Och jag själv då? Jo, jag tycker att jag är vacker.

Och med det sagt frestas jag genast att ursäkta den åsikten. Säga något om att jag ju nog trots allt är rätt vacker med tanke på de ogynnsamma omständigheterna. För att vara en trettioårig prästfru med två små barn och heltidsjobb, fritidsengagemang, löpträning och ett stort läsintresse ser jag inte riktigt lika hemsk ut som jag kunde. Typ.

Att det var det jag menade med att jag tycker att jag är vacker.

Men jag orkar inte tänka så och säga så mera. Jag vill säga att jag är vacker och att det räcker med det. Att jag är vacker. Punkt.

Att skönhet ser ut på många sätt och att det här är ett. Att de som tror att skönhet är förenligt bara med ungdom och smalhet och släthet och perfektion egentligen har fel, trots att de med stor framgång försöker få oss att hålla med. Att vi måste sträva efter att sluta lyssna på de rösterna, men ändå våga erkänna och tala om det faktum att vi gör det alldeles för ofta. Att det inte bara är vilsegångna tonåringar som köper reklamens budskap. Att de rösterna är så högljudda och övertygande att trettioåriga modersmålslärare köper deras budskap, trots en massa kunskap om hur falska rösterna egentligen är. Vi har alla sett och älskat dove-reklamer – och ändå. Att vi köper lögner bara de kommer i en tillräckligt snygg förpackning. Att de får oss att hata delar av det utseende som blev vårt. Att de får oss att vilja be om ursäkt när vi någon gång försiktigt vågar säga att vi är vackra. För att vi väger tjugo kilo för mycket för att bli fotomodeller, trots att vi har längden inne. För att vår näsa är för stor. För att huden är finnig, låren dallrande och vaderna stocktjocka. Baserat på en bloggare nära dig.

Jag hatar att de får oss att hata.

När jag säger att jag är vacker säger jag inte att jag är perfekt. Det finns enormt mycket i mitt utseende som inte skulle finnas i idealbilden av en vacker kvinna. När jag säger att jag är vacker säger jag att skönheten är större än den fattiga idealbilden. Och i skönheten ryms jag med. I den ryms du med. Och i skönheten vill jag bli bekräftad. I den vill jag bekräfta. För jag tänker att varje sådan bekräftelse tar tillbaka ordet vacker från dem som stulit det av oss och gjort något kommersiellt och fult och förnedrande av det, något som bara vissa utvalda har tillgång till.

Så jo. Jag tycker att jag är vacker.

Punkt.

Malin tänkte vidare kring det här med komplimanger och utseende och i mitt huvud växer tankarna vidare och ska snart landa i ett inlägg på en blogg nära dig. I väntan på det en ödmjuk torsdagsgallup där frågan lyder:

Tycker du att du är vacker?

I kroppen min av Kristian Gidlund. Smärtsamt, sorgligt, vackert, hoppfullt. Vissa kapitel rev mig sönder och samman. På riktigt. Ingen ska dö så ung. Men många gör ju det. Och vi andra måste leva vidare med det.

Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed. Den boken kom jag rätt snabbt över, faktiskt. Kanske den drunknade i den föregående. Men skildringarna av psykoserna var starka.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag älskade den. Jag vet att det inte är finlitteratur, men jag är vansinnigt ointresserad av att vara en elitist. Jag skrattade. Jag grät. Och det är minsann inte alla böcker som lyckas få mig att göra någotdera. Och ytterst få böcker som lyckas med båda.

1Q84 Tredje boken av Haruki Murakami. Jag letar fortfarande efter en människa att diskutera den här boken med. Är det kanske du? Jag tyckte avslutningen var en besvikelse. Ett märkligt verk snarare än ett mästerverk. Ändå fascinerande på något sätt.

Morantologi av Caitlin Moran. En samling av hennes bästa krönikor och andra texter. Den kvinnan är festlig. Rolig och självdistanserad (jag älskar självdistanserade människor) och däremellan vass och klok.

Som Zlatan fast bättre av Niclas Cristoffer. Den kom, sågs och segrade inte. Viktigt tema, absolut. Men platta karaktärer, för knapp handling, för snabbt tempo, för hastiga vändningar, för lite känsla.

Hägring 38 av Kjell Westö. Jag älskar Westö. Älskar. Just den här boken var inte den mest klassiska Westö-boken, men oj så den fungerade. Jag tyckte väldigt mycket om stämningen som rådde i boken, hotet och mörkret. Språket. Karaktärerna. Sorgen. Vingslagen, ni vet de där historiska. Skräcken. Allt.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman. Jag skrattade högt. Åtta sekunder senare grät jag för att han skildrade kärleken så vackert. Den här mannen lyckas bevisligen kasta mig mellan olika känslolägen i ett tempo som får attraktioner på nöjesfält att blekna. Den här boken är kärlek. Och humor. Och värme.

När Ingrid var ett år kändes hon stor. Hennes första år var på många sätt tungt och på alla sätt långt och när hon väl fyllde ett tyckte jag att hon var gammal och mogen nog för ett mandat i eu-parlamentet. Vår stora flicka, tänkte vi då.

Nu när Arvid snart ska bli ett känns han bara liten. Han kan ju nästan ingenting, tycker vi. Han skulle absolut inte kunna vara parlamentariker. Han ska nog inte ens ha rösträtt. Vår lilla pojke, tänker vi nu.

Det här om något är säkert ett andrabarnsfenomen. Känner ni andra med flera barn igen er?

Jag, i likhet med de flesta andra småbarnsföräldrar i min ålder, tycker ju att det är viktigt med en viss genusmedvetenhet i föräldraskapet. Mina barn verkar inte alls tycka det.

Ingrid lever i klänning, tycker om rosa och leker med barbiedockor och lego friends. Jag satte mitt hopp till Arvid.

Arvid fyller snart ett år. Han säger ingenting. Inte mamma (jag tolkade honom alldeles för generöst för ett par veckor sedan), inte pappa och inte tuttu (trots att han antagligen är den mest orala människa som gått på den här jorden). Men. När han ser en leksaksbil så brummar han. Det har han gjort i ett par månader redan. Och när jag säger att vi ska åka iväg med bilen så brummar han. Dedär rackarna på fyra hjul är det enda som får honom att utstöta ett medvetet ljud.

Det är nästan omöjligt att inte säga något i stil med att det nog måste vara något speciellt med pojkar och bilar.

Allt i mig som luktar genusmedvetenhet kryper ner under täcket och gömmer sig.

Hur trött jag är? Så trött att jag drabbades av panik när min bästa väns man ringde åt mig strax efter tio. Jag var övertygad om att något hemskt hade hänt eller att deras bebis ville komma ut tio veckor för tidigt. Så mycket trodde jag att klockan var då det begav sig 22.06.

Hur lycklig jag är? Så brutalt lycklig över att få vara hemma hos de allra bästa jag vet. Det har blivit många pussar, ihärdiga kramar och mycket mys. Samtidigt är det märkligt att man efter bara några korta minuter är så van vid sina egna barn igen efter några dagar ifrån varandra. Eller är det bara jag?

Hur tacksam jag är? Så tacksam över att dagarna på bokmässan i Göteborg gav så mycket, utmanade så mycket och bekräftade så mycket.

Det finns en man i mitt liv som heter Jonas. Han är smart, charmig, snygg och rolig. Och han är en som ser, bekräftar och uppmuntrar.

– Du är väldigt vacker ikväll, sa han när han kom och hämtade mig före vi skulle på julfest.

– Vad du ser fin ut idag, kunde han säga en sketen torsdag under den period då vi träffades så gott som alla sketna vardagar.

