Om några dagar är det midsommarafton och jag kommer i år att fira den vitaste av midsomrar. Det är absolut inte för att jag är gravid. Det är för att jag har valt att mina barn aldrig någonsin ska se mig påverkad av alkohol. 

Det är ett beslut som ärligt talar kostar mig rätt lite eftersom jag tycker att alkohol smakar illa. Och jo, jag vet att det är en vanesak. Jag har fått höra det sedan långt innan jag blev myndig. Men jag ser ärligt talat inte poängen i att med våld försöka vänja mig vid att tycka om något som är ohälsosamt och som årligen förstör tusentals människors liv. Bara i vårt lilla land.

Vet ni vad det däremot kostar mig? Att i praktiken vara nykterist även om jag aldrig fattat ett sådant beslut? Det kostar att många människor provoceras och irriteras och kallar mig präktig och moralistisk. 

So be it. 

Den dag jag valde att bli förälder valde jag också att bli en annan människas största trygghet och främsta förebild. Jag misslyckas, ruskigt ofta. Dagligen. Men jag får ju aldrig sluta försöka bli den förälder de förtjänar och på vissa punkter tänker jag banne mig lyckas också. Mina barn ska inte möta min blick och se något främmande där som jag själv valt att mana fram. Mina barn ska inte märka att jag beter mig underligt i vissa sammanhang kring vissa högtider och vissa människor. Mina barn ska inte känna sig otrygga och osäkra när jag finns där, eftersom jag egentligen inte gör det.

Så lägre jag firar midsomrar med mina barn firar jag dem nykter. Punkt. Och det gäller jular, födelsedagar, nyårsaftnar och helt vanliga sketna fredagskvällar i oktober. Om det betyder att jag i dina ögon är präktig och moralistisk så är det så då. Det spelar ärligt talat ingen roll i det här sammanhanget. Vad jag är i mina barns ögon spelar däremot all roll.

Bilder från midsommarafton förra året. Bilder tagna av systern. Förstås.

Jag vet det så väl. Att just de här dagarna kommer att värma ännu när vintern kommer. Så mycket kraft och vila och gott omger oss just nu. Vi får så väldigt mycket nu trots att det händer så väldigt lite. Eller just därför.

Hon får vara ledig. Hon får ligga och läsa sent på kvällarna och vakna när hon har lust och det gör gott för en själ som aldrig riktigt anpassat sig till vardagsrytm i november och mars.

De får leka. Oftast The Sound of Music. Jag är nästan alltid Kapten von Trapp och i vår version av leken ligger han mest och läser. Win-win. 

De får uppleva landsbygdsliv och husliv. Här grävs det på gården. Barnen sitter bänkade på altanen och applåderar förtjust. Kanske något svältfödda på underhållning efter regniga hemmadagar. 

Vi får ha regniga hemmadagar. Vi behöver inte fly i panik som för några år sedan då en sysslolös förmiddag sög livslusten ur hela gruppen. Vilan i att vi inte behöver göra nästan något och att det fyngerar ändå. 

Vi får besöka det kanske allra vackraste hem jag någonsin besökt. Med det i särklass vackraste växthus jag sett. Och där pratar vi om liv och barn och böcker och dricker te och känner livet i oss. 

Hon får ta över en hemstickad tröja som en kusin aldrig tog till sig. Tur för oss.

Vi får leva med fjäderfä. Hon som inte kan äta ägg, knappt dofta på dem eller andas i deras närvaro, kan bära in dem.

Vi samlar på hög inför tuffare dagar med hårdare tempo. För mycket kan man säga om de här dagarna, men tuffa är de inte och tempot är allt annat än hårt.

Jag ger er bildbevis på magen så här i vecka 18 (och hoppas att ni inte vänjer er vid så här fina magbilder eftersom det lär bli telefonbilder i spegel om en tid). 

Jag erkänner: jag har känt mig besvärligt gigantisk sedan vecka tio men har försökt påminna mig om att det här tillståndet är i allra högsta grad övergående och att det inte är farligt att inte känna sig vacker alla dagar i livet. 

Men när jag fick se de här bilderna kände jag mig plötsligt åtminstone nästan vacker. Nej, jag ser inte ut som vanligt eller som jag vill se ut i vanliga fall men jag ser egentligen ut precis som jag vill just nu. Gravid och osminkad och med oplattat hår.

Och det räcker. Faktiskt. Jättelångt.

Och när vi en gång var ute med kameran tyckte min syster att vi kunde ta några bilder till. 

Och det tyckte hon ju helt rätt i. 

