”Det som du nu tycker att är lite småirriterande och nästan gulligt är sådant som knäcker ett förhållande sