– Det skulle säkert vara bra att bo utomlands en tid, se lite elände och få lite perspektiv, säger Fredrik en kväll.
Jag tror att han i den stunden i den kvällen glömde vem han delar liv med. Vem han i så fall skulle se eländet tillsammans med.
Jag säger inte ett bestämt nej till att möta elände, men ett bestämt nej till att möta det för att få perspektiv. För perspektiv har jag.
Det går inte en dag utan att jag känner att jag är ovärdig det liv som blev mitt. Jag har så många tacksägelseämnen när kvällen kommer att jag skulle leva på knä om jag gick igenom dem alla dagligen. Lite förvånad och mycket tacksam är jag alla de kvällar som det gick ännu en dag utan att något katastrofalt drabbade någon i min omedelbara närhet. Utan dödsbäddar, tragiska olyckor, svek som kanske aldrig kan förlåtas.
Jag är inte min egen lyckas smed. Och jag tror faktiskt inte att du är någon större smed du heller. Jag tror att livet smakar olika gott i olika skeden och att vi får smaska när tungan kittlas. Och att vi alltid bör dela med oss när vi har ett överflöd. Egentligen tror jag att vi bör dela med oss till och med innan vi har ett överflöd, men den tanken är så hisnande att jag knappt kan skriva ut den.
Mycket kan man anklaga mig för, men jag känner i alla fall inte för lite. Tårarna är aldrig för långt borta. Hjärtat är svagare och mera själviskt än jag vill, men för kallt är det inte.
Så just perspektiv behöver jag inte. Mycket annat nog för att bli mera den människa jag vill vara, borde vara och borde vilja vara. Men inte just perspektiv. Inte just nu.
Nästan för lycklig 
Aj aj. Eländesturism är ett obehagligt fenomen.
Jag tror nog inte att Fredrik skulle vandra omkring och fotografera elände och säga voi voi. Snarare skulle han kavla upp ärmarna och förändra, förminska, förgöra eländet. Andra slags eländen än de vi har här hemma, för nog finns det mycket hemskt här också.
Här msåte jag säga att vi västlänningar brukar ha lite för höga tankar om oss själva. Varför måste just den vita mannen komma på sin vita häst och glatt leende komma och rädda, förändra och göra slut på eländet? Och hur mycket skillnad gör man egentligen under en begränsad tid? Det handlar inte bara om att det finns elände, det handlar om att vi har det bra för att vi strukturellt har förtryckt och skadat andra delar av världen i århundraden, och gör det än idag. Och att ur den utgångspunkten säga ”låt mig hjälpa er i ert elände!” skär i hjärtat på mig.
Och nu kan jag inte låta bli att länka till detta: http://pkmaffia.wordpress.com/2013/08/07/vitheten-pa-resa/
Det är helt sant att vi ser på vår omvärld med västerländska ögon där vi ofta är hjältarna som räddar. Och egentligen är det väl ganska naturligt. Jag lever i min egen lilla värld som är mitt liv. Det är en trygg och bra värld. Jag har oerhört mycket att vara tacksam över och jag vill under de flesta dagar i året leva i den världen. Men vissa dagar vill jag göra något radikalt annorlunda som inte bara handlar om min egen lilla värld och då tänker jag på miljöer som står i bjärt kontrast till min värld.
Skulle jag någon gång mot förmodan jobba med t.ex. biståndsarbete så känns en superhjälteroll som väldigt främmande. Å andra sidan tror jag vi aldrig kommer att få 100 % rena och ädla motiv när det handlar om att vara till för någon annan. Egoistiska tankar finns där mer eller mindre. Kanske man gör något för någon annan för att bedöva sitt eget samvete eller kanske det handlar om att man vill få ryggdunkningar för sin förträfflighet. Om jag skall ha 100 % osjälviska motiv så får jag vänta länge. Kanske de människor finns som har det. Då är de bara att gratulera.
Och sen tror jag det är milsvid skillnad hur man närmar sig en människa. Säger man ”låt mig hjälpa er i ert elände!” eller säger man: ”Finns det något jag kan göra för dig?”. Jag tror mera på det senare.