Jag är ju en vän av ord, en sådan som tror på orden och deras möjligheter. Därför har jag alltid varit lite allergisk mot påståendet att bilder skulle säga mer än tusen ord. 

Men vissa bilder säger ju nog mycket. I går tog min syster (så sjukt begåvad) några vardagsbilder på Arvid och de här bilderna berättar på något sätt exakt vem han är. Fångar så många nyanser av hans lilla stora personlighet.

Det här är Arvid nästan 4 år:

Mycket kan man säga om honom, men förankrad i verkligheten är han sällan numera. Fantasivärldarna är alltid lite roligare och dagligen hittar han på mer och mindre trovärdiga berättelser som han presenterar som sanning.

Och plötsligt en dag, mitt i ett helt annat samtal, suckar han tungt: 

– Jag vill inte göra som Snusmumriken. 

– Nähä? Vad gör han då? 

– Går söderut. 

Och sedan konstaterar han, som i sången, att Snusmumriken inte väljer tåg eller bil eller flyg. Han bara går. 

– Egentligen är han en ensam vandrare, konstaterar Arvid med allvarlig stämma. 

Otroligt jobbig är han vid något tillfälle nästan alla dagar. Otroligt ljuvlig vid så många tillfällen precis alla dagar.

Efter fyra timmar tåg, en natt hos mamma och pappa och fyra timmar båt landade jag äntligen på världens bästa kökssoffa. Och sommarlovet började äntligen. På riktigt. 

Vi blev bjudna på elvaårskalas redan första kvällen och jag kan inte tycka annat än att det är väldigt fint. På många olika sätt. 

Vi förde lättsamma kalassamtal kring bland annat skolsystem och familjevåld. 

Hon. Älskade dotter. Som jag tycker liknar min vän Lina (som i Lina och Erik) på just de här bilden. En likhet jag aldrig förr sett och kanske aldrig ser igen. 

Vissa av oss (alltså Arvid och därmed också jag) sov en lite för kort natt och sparkade igång dagen redan innan klockan sex. Vissa av oss (alltså Ingrid) blev väckt klockan åtta. Hon älskar att nu på lovet få leva mer i samklang med sin egentliga dygsrytm. 

Åtminstone här har det regnat hela dagen. Och åtminstone här har det gjort ganska lite. Sommarlovet är äntligen här. 

”Jag trodde alla var SÅ över småbarn” skriver min vän när hon fått höra att vi väntar ett tredje barn. Och mitt svar kommer från hjärtat: 

”Jag är SÅ över småbarn”. 

Nästan dagligen känner jag ju vid något tillfälle att vi omöjligt mäktar med ett barn till. Det finns liksom inga tomma händer hemma hos oss, tvärtom händer som lite för sällan får vila. 

Och ändå. 

Jag kan bara inte släppa drömmen om att en gång få ha många stora barn. Många som i fler än två. Och vägen dit går ofrånkomligen via många små barn. Många som i fler än två. 

Jag är ingen bebismänniska och jag gör mig inte speciellt bra med småbarn heller. Så mycket i den tillvaron rimmar så illa med det jag egentligen vill. Men jag älskar att ha stora barn. För mig har föräldraskapet blivit roligare och mer givande ju äldre barnen blivit och jag ser så otroligt mycket fram emot resten av den här resan.

Småbarnstiden är trots allt så försvinnande kort. Lugnt värd det. Lugnt värd allt. Dessutom har den en massa förlåtande guldkanter. Försoningen efter ett raseriutbrott. En sömntung liten kropp i din famn. En nyfödd som doftar risgryn. Överjordisk frid under dagsvila. 

Bring it on. Mina överfulla händer är redo.

 I 98 fall av 100 är mannen på bilden inblandad i de där stunderna då jag tänker att vi inte mäktar med en till. I 100 fall av 100 är har inblandad i de stunder då jag tänker att vi vill ha sju barn. Minst.

Säg hej till den minsta människan i mitt liv. Till ett litet liv som vi fick ana för första gången för några veckor sedan. 

Om det blir slentrian när man för tredje gången får se en första skymt av ett barn? Absolut inte. Ordet slentrian kommer inte över  tröskeln till de rum där ultraljudsundersökningar görs. Obehöriga äga ej tillträde. Liksom.

Vem är du, lilla varelse? Av erfarenhet vet vi att summan av mig och Fredrik kan bli helt olika saker. Vi känner dig inte ännu, men vi älskar dig redan! 

Vem du än är så är du så väldigt välkommen till oss.

Igen gråter världen. Den här gången över femtio liv som avslutades alldeles för tidigt och alldeles för brutalt. Hur många dåd kan en liten värld orka med? Det är så fruktansvärt obegripligt.

Och samtidigt så fruktansvärt begripligt att människor i sin vilja att begripa försöker hitta förklaringar och lösningar. Även om vi ju nog alla kommer till korta där. Vapenlagarna i USA tål säkert en diskussion, samtidigt som vi alla vet att den som verkligen vill döda är omöjlig att stoppa.

Den fråga som jag däremot inte vet om tål en diskussion är frågan om vem som ska få bo var. Vissa invandrarfientliga får vatten på alla sina kvarnar varje gång någon som kan kopplas till islam gör något illa. Jag har sett flera I-told-you-so-kommentarer i dag, kommentarer om att det är naivt att välkomna muslimer till västvärlden.

Ja, det kanske är naivt. Om vi med naivt menar motsatsen till cyniskt och ett trotsigt hopp för och om världen.

Men lika naivt – minst – är det att tro att vi kan skydda vår västvärld genom att stänga dörrarna för alla andra. Det är SÅ inte lösningen. Den som verkligen vill döda är omöjlig att stoppa.

Bara genom att vi möts och stöts och blöts kan vi förändra någons vilja att döda. Och stängda dörrar är liksom anti-medicinen.

Fienden har aldrig varit religioner eller kulturer eller folkslag. Fienden är och har alltid varit den hopplöshet, vilsenhet och rädsla som får människor att vilja döda andra människor.

Ingrid hoppar jämfota upp och ner på golvet och jublar. Hon har just fått veta att hon ska bli storasyster igen. Arvid kollar noga in hennes reaktion. Jasså, det är så där man förväntas reagera på en sådan här nyhet? Och sedan hoppar han upp och ner i soffan. Jag orkar inte påminna honom om det olämpliga i det. För femhundrade gången. Den dagen.

Sedan kommer han försiktigt fram till mig. Han vet ju att det finns en baby i min mage och tanken är förstås hisnande. Inte minst med tanke på att magen än så länge är ganska normalstor. Så han klappar mig på brösten i stället och talar milt till sitt lillasyskon, tills Ingrid frustande av skratt upplyser honom om att bebisen ju faktiskt inte finns i brösten.

Varje människa som möter Arvid de där första dagarna av hans medvetenhet får i första stund veta att det är en blivande storebror de möter. En blivande storebror som funderar ut vilka kläder och föremål som ska bli bebisens. Och tänker ut lämpliga namn till sitt lilla syskon. Kiss, Bajs och Prutt är favoritnamnen just nu. Vi andra har lite svårt att ta de namnen till oss, men de kanske är som en del andra namn som växer fram mera med tiden.

Det är svårt att förstå exakt hur stort och märkligt det är för en liten människa att det ska komma en liten människa till. Men genom Arvid kan jag ana att det är väldigt stort och väldigt märkligt.

För åtta år sedan blev världen ny. Världens finaste lilla Ingrid kom till jorden och i samma ögonblick blev jag mamma. 

Jag älskade henne från första stund. Nej, egentligen älskade jag henne redan långt innan. De månader som jag bar henne under mitt hjärta skapade en kärlek som bara befästes när hon väl kom. Kärleken till henne fanns där redan långt innan. 

Men kärleken till att vara mamma, den lät vänta på sig. Vi människor är troligtvis väldigt olika väl rustade för föräldraskap, liksom för allt annat, och det är mycket i föräldraskapet som kommer rätt onaturligt för mig. Mitt i allt det var jag enormt tacksam för att kärleken till henne kom så naturligt. 

Lika naturligt kommer kärleken till henne nu. Minst. Hon är så festlig, så fin och så fantastisk. Jag är så glad över att just hon är just min. Vi trycker dagligen på varandras knappar (enligt Fredrik) eller hon trycker dagligen på mina knappar (enligt mig) men/och vi står varandra verkligt nära och har så roligt tillsammans. Allt oftare märker jag att jag hellre gör saker med henne än ensam, och för en person som egentligen törstat efter egentid sedan den dag hon föddes är det ju en enorm seger.

Jag älskar henne och jag älskar att vara hennes mamma. Det är ett utmanande och underbart uppdrag. Jag är knappast värdig det uppdraget, men under över alla under verkar hon vara väldigt nöjd med mig. 

Vårt underverk. Litet, trodde jag tydligen då. Stort, vet jag i dag.

Att det finns en födelseannons i pappersform är ett tecken på att vår förstfödda börjar bli gammal. Och på att vi bodde i Österbotten då det begav sig.