ursäkten för att slippa träna. Nu gick jag sönder. Och jag har gjort exakt allt rätt sedan i tisdags för att alls kunna springa idag. Jag har bott i mössa och halsduk och yllekoftor och varma sockor. Jag har sovit i ylle. Jag har inte sprungit ens ett steg. Jag har inte höjt min puls ur viloläge på flera dagar. Jag har druckit finrexin. Jag har druckit te. Ätit apelsiner och vaniljglass. Knaprat vitaminer.

Jag är inte 100 % idag. Kanske inte ens 80. Men jag är för många procent för att kunna låta bli att starta. Jag har inte ont i halsen, inte hosta, inte snuva och inte feber. Jag känner mig lite hängig och svag och den mentala uppladdningen har varit usel då den främst handlat om att jag inte ska bli ledsen om det inte går.

Jag är inte dumdristig och jag är inte stolt. Om det inte går så går det inte. Men klockan tre idag ska jag starta och sedan får vi se.

– Jag blev kär i Amanda redan första gången jag såg henne, säger den ena stolt.

– Jamen, det blev jag också. Och jag såg henne faktiskt ett år före dig, säger den andra.

Jag skojar inte. Alls. Sådär sa de en av alla de många gånger de tävlade om vem av dem som älskade mig mest.

De var mina klasskamrater. De var mina absolut inte anonyma beundrare. De var de som bjöd mig på födelsedagskalas dit ingen annan flicka var bjuden. De var de som överräckte mig så stora kort på alla hjärtans dag att jag dog pinsamhetsdöden varje år i mitten av februari.

Och samtidigt som jag skämdes ihjäl så älskade jag det. Hur de stolt tågade fram till mig med kortet som täckte en halv flickrumsvägg. We love you, Amanda. Jo, för de var bästa vänner och gjorde korten tillsammans. Och jo, för vi gick på engelsk linje.

De skämde bort mig med sin ihärdiga kärlek, trots att den stundvis besvärade mig. I många långa lågstadieår fick jag känna mig som den mest speciella i klassen. Och klassen var ju världen. De orkade vara kära i mig rätt länge. Förvånansvärt länge med tanke på hur lite utdelning deras kärlek ändå gav. Beundransvärt länge. Faktum är att jag och Fredrik hade firat flera bröllopsdagar redan före han kunde säga att han varit kär i mig lika länge som de där pojkarna var.

Lukas och Markus. De hette så. Heter så. Och trots att deras kärlek gav så lite utdelning så gav den mig mycket. Och jag kommer ju fortfarande ihåg dem trots att det gått snart tjugo år sedan deras unga hjärtan slutade slå för mig.

– De här bullarna är FÖR goda, säger han och tuggar i sig sin andra kanelbulle. Eller min andra, om man med min menar att det är jag som bakat dem.

Och mitt hjärta smälter. Igen.

För det smalt redan när han klev in över vår tröskel i söndags. Hans ljuvlighet var så påtaglig, så direkt. Tänk att vi ska få låna honom ibland.

För en vecka sedan kom den dag då vi hade fått ha vår Arv i elva månader. Och som traditionen påbjuder ska jag berätta lite om hur han lever och mår just nu.

Han sover fortfarande dagtid 10-11 och 13.30-15, och nattetid 20-8. Vi har märkt att han ibland ligger och pratar för sig själv ännu halv nio på kvällen och iland redan halv åtta på morgonen, men mellan 20-8 är han i sitt rum. Det rum som han och Ingrid delar, det rum som i folkmun kallas klubbhuset. Att de delar rum har gjort Ingrids sovvanor gott, numera somnar hon nästan alltid före tio. Otroligt.

Han äter oftast bra och/men är omöjlig att truga i ens en halv sked om han inte vill. Vid några tillfällen har han fått äta samma mat som vi andra och det tycker han om. Idag blev det kyckling och ris.

Han kryper omkring som en virvelvind. Han klättrar upp i soffor och sängar och kommer (oftast) ner själv igen utan problem. Han går med stöd. Han står ibland utan stöd.

Han har sedan en tid tillbaka sagt mamma, men på ett sätt som jag inte känt mig träffad av. Igår hände det dock ett par gånger att han såg mig i ögonen och sa mamma på ett mera medvetet sätt. Också idag har det hänt några gånger och jag börjar småningom tro att han kanske menar mig när han säger så. Något annat säger han inte. Förutom brrrr varje gång han ser en leksaksbil. Märkligt.

Han kan klappa och vinka på beställning, men gör det bara om beställningen är i samklang med hans egna intressen. Ibland verkar han veta var lampan är. Lika ofta verkar han bara veta att man kan lyfta sina armar mot taket när ordet lampa kommer på tals. Också det är ju fantastiskt. Skaka på huvudet när man säger nej är också en förmåga han besitter, vår lilla Parmes.

Han är glad och mysig, kräver fortfarande rätt lite av livet. Älskar Ingrid och att hänga i hennes närhet. Verkar också älska att hon ibland är på dagis så att han får härja fritt och vara ifred. Det är ju inte alltid så lätt att ständigt vara tvungen att ställa upp på olika lekar. Den roll han tilldelas oftast just nu är rollen som Kurt i The Sound of Music. Bra roll.

Elva underbara månader.

Någon dag ska jag säkert kunna vara glad över att jag har sett Jakten. Men den dagen är inte idag. Idag är jag bara bedrövad i själen och sorgsen och obehagad.

Jag är gjord för svaga filmer. Helg klart. Starka filmer är för människor som känner mindre än jag eller andra saker än jag.

Min blogg är så tungsint i dagarna. Det är hemvårdsstöd och det är motiv bakom gärningar jag inte ens funderat på att göra. Själv är jag ganska lättsint i dagarna, så min blogg ger inte en helt rättvis bild. Idag åt vi en så rik frukost med våra bästa vänner att jag åt nästa gång halv sex på kvällen. Och sedan fick vi dricka kvällste med andra goda vänner. Och nästan hela tiden bor en av mina systrar hos oss. Och nedan följer några bilder på mig och just den systern. Bilder som en annan syster tog i Stockholm i söndags.

I söndags??? Det känns ju som om det var länge sedan. Hur kan en vecka gå så snabbt och ändå vara så lång?

Och ja; personalen på varuhuset tyckte säkert att vi skulle sluta fotografera och göra oss lustiga över produkter som vi inte tänkte köpa.

Fast ju mera jag tänker på saken… Den där rosa kransen borde jag ha.