Ja, men fast man lever i sin egen lilla värld så gör det inte en till en isolerad ö som stått utanför allt strukturellt förtryck och sedan förvånat lägger huvudet på sned och tänker ”hur gick det så här fel? Vilket lidande! Finns det något jag kan göra för er?”. Konsekvent ser vi oss själva som de med lösningen och hjälpen som de lidande behöver.
Läs det här. Läs det gärna flera gånger. För mitt i vår godhet brukar det också finnas en viss del självgodhet. Överlägsenhet. Du behöver – nåmen tur för dig att jag i denna period i mitt liv har bestämt mig för att vara en givare. Vilken tur för dig att jag bestämde mig för att skaffa lite perspektiv. http://www.hostlycka.blogspot.se/2011/04/valgorenhet-och-konsumtion.html
Ingen här sätter något huvud på sned och är förvånad. Varför tror du det? Varför är du så arg?
Jag tror, envist och fortsättningsvis, att en människas vilja att göra gott för andra människor är viktig. Jag tror inte att någon nulevande tänkande människa ser sin kultur eller sin del av världen som lösningen på någon annans problem. Men jag tror att vi som drog längre strån när resurserna delades ut har en skyldighet att göra något för de andra. Och den skyldigheten blir inte mindre för att vi beaktar vår egen del i skulden till problemet. Tvärtom.
Älskling. Jag kommenterar i verkligheten.
Hej du! Å ena sidan: hur hamnade du här? Jag skrev ett inlägg om min egen sentimentalitet och tacksamhet. Det var det jag skrev om. Inte om huruvida vi kan och ska hjälpa eller i så fall hur. Jag känner att det är en helt annan diskussion.
En som vi säkert kan ta.
Du har förstås en poäng. Mitt svar kunde vara att bara hålla med dig, för ingenting av det du skriver är direkt fel eller något jag inte hört för eller tänk på förr. Men istället ställer jag en motfråga: är det bättre att jag som västerlänning ligger kvar på soffan och äter chips (och alltså bara fortsätter det förtryck du påpekar) än att jag aktivt försöker göra något gott för andra även om risken finns att jag känns högmodig när jag gör det?
Det finns elände överallt. Också på vår egen bakgård. Eller framgård. Jag tror att vi ska åtgärda elände var vi än går fram och våra resurser räcker till. Vare sig vi är vita eller svarta eller något mittemellan.
Den attityd jag är ute efter summerar du själv så fint när du säger ”Men jag tror att vi som drog längre strån när resurserna delades ut har en skyldighet att göra något för de andra”. Resurserna delades alltså ut, vi bara råkade dra det längre strået. Det är ett väldigt vackert sätt att summera kolonisering, förtryck, exploatering och andra vidrigheter vi sysslat med. Vi tog alltså bara emot de resurser vi tilldelades.
Vad ska man göra istället? Låt mig citera min första länkning: ”Det spelade liksom ingen roll vilket land det var – det som spelade roll var hennes resa, hennes upplevelse, som jag gissar bestod i att klappa små svarta barn på huvudet o lära sig ett och annat om att le genom fattigdomen. *snyft* SÅ vackert. Så det är alltså Missionären. Känner ni igen er i detta? I sådana fall – plz, sluta. Vill ni göra oss fattiga afrikaner en tjänst, v.g. störta kapitalismen eller något. Vi kan bjuda er på traditionell dans som tack.” Att hjälpa handlar inte om DIG och DITT perspektiv.
Det känns nästan som om du VILL missförstå mig och det är sorgligt men det får stå för dig. Det rår jag inte på. Det verkar som om du har bildat dig en klar uppfattning om vem du tror att jag är; en självgod, högfärdig idiot som inte inser att världens resurser är begränsade och att den ena gynnas/gynnar sig själv på den andras bekostnad.
