Plötsligt är vi så långt. Plötsligt är det så snart. 

Nästan varje dag tänker jag någon gång att det är helt galet att vi ska få ett tredje barn. Var ska det rymmas? Vilket på alla plan icke-existerande tomrum i våra liv ska rymma ett helt liv till?

Men precis varje dag tänker jag många gånger att det är helt galet fantastiskt att vi ska få ett tredje barn. En sådan ofattbart stor gåva och nåd är det. Och för varje dag som går vågar jag tro på det där ofattbara lite mer. 

Det finns ett klädesplagg som jag aldrig någonsin borde gräva fram ur skåpet. Det är syndigare än slampiga underkläder, skamligare än trasiga strumpor och smutsigare än den där klänningen som borde kemtvättas men aldrig har kemtvättats.

Det handlar om offerkoftan.

Jag grävde fram den i går. Till min glädje låg den långt inne i garderoben, i perioder har den funnits alltför nära till hands. Jag drog den över axlarna och tyckte att den värmde rätt skönt i eländet. 

Men den gjorde ju inte det. Offerkoftor värmer aldrig skönt, den bara gräver gropar som bäraren själv får ramla ner i sedan. Och i värsta fall drar hen med sig någon annan i fallet. 

Ibland – men tack och lov allt mer sällan – förvandlas jag till en martyr. Och det är mitt i särklass absolut minst attraktiva läge. I jämförelse med det är en vallik graviditet ingenting. 

Egentligen är jag inte förvånad att det blev just i går. Egentligen visste jag redan på söndagen att den här veckan skulle bädda för martyrskap. Egentligen borde jag ha räknat med det och haft en massa andra koftor till hands för att slippa gräva fram just den där.

Egentligen är det lätt att vara efterklok. 

Men det är svårt att vara nuklok när man är väldigt väldigt trött.

Koftan på bilden är oskyldig och ingen offerkofta. Men likväl en kofta och en lite sorgsen bärare.

På lördag planeras en antirasistisk manifestation i Helsingfors och nu planeras också en motdemonstration. För det finns tydligen något som heter ”antifinsk rasism” som man känner ett behov av att protestera mot.

Ursäkta nu, men om det finns något sådant som antifinsk rasism så är det ju framkallat av just dem som säger sig lägga Finland främst. Jag kan förstås bara tala för mig själv men min relation till Finland tar faktiskt skada varje gång någon säger rasistiska saker och hävdar att det är för Finlands bästa. Aldrig förr har jag haft så svårt för mitt fosterland som när dessa röster säger sig föra landets talan. Jag märker att den flagga som en gång i tiden gjorde mig glad i dag gör mig obekväm. Jag vill liksom inte förknippas med en symbol som de använder så mycket. 

På något sätt känns det alltså som om just de här rösterna är det mest antifinska som finns. Aldrig gör de mig stoltare och gladare över min finländska identitet. Ofta gör de motsatsen. Om jag blir antifinsk så är det deras förtjänst.

Det skrämmer mig att vi har sådana här röster. Att vi hör sådana här röster. De får aldrig någonsin ha monopol på berättelsen om Finland. 

I dag är det exakt fyra veckor tills jag blir mammaledig. Jag längtar. Till. 

Men jag längtar verkligen inte bort. 

Dagligen känner jag ett hugg någonstans i mig vid tanken på att ta paus från jobbet. Det där jobbet som jag ju älskar så mycket. Som känns roligt och givande varje dag och meningsfullt också i de stunder när det är som svårast. 

Tänk att just jag fick landa just där.

Det är en gåva att ofta få längta till men knappt ha en aning om hur längtan bort känns. 

Om Arvid fortsätter som hittills lär han bli en… ojämn storebror. 

Exempel ett: han trodde helt uppriktigt att bebisen skulle börja med honom på dagis. Direkt. 

– Men inte kan ju en liten bebis gå på dagis. Tänk på Amos (en älskad kille på en månad), han kan ju inte vara på dagis, säger jag förnuftigt.

– Neeej! Men om han skulle ha en storebror skulle han kunna vara där, säger Arvid helt utan förnuft men med väldigt mycket kärlek. 

Världens bästa storebror. Då. 

Exempel två: ibland fnissar han förtjust för sig själv och när jag ber om en förklaring kommer den direkt: 

– Jag kommer att skratta ihjäl mig åt bebisens bajs. 

Som sagt. En ojämn blivande storebror. 

För i dag åtta år sedan togs den här bilden. Tänk. Att hon som ska få tandställning, som kan stava till kantarellsås och som plötsligt har stora delar av sitt liv utanför hemmet var så liten så nyligen.

För mig är bilden bitterljuv. Ljuv: hon var ju sötast i universum. Redan då. Bitter: på den resa där den här bilden togs började hennes sömn- och hudproblem. Problem som sedan skulle följa oss länge, länge, länge. Hon var två och ett halvt när nätterna inte längre i regel innehöll ett flera timmar långt vakenpass. Ännu när hon var fyra hade vi minst en sådan natt i veckan. Under hennes första år besökte vi sjukhus och läkare så ofta att hon redan innan hon fyllde ett arbetade upp en skräck för människor i vita rockar. 

Vi var så trötta och så ledsna och irriterade. Och vi älskade så mycket. 

När vi väntade Arvid var vi alltså beredda på att bebisår stavades kamp. Vi var rustade och redo för strid. Och så fick vi en bebis som inte bara var relativt lättskött utan som levererade på exakt alla plan. Man tänker ju så lätt att det antagligen blir som det blev förra gången, men i vårt fall blev det inte alls så.

När vi nu väntar vårt tredje barn har vi förstås ingen aning. Aldrig vet man vilken slags bebistillvaro som väntar bakom hörnet och jag försöker komma ihåg det. Man tänker ju så lätt att det antagligen blir som det blev förra gången, och förra gången blev det så orimligt smärtfritt att vi absolut inte kan förvänta oss samma sak. 

Det som vi vågar räkna med är en kärlek som övergår allt förstånd. För så har det varit båda gångerna. Den kärleken har tagit oss med storm vare sig vi haft hela eller trasiga nätter. Hel eller trasig bebishud. 

Den kärleken.

Jag behövde den här lördagen. Så mycket att jag redan på torsdagen kunde klämma fram lyckotårar vid blotta tanken på den. Och så mycket att jag utan kamp klämde fram helt andra tårar nä lördagen började redan halv sex på morgonen med en nästan fyraåring som hade hela (mycket ironiskt) 7,5 timmars sömn bakom sig.

Den här lördagen som jag behövde så mycket smulades sönder. Och jag tänkte att det här med när ingenting blir som man vill och behöver inte är det värsta med småbarn. Men SÅ inte det bästa. Inte ens bra.

När Fredrik åkte på jobb strax efter åtta hade vi redan en hel halvdag bakom oss. En usel hel halvdag, men ändå. Gemensam ledig tid. Jeeee! (Ironi. Igen.)

Däremot uteblir ironin helt nu på slutet; dagar som smulas sönder redan långt innan de ens borde ha börjat kan bli så mycket, mycket bättre än man tror. Och den här dagen blev en sådan. Omgiven av människor vi älskar som älskar oss blev den här dagen mycket mer än jag trodde när jag åt frukost. 

Nåd är det. Nåd är det trots allt så ofta. 

(Varför han vaknade så tidigt, min älskade lilla? Enligt honom sjäv var det för att han så gärna ville att dagens 40-årskalas skulle börja genast. Det är att ställa vansinnigt höga krav på ett vuxenkalas. Och trots de höga kraven var han nöjd med kalaset. Nåd är det. Också. Som sagt; nåd är det trots allt så ofta.)

Och så kommer en fredag då jag inte saknar bara så där som jag alltid gör. Nej, det kommer en fredag till exempel mitt i september då jag saknar så det gör ont. 

Sommarfamiljen. Så mycket är så rätt när vi är tillsammans tillräckligt mycket. Så mycket är så fel och tomt när vi är som vi är mest.

Varje sommar hinner jag vänja mig. Inte ta för givet, men nog liksom räkna med. Sedan kallar våra helt olika vardagar på helt olika orter och det där räknandet med blir utbytt mot saknaden av.

Rik är den som har mycket att sakna. Rikast är jag.

För att vi kan och för att vi vill. 

Varje dag lär jag mig nya saker om dig. Du livets rikaste gåva och största utmaning. 

Du är din egen och det finns egenskaper hos dig som aldrig funnits hos mig. Det finns kamper du redan för som jag aldrig behövt möta. Hur ska jag kunna hjälpa dig att vinna strider som jag själv bara anar?

Samtidigt är du min. Och jag din. Och jag kan alltid hålla din hand och stå tätt intill dig, också när de drakar du slåss mot ser helt annorlunda ut än mina egna. 

En familj som har ett överskott av tid och kärlek kan bli stödfamilj.

Det var någon som sa det en gång. Och när jag hör de orden tänker jag att ingen ju kan bli. Jag har nog aldrig träffat en familj som säger sig ha för mycket tid och för mycket kärlek och om det är kriteriet så passar ingen.

Och trots det vågar jag ändå tro att just vi passar ganska bra. Inte för att vi har något överskott men för att vi har tillräckligt. Och för att tillräckligt måste räcka.

Jag tror att vi människor alldeles för ofta tänker att vi ska göra sedan. När allt lugnat sig lite. När läget stabiliserat sig. Men liv och lägen fungerar ju inte så. Aldrig är det tillräckligt lugnt och aldrig är läget tillräckligt stabilt. Och medan vi går och hoppas på dagar som aldrig kommer att komma går andra familjer på knäna för att deras liv är dem övermäktigt.

Därför valde vi att bli stödfamilj.

Vi gick en familjevårdsutbildning arrangerad av Kårkulla för länge sedan. Redan innan vi hade egna barn visste vi att vårt hem inte är bara vårt och att det ska räcka till för andra än oss själva. Utbildningen var bra, inte minst för att den fick oss att inse att vi inte var redo för det åtagande som det innebär att bli stödfamilj. Under några års tid fick vi med jämna mellanrum frågan om vi kunde ta emot ett barn ett veckoslut i månaden. Av olika orsaker sa vi alltid nej. Men så kom den där sommardagen 2013. Vi fick ett telefonsamtal och vi kunde inte komma på en enda vettig orsak att säga nej. Så vi sa ja.

Och för drygt tre år sedan blev vi stödfamilj. Sedan dess finns en pojke i vårt liv och han finns där på ett sätt som ingen annan människa finns. En helt unik relation. Med helt egna styrkor och utmaningar.

Det finns ett enormt och växande behov av människor som öppnar sina hem för barn som behöver det. Jag tänker ofta på att vi nog borde öppna vårt hem ännu mer. Ett veckoslut i månaden känns ju nästan löjligt i jämförelse med den nöd som finns. Å andra sidan vet jag att man måste börja någonstans. Och dessutom påminns jag varje gång om att det där veckoslutet faktiskt gör stor skillnad för den familjen trots att vi kan tycka att insatsen känns liten.

Pia, du som efterlyste mina tankar kring ämnet, och alla andra som någon gång tänkt tanken på att bli stödfamilj: ge det en chans! Tro inte att det där överskottet krävs, för i så fall skulle ju ingen någonsin gör det. Vänta inte heller på att livet blir lugnt och läget stabilt, lita på att det nog går ändå. Att tillräckligt faktiskt är tillräckligt. Att viljan är det som krävs och att resten löser sig sedan. En stödfamilj är inte någon superfamilj med massiva resurser. Det är en helt vanlig men villig familj med tillräckliga resurser.

Vi lever i en värld som är alldeles för hård mot alldeles för många. Jag tror de flesta av oss går omkring med en känsla av att vi vill göra något för att hjälpa. Att vara stödfamilj är ett konkret sätt. Att ett veckoslut i månaden ge en del av våra krafter till en familj som dagligen kämpar hårdare än vi känns som det minsta vi kan göra. Aldrig någonsin har jag ångrat att vi sa ja. Tur att vi inte kom på någon vettig orsak att säga nej.