Jag tyckte om det. Jag tycker om det. Och jag hoppas att jag kom ihåg att säga att han är snygg.

Det finns en kvinna i mitt liv som heter Peppe. Hon är smart, charmig, snygg och rolig. Och hon är en som ser, bekräftar och uppmuntrar.

– Du ser hemskt fin ut, säger hon varje gång vi träffas.

– Vad du är snygg i håret, säger hon också nästan varje gång. (Trots att jag ju numera har papper på att jag faktiskt inte är det.)

Jag tycker om det. Och jag hoppas att jag kommer ihåg att säga att hon är snygg.

Intelligenta kvinnor vill höra att de är vackra. Vackra kvinnor vill höra att de är intelligenta. Sägs det. Vad det säger om mig vet jag inte, men jag vet att jag blir glad varje gång någon säger att jag är fin. Och varje gång någon säger att jag är smart.

Må så vara att det är ett tecken på att jag är både dum och ful och dessutom söker bekräftelse, men jag ser ändå inte faran. Jag ser en värld som är lite roligare att leva i och hur lätt vi kan göra den lite roligare för dem omkring oss. Och jag ser hur gott det är att det finns generösa människor i mitt liv som påminner mig om det.

Tycker du inte att det är för länge sedan jag skrev om hemvårdsstödet? Jag tycker.

Det är märkligt att alla negativa reaktioner nästan genast kommer in på argumentet att regeringens förslag inte kommer att öka jämställdheten. Det har ju regeringen inte heller sagt sig vara ute efter att göra. Regeringen måste spara pengar. Regeringen tror att det här är ett sätt. Regeringen är (tyvärr kanske) inte i första hand ute efter att jobba för mera jämställdhet i vårt land utan för att försöka ordna upp en knivig ekonomisk situation.

Och då kommer naturligtvis det här med att flera dagisplatser kostar mera pengar. Jag tror att regeringen vet det. Jag tror att regeringen ser problemet men att de anser det vara ett ännu större problem att så många kvinnor inte jobbar under så pass långa perioder.

Vidare tycker jag att vi måste hålla i minnet att det här är en delåtgärd i ett sparpaket. Det är inte en morot för ökad jämställdhet, det är inte ett konkret förbättringsförslag som regeringen med stor glädje och entusiasm för fram och förväntar sig att vi ska ta emot med öppna armar. Det är något av de jobbigaste av samhälleliga fenomen; sparkrav. Det ingår ju mer eller mindre i sparkravens arbetsbeskrivning att vara lite obekväma. Om det inte skulle kosta någon något skulle det ju inte heller spara några pengar någonstans.

Jag tror jag har kommit fram till att jag egentligen tycker att regeringens förslag är trist. Men jag inser att trista lägen ibland kräver trista åtgärder. Jag antar att man i nuläget inte såg så speciellt många betydligt bättre lösningar och tycker ändå att det här är mildare än att cancersjuka ska betala hela sin vård själva, att åldringar inte får den hjälp de behöver, att ännu flera lågstadieskolor stänger… Det är inte roligt just nu. Det finns bara dåliga och trista alternativ och det gäller att hitta det som gör minst skada. Själv har jag svårt att tro att det mest skadegörande alternativet skulle vara att vara hemma med pappa efter att man fyllt två.

Om ett halvt dygn är jag på den plats där jag allra helst vill vara de kommande dagarna. Samtidigt längtar jag redan hem trots att väskan ännu inte är packad och jag själv och mina skor fortfarande är kvar hemma. Trots att jag ska sova ännu en natt i min egen säng.

Det kunde tänkas kännas patetiskt och sorgligt, men i ärlighetens namn känns det fint. Att få ha det så gott i det hem som är ens eget att inte ens den plats som lockar allts mest riktigt kan konkurrera. Att inte längta bort, att alltid längta till.

Det sägs ju att det gör gott att vara ifrån varandra ibland. Jag undrar. Jag undrar om jag rentav tvivlar.