Hon är 14 år gammal och därmed giftasmogen, så nu finns risken att hon blir bortgift och därmed inte längre får gå i skolan. Hennes kunskap behövs, till skillnad från hennes mamma kan hon både räkna och läsa och hon är den som tar hand om familjens ekonomi. Hon är bara en av miljontals andra flickor i exakt samma situation men i dag fick hon ett ansikte och ett namn och det öde som är hennes och många andras blev genast så smärtsamt riktigt för mig som lever med ett så helt annorlunda öde.

Hon lever i en kultur där kvinnan ses som en halv människa och där ingen egentligen ifrågasätter det synsättet. Hon blir lite mer hel om hon gifter sig och hennes helhet växer ytterligare om hon får barn, men hel blir hon aldrig. Hon lever i ett land där kvinnor i snitt föder 6-7 barn och där både kvinnor och barn ofta dör i samband med förlossningar. I ett land där man inte riktigt vågar knyta an till ett barn under fem år, först när ett barn levt så länge vågar man börja tro att barnet kommer att överleva. I hennes hemland kostar kejsarsnitt en månadslön och kvinnan får inte själv avgöra om hon och hennes ofödda barn är värda den lönen, det måste en man göra. Hennes egen eller någon annan.

Tänk att hon och jag lever i samma värld.

Framför mig står en ung kvinna, bara några år äldre än jag, som lever i min värld men som var barnmorska några år i den unga kvinnans värld. Hennes berättelse rör mig till tårar, till obehag och till modlöshet. Men också till kampvilja.

Vi som har måste ge. Vi som kan se måste öppna våra ögon. Vi som vet måste agera.

Det finns tusen saker kvar att göra. Vad du gör är upp till dig, men av alla de tusen sakerna måste du göra något. Där borta eller här hemma, för kampen är ju verkligen inte slut här heller. I en tid där en man som söker jobbet som världens mäktigaste kan säga att han can grabba kvinnor by the pussy om han vill är det bara att kavla upp ärmarna.

Han och jag lever i samma värld.

Och jag hoppas så innerligt att mina barn ska få vara vuxna i en annan värld. I en bättre värld.

Jag har hängt på facebook i nästan tio år. Inget jag tidigare gjort och sagt och tyckt där har fått lika mycket uppmärksamhet som det att jag i går berättade för min facebookvärld att boken finns. I skrivande stund har 399 personer reagerat. Faktum är därmed att bokens födelse faktiskt slår barnens födelse om vi mäter i antalet likes. Och det kan vi ju absolut göra.

Jag är rörd. Men mest är jag rik, tänker jag när jag ser namnen på alla dem som gillat och kommenterat. Tänk att de finns i mitt liv. Tänk att ni finns där.

Där finns min första lärare, den första person som någonsin kallade mig författare. Klassens författare stod det på mitt betyg på ettan.

Där finns också min första kärlek. Pojken, numera mannen, som jag älskade desperat och obesvarat i tre års tid.

Där finns mina studiekompisar från mediautbildningen, de åtta personer som under ett intensivt år var mitt gäng, min familj.

Där finns barndomsvänner, gamla elever, tidigare och nuvarande kolleger, föräldrar till mina barns vänner och en hel hop församlingsmänniskor. Och där finns en massa människor jag inte skulle känna i dag om det inte var för att jag en gång för tio år sedan började skriva en blogg för att jag ombads göra det och var dålig på att säga nej och helt värdelös på att säga nej om jag blev smickrad. Och där finns ni. Kanske helt anonyma läsare som jag inte ens skulle känna igen på gatan men som jag skriver för och till.

Där finns helt enkelt så många sköna människor, som Christopher Romberg skulle ha sagt i början av 90-talet. Visste han månne att han sjöng om mina framtida facebookvänner?

Jag har lätt att se problemen med sociala medier, speciellt då jag dagligen ser sjuttonåringar som krampaktigt kollar sin telefon varannan minut. Minst. Men just i dag har jag lätt att se det goda och det fina. En större värld är inte alltid en sämre värld. Och när medglädjen och generositeten är så stor som den är nu är det helt omöjligt att inte gilla.

Av hela mitt hjärta; tack! Lite för era värmande ord och er enorma uppmuntran. Mycket för att ni finns i mitt liv.

Tack!

Den är här.

Den finns.

Den är verklig.

Det hände.

Jag går hela tiden och känner och klämmer och bläddrar. Som om det overkligaste av allt ska bli mera verkligt då. Fattar ingenting.

Så otroligt spännande. Så otroligt roligt.

Han är den sötaste i världen just nu, den lilla pojke som kom in i vårt liv för två månader sedan och som aldrig någonsin får lämna det. När Arvid frågar mig om han eller bebisen är sötare så säger jag förstås Arvid. Och på något plan menar jag det. Förstås. Men på något annat lika verkligt plan plan så är den här lilla faktiskt den sötaste i hela världen just nu.

Speciellt nöjd är han däremot inte, den lilla söta. När något stör honom informerar han om det, han tillhör inte den där skaran som tiger och lider i det tysta utan har en mer högljudd inställning till sitt lidande. Och hans föräldrar bär det som hjältar. Varje gång jag träffar dem tänker jag att inga axlar kunde bära en bebis missnöje bättre än just deras.

För de berättar om det. De talar om sin stora kärlek men också om sin trötthet och sin frustration. Och i min värld är det samma sak som att bära det som hjältar. Jag minns ju hur svårt jag själv hade att sätta ord på min besvikelse över en bebistid som blev så radikalt annorlunda än den jag hade hoppats på. Jag vågade inte riktigt vara ledsen trots att det vissa dagar var det enda jag var.

Liv är svåra och komplicerade saker. Aldrig blir de exakt som vi hade tänkt och sällan ens ungefär. Och ännu svårare blir dessa liv om vi envisas med att bita ihop när det stormar. De flesta av oss borde antagligen göra som han den sötaste i världen och inta en lite mer högljudd inställning till vårt eget lidande. Dela med oss av det som är på riktigt, till dem som är på riktigt.

Det är ändå ingen som tackar för att vi teg och led. Eller jo, det kanske det är. Men de som tackar för sådant får faktiskt behålla sina tack och slösa dem på någon annan. Jag är inte intresserad.

Jag och en liten missnöjd, fotograferade av min moster när den lilla var några veckor ung. En av oss teg och led. Den andra härjade och led.

Min mormor födde tre flickor. Noll pojkar.

Min mamma har fött fyra flickor. Noll pojkar.

Min syster har fött tre flickor. Noll pojkar.

Jag har fött en flicka. En pojke.

Med min familjs mått mätt bryter jag alltså helt ny mark då jag uppfostrar en pojke.

Och jag har tänkt mycket på att jag gör just det; uppfostrar en pojke. Och jag har funderat på huruvida jag vill uppfostra dottern och sonen på olika sätt. Och jag börjar landa i att svaret är ja. Eftersom jag hoppas på samma slutprodukt (snälla, empatiska individer som inser andras och sitt eget värde) måste jag antagligen göra på lite olika sätt då det ju finns en hel värld runtomkring som räknar med helt olika slutprodukter.

Jag har insett att jag antagligen tänker kräva mer av Arvid än av Ingrid. Om han ska ha en chans att bli en god och bra man måste han få hjälp på traven eftersom samhället så ofta förväntar sig mindre av just män när kommer till de där karaktärsdragen som på riktigt kan rädda och förändra en värld.

Det handlar om små saker som att han ska lära sig duka av bordet efter sig och tömma diskmaskinen minst lika tidigt som hon lärde sig det. Att han ska få samma slags ansvar för sitt lillasyskon som Ingrid haft för honom. Att han inte ska komma lindrigare undan med dåligt beteende bara för att han är pojke och pojkar ju är ”sådana” (det där med att pojkar är ”sådana” anser jag för övrigt att är enormt nedlåtande och förminskande).

Och så handlar det om stora saker som att han ska få lära sig att hans ord aldrig per automatik väger tyngre än någon annans. Att hans skyldighet att visa respekt och godhet växer med hans styrka. Att hans uppgift här i världen är att göra den till en bättre plats för andra och att det ibland kommer att innebära att han måste göra avkall.

Så är det ju för oss alla. Till och med för pojkar. För de är inte ”sådana”. De är bara, precis som vi andra, väldigt ofta just det som andra förväntar sig av oss.

Jag vill så gärna att han ska få bli en god man. Och det känns enormt tryggt att få dela ansvaret och drömmen med den godaste man jag vet.

– Jag har lärt mig att se de små undren. Och du är ett, säger en gammal kvinna på ett åldringshem kanske nära dig.

Hon säger det till min man. Han har besökt henne och pratat en stund med den friska människan i den sjuka kroppen och det har gjort henne gott. Så gott att han för henne är inget mindre än ett under.

En trettiofemårig man som ger en förmiddag åt en betydligt äldre kvinna. En ensam människa som för en stund får vara mindre ensam. Två människor som möts.

Ett litet under.

Det här är också berättelsen om kyrkan. Jag blir ofta matt av de berättelser om kyrkan som når över nyhetströsklarna. Det är bara vissa frågor som är tillräckligt intressanta och vissa åsikter som är tillräckligt rafflande och vissa misslyckanden som är tillräckligt brutala. Vem bryr sig då om en enda präst som ger en enda människa känslan av att hon är lika sedd och värdefull nu som när livet påminde henne om det oftare?

Åtminstone jag. Jag bryr mig så otroligt mycket. Det är varken intressant, rafflande eller brutalt. Men det är hela skillnaden.

Undret och jag.