Ja, jag ser det som en lottovinst att vara född där jag är född. Jag har möjligheter i livet som de flesta bara kan drömma om. Jag har fått gå i skola. Jag har inte varit barnsoldat. Jag har vuxit upp i ett samhälle som fördömer barnaga. Jag är ödmjukt tacksam varje dag, men inte det minsta självgod. Ingenting av det där har jag förtjänat, har jag rätt till. Det är mitt helt oförtjänt.
Och ja, det har förstås tagits till vår del av världen på andras bekostnad. Men blir den orättvisan, den precis lika oförtjänt, verkligen mildare av att jag blundar för det lidande som finns här hemma och på andra platser?
Jag förstår fortfarande inte. Ännu mindre varför du så gärna vill missförstå mig och tolka mig i så dåligt ljus som möjligt.
Och med resurser som delades ut syftar jag på de resurser som var mina redan när jag föddes. Jag hade inte arbetat ihop dem i moderlivet. Inte heller koloniserat ihop dem. Inte heller förtryckt och exploaterat. De delades ut åt mig – helt oförtjänt – när jag föddes. Mitt ordförråd räckte inte till en bättre förklaring.
Intressant!
Hm, för att se elände tror jag inte att man kanske behöver flytta utomlands. Det finns mycket hemskt att se i Finland också om man är intresserad av att engagera sig, hjälpa eller bara se det.
Däremot har jag bara gott att säga om att bo utomlands. Sant att jag tappade kontakten med många av mina vänner i Sverige när jag flyttade till Finland. Sant att jag saknar mina föräldrar när vi flyttade från Finland till Los Angeles. (mest saknar jag kanske vår sons kontakt med dem …)
Men trots det så ger det mig ett otroligt perpektiv. Plötsligt ser jag att de rutiner och små saker jag, nästan på rutin, utan att egentligen ifrågasätta, kunde ta för sanningar och ”det är bara så det är här i livet” inte stämmer.
Det ger otroligt mycket att lära sig av andra människor, vare sig de bor på någon bakgata i Bangkok eller vid stranden i Santa Monica. För mig har det varit lärdomar och insikter jag aldrig kunnat läsa mig till. Och inte heller kunnat få i Finland eftersom (tro det eller ej) de flesta tänker lika (det är så vi grupperar oss kulturellt).
Vad har det gett mig?
Jag är friare idag. Mer och mer kommer mina livsregler ifrån mig själv, snarare än kvarteret, staden eller landet jag växte upp i. Det är också ett perspektiv.
Mvh
/Magnus
Tack för din fina kommentar! Tänk vilka lärdomar du gjort redan efter en så kort period i en annan kultur.
Bra poäng om att det mesta av det som vi tar för allmängiltiga sanningar är fenomen som är ytterst kulturellt betingade. Och att vi blir friare när vi inser det. Är det någon speciell livsregel som du fått nu efter dina nya perspektiv? Eller någon som du avsäger dig?
Mvh/
Amanda
Så sant! Jag är också väldigt tacksam för att jag har kunnat leva först i Lapland och sen i Södra-Finland i finska kulturer. Sen har jag levt i Sverige bland vanliga svenskar och bland sverigefinländare. Sen har jag bott i Vasa bland finlandssvenskar och bland vanliga finska österbottningar. Jag känner mig så rik och fri därför att jag inte är bunden till någon kultur utan jag har fått se världen av många olika perspektiv.
Ja, perspektiv får man också fast man reser rätt kort. Olika orter och kulturer har sina fördelar och sitt elände. Tänk vad du har sett olika ställen trots att du hållit dig på en rätt liten geografisk yta!
Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver. Jag har ett bra liv men vägen hit har kantats av mycket sorg. Det gör att i den lycka jag ofta känner finns en spänning om att den när som helst och utan förvarning kan ryckas bort.
Jag vet exakt vilken känsla du talar om. Samtidigt har jag lyckats vända det till att jag är tacksam istället för rädd, och det är ju alla gånger bättre. Tacksamhet är positivt, rädsla något helt annat. Men det tog sin tid och sina många anfall av rädsla för att komma hit. Och insikten att det ibland faktiskt är så bra att det egentligen är för bra för att vara sant.