-Du har nog en spännande höst på gång med både baby och bok, säger de människor jag träffar.

Och de säger ju helt rätt. Det är väldigt spännande. Men det finns faktiskt också ett tredje projekt den här hösten som i min värld är nästan lika spännande. Men på ett betydligt mindre positivt sätt.

Jag är rädd för tandläkare. Livrädd. Tänk. Att man kan vara orädd inför att möta döden men darra av skräck vid tanken på att möta en tandläkare. Jag är faktiskt så rädd att jag avbröt min senaste tandläkarbehandling fast jag visste att något blev ogjort.

Och det här är över sex år sedan.

Fatta.

I sex år har jag typ minst en gång i veckan tänkt på att jag borde gå till tandläkaren. Och i sex år har jag alltid hittat tillräckligt bra ursäkter för att inte göra det just nu. Den som verkligen vill hitta ursäkter är ju sällan kräsen, och jag har blivit en mästare.

Men min man är också en mästare. Och nu lät han mig inte fly längre. Så för tre veckor sedan besökte jag tandläkaren för första gången på över sex år. Och för tre veckor sedan fick jag min dom: sex hål.

Sex år och sex hål.

Sex hål! tänker varje normalt funtad människa och tycker att det låter mycket. Eftersom jag natten innan hade drömt att jag hade femtio hål (någon gång under de få timmar jag alls sov den natten) kändes sex hål som en seger. Och att veta var i sig också en seger. För två veckor sedan borrades det första hålet. För en vecka sedan borrades det andra. I dag har jag tagit bort tandsten för första gången i mitt liv. Och jo, om en vecka ska tredje hålet borras och sedan är jag halvvägs genom detta mitt tredje höstprojekt. Vi kan säga att jag har måndagsplaner numera.

Vi kan också säga att det är dyrt att ta hand om sina tänder. Att betala 137,90 för att ta bort tandsten är dyrt. Och på ett sätt känns det som om jag får väldigt lite för de pengarna. Å andra sidan får jag ju faktiskt också någon slags sinnesfrid – att inte längre drabbas av andnöd varje gång en förälder meddelar att en elev är hos tandläkaren är magiskt – och de få gånger det ens går att betala sig till sinnesfrid så är det nog värt det.

Jag återkommer när det över. Men nu vet du vad jag gör på måndagar. Och nu vet du att den här hösten som är bebisens och bokens också är borrens.

Det är spännande tider vi lever i.

Jag har redan länge vetat att det inte är Real Madrid. Eller ManU. Eller ens Liverpool. Världens bästa  fotbollslag finns i Munsala och heter Munsala United. Jag är ju inte bara prästfru, jag är också fotbollsfru. Och det är jag i det lag där jag är det allra helst.

Må så vara att division 7-laget lämnar en del (eller rentav mycket) att önska gällande världsliga ting som fotboll, men när det gäller visar de att hjärtat sitter där det ska och att värderingarna stämmer. Och det slår allt annat. Alla gånger. 

Heja, MunU! 

Här gifte sig Victoria och Daniel. Och här sitter jag. Inte på kungligt bröllop utan en helt vanlig söndag, en av alla de där efter trefaldighet. Jag vill inte sitta här.

Jag borde ha stannat på hotellet med den där romanen som kommer att göra att jag landar på ett skrämmande lågt antal lästa böcker i september, tänker jag. Jag borde inte ha kommit hit. För jag är så frustrerad på kyrkan. Jag gråter över kyrkan den här söndagen och jag vänder och vrider på mig där jag sitter i kyrkbänken. På den där platsen som är bara, bara min.

Det är inte så enkelt.

Men något händer under den dryga timme som jag sitter i kyrkbänken. Jag sitter mycket, för mycket enligt liturgins alla regler. För jag får lätt svindel redan i vanliga fall och som gravid kan jag inte ens stå genom trosbekännelsen utan att känna av svimningstendenser. Så där sitter jag. Och jag pratar om min frustration med honom som jag borde ha pratat om den med från första början. Och jag löser förstås ingenting, men mina egna knutar binds nästan mirakulöst upp under högmässan.

Kyrkan är som amning, tänker jag. Den är svaret också när den är problemet. Ni vet så där som man alltid uppmans att amma mer om amningen krånglar. Lite samma sak är det nog med kyrkan. När kyrkan känns krånglig ska man närma sig, inte fjärma sig. Lösningen är mer kyrka, inte mindre.

Hon är inte som jag. Alls. Hon bakar bröd efter att ha lagt sina barn. Hon springer snabbare när det är lopp än när det är träning. Hon har ett estetiskt öga att räkna med. Hon tar bilder som tål dagsljus. 

Hon fixar en pannacottta utan att man märker det, fast man sitter i samma rum. Hon kan njuta av att klippa gräs och se harmoni i att diska för hand. Hon är en mård när jag är ett får på rymmen. (Det där sista är en hänvisning som ganska få förstår, men hon och jag förstår och vet.)

Hon är vacker, hon är modig, hon är klok. Hon är stark, hon är rakryggad, hon är sann. Och hon skrattar alltid på rätt ställen när jag försöker vara rolig. 

Jag mår bättre när jag får vara med henne. Och hon säger detsamma om mig. Svindlande tanke.

Hon blev min när jag var bara ett år och två månader. Knappt. Inte anade jag då vilken gåva jag fick. Inte förstod jag heller när vi bråkade som barn eller när vi inte riktigt hittade varandra som tonåringar. Men nu. Jag ver det så väl; hon är inte bara en syster. Hon är en bästa vän. Och en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv.

Grattis på födelsedagen, älskade syster! Du som funnits så länge jag kan minnas och ännu längre. Du som blir mig närmare hela tiden. Tänk att vi fick bli varandras!

Ur förra veckans nummer av Kyrkans tidning. Där jag intervjuas och citeras och kommenteras. Stora ord. Ord som lyfter och värmer och bär. 

Flygresan tar två och en halv timme. Vi sitter bredvid varandra, han och jag. Jag ställer uppskattningsvis minst nittiofem frågor till honom. Om hans jobb, om hans familj, om hans resor, om hans fritidsintressen, om hans lägenhetsrenovering, om hans viktigaste insikter i livet. Han ställer – inte uppskattningsvis utan helt säkert – noll frågor till mig. Är han så intressant? Är jag så ointressant? Eller är han och jag bara båda väldigt typiska? 

Förra veckan diskuterades kvinnors tendens att ställa frågor till män och vi kvinnor uppmanades av Åsa Beckman att frågestrejka. Och jag förstår ju grejen. Med mina nittiofem frågor upprätthåller jag en maktobalans.

Problemet är bara det att jag inte vill frågestrejka. Jag vill inte bli sämre för att det finns män som är dåliga. Jag vill inte leva i en värld utan frågor. Jag vill ju leva i en värld där vi människor ställer frågor till varandra för att vi är intresserade av varandra. Hellre än frågestrejka vill jag frågefostra. Göra min flygplansgranne uppmärksam på det faktum att han inte ställt mig en enda fråga och peka på det som en svaghet hos honom snarare än en maktmarkör. Jag vill lära mina elever och andra unga jag kommer i kontakt med att det är sunt förnuft och social kompetens att kunna ställa intressanta frågor till sina medmänniskor. Oavsett deras kön och oavsett ditt. 

Flygresan påminde mig om en massa andra situationer där jag ställt frågor som män sedan fått besvara. Men den påminde mig också om att de flesta män i min närhet faktiskt ställer frågor. De frågar hur jag har haft det jobbet, hur jag mår i min graviditet och vad jag anser om de samhälleliga frågor som diskuteras just nu. De efterfrågar mina åsikter och mina erfarenheter.

Det fyller mig med hopp. De fyller mig med hopp. 

Grannflickan står i fotändan och rynkar på näsan. Inte föraktfullt eller fördömande, men nog förvånat och förundrat.

– Varför ligger ni så ofta i sängen?  frågar hon.

Och jag och Fredrik, i någon mån ärrade av lutherdom och österbottnisk uppväxt, tittar lite besvärat på varandra och grannflickan. Sätter oss nästan upp och söker lite desperat efter ursäktande ord som ska stryka vår lathet från syndakatalogen. Men vi ger upp efter bara någon sekund.

– För att vi tycker det är så skönt, svarar jag.

Egentligen skäms vi inte alls. Egentligen vet vi ju att en av orsakerna till att vi nästan alla dagar har det så väldigt bra är att vi alltid väljer sängen och vilan när de går att välja. Vi är kanske latare än många andra och vi kanske tillbringar mer tid i liggande läge, men ångrar vi det? Nej, faktiskt inte.

Vi måste ju så mycket som människor. Som heltidsarbetande småbarnsföräldrar måste vi saker in i absurdum. Men samtidigt måste vi nästan alltid mindre än vi tror. Det är faktiskt vi själva som ritar rutter för våra liv. Kartan är oss given, ibland mer och ibland mindre och ibland kan vi byta ut den helt. Men vi väljer själva vart vi tar oss och längs vilka vägar.

Själv tar jag mig ofta till sängen. För jag tycker det är så skönt.

Nej, det blev inget personligt rekord i dag när jag tog mig igenom min sjätte tjejmil. Men det var andra gången jag körde tjejmilen som gravid i tredje trimestern och i den kategorin blev det faktiskt personbästa på strax under en timme och tjugofem minuter. Min muminkropp orkade till och med småspringa ibland.

Jag älskar den här traditionen. Att få ett septemberveckoslut i Stockholm med mamma, pappa och systrar är magiskt. Alla andra gånger när vi ses är det så många andra med, och även om de andra förstås hör till numera är det fint att ibland få vara bara vi. Ursprunget. 

Det finns inga perfekta familjer, men det finns många bra. Jag är så glad i min.

– Arvid, vad vill du tacka Gud för i dag? 

– För att vi ska få en baby.

– Och vad vill du be för i dag?

– För att vi ska få en baby. 

Lite som jag då. 

Det är fint att få vara många som väntar. Det är fint att få vänta på olika sätt. 

En gång i tiden var du vår baby. 

Jag hade ju nästan börjat komma överens med min gravida muminkropp, men så råkade Arvid få se en rätt avklädd version av den och nu är vi tillbaka där vi började. I valläget. Arvid tycker att kvinnokroppen är underhållande redan i normala fall, och i det här extremfallet blev det bara alldeles för mycket. Han bokstavligen skrattade och pekade. 

Och egentligen förstår jag honom och egentligen håller jag med honom. Ibland (ibland rätt ofta) väljer vi om vi skrattar eller gråter och nu har jag valt att försöka välja det första när behovet tränger sig på. 

Det finns så många olika strategier när man ska förhålla sig till sin gravida kropp. Jag tänker att skratt omöjligt kan vara den sämsta. Så jag kör på en kombination av hjärtligt skratt och djup tacksamhet. För även om jag har svårt att omfatta allt som en gravid kropp är så finns det en genuin tacksamhet och förundran i botten. Tänk att min kropp ville ännu en gång. Vilken gåva. Vilken nåd.

Och vilken fest att den kan vara en vandrande humorattraktion för andra familjemedlemmar.