Jag har ju fött två barn och har alltså två förlossningar bakom mig. Två helt olika upplevelser, men med två exakt likadana starter. Båda gångerna har börjat med att vattnet plötsligt går. Inga förvarningar. Inga värkar. Ingenting. Bara vatten.

När jag läser om att det mesta av värkarbetet görs hemma har jag ingen aning om vad man menar. Jag har ju aldrig någonsin haft en endaste liten värk hemma. Någonsin. Förlossning är från början till slut en bb-grej i min värld. Jag vet inte hur det känns att sitta hemma och titta på Friends mellan de första värkarna och lite nervöst fundera på när man egentligen ska åka in. Vi har blivit kommenderade att komma in och vi har blivit kommenderade att stanna kvar. Båda gångerna.

När jag senast besökte rådgivningen (fatta förresten det lustiga i att jag ännu inte har gått en enda gång hos min egentliga rådgivningsperson utan hos tre olika andra) så fick jag höra att det ju är väldigt sällsynt att förlossningar börjar med att vattnet går. I min bok är det ju egentligen bara så en förlossning kan börja.

Jag tänker väldigt lite på förlossning i allmänhet och på den jag snart har framför mig i synnerhet. Men jag märker att det lilla jag tänker alltid är relaterat till bb. Undermedvetet är jag nog beredd på vattenavgång och bb-vistelse snarare än det betydligt vanligare värkarbetet hemma. Även om jag förnuftsmässigt vet att den här tredje förlossningen kan få en helt annan start har jag svårt att förbereda mig på det.

En helt unik upplevelse lär det väl också bli. Hur det än blir.

På ett sätt väntar jag väldigt mycket. Vem är du, lilla vän, som vi väntar så ivrigt på? Och på ett sätt väntar jag väldigt lite. Vem är du, smärtsamma väg, som ska ta mig till slutmålet?

Jag på bb i oktober 2012.

Jag har väntat på den här boken längre än jag vetat att den varit på väg till världen. Nu är den äntligen här och jag gråter igen. Lite som med Bridget.

Jag gråter över en bok om ishockey. Jag behöver knappast ens säga att jag aldrig hade trott att den dagen skulle komma.

Jag gråter för att den kommer att ta slut. Egentligen vill jag bara läsa hela tiden men jag försöker desperat hitta på annat att göra för att boken inte ska ta slut tidigare än den absolut måste. Snart börjar jag städa klädskåp och då är det illa. 

Jag gråter för att Fredrik Backman skriver så enkelt men så genialt. Redan i första halvan av boken finns det så oerhört många formuleringar som jag önskar att var mina egna. 

Jag gråter främst för att det är så djupt mänskligt det han skriver. Så oförfinat men så finast av allt. Ja, så där som vi människor är när våra murar rämnat och vi inte kan gömma oss bakom masker.

Och lite gråter jag för att det finns så många människor som aldrig hittar in i en bok. 

Antingen är jag jättetrött eller jättegravid eller så har kulturen levererat jättemycket den här veckan. Eller så är det lite av allt. 

Hon är lite nervös. De ska sova utan oss ett par nätter och föräldrafria nätter har aldrig varit hennes tekopp.
– Jag skyddar dig om du är rädd, säger han.

Eller egentligen säger han: 

– Ja skyddal dej om du e ledd. 

Det borde inte trösta. Ingen vettig människa finner tröst i sin rädsla hos en människa som inte ens kan säga ordet rädd. 

Men grejen är den att det visst tröstar. Henne lyckas han alltid trösta. Han har inte ens levt halva hennes liv men han är en av hennes största tryggheter i livet. Hans lilla, lilla hand är bättre än de flesta andra händer att hålla i när det inte känns som det borde och brukar. 

Jag är så glad att de har varandra. Och i dag är det på dagen två månader tills det är tänkt att de ska få en annan till. 

– Har du gråtit? 

Hon ser lite förvånad och lite road ut. Och lite – nej, mycket – ser hon ut att tycka att jag är ganska rar i all min rödgråtenhet. 

Svaret är ja. Jag har gråtit. Vi lämnar biosalongen med typ 650 kvinnor och 5 män. Vi har sett den tredje filmen om Bridget. Och ja, jag har gråtit. 

Jag har skrattar också. Massor. På alla möjliga ställen. Och så har jag gråtit typ fyra gånger. För att livet är så skört och skönt och svårt och sårbart och stort. För att vi drömmer och vill och planerar och allt ändå bara blir som det blir. För att vi rår över så lite trots att vi så gärna vill rå så mycket.

Jag är inte elitistiskt lagd. Jag menar, jag tycker ju på allvar att Backstreet boys är en av de största gåvor som givits musiken och jag har nog adrig uppskattat en film som uppskattats på kultursidor i tidningar. Och just nu känns det som om Bridget Jones är en stor film. Trots att jag rationellt vet att den är ganska liten. 

Men å andra sidan; en film som skildrar människans livsvillkor och litenhet och som får människor att både skratta och gråta kan väl aldrig vara för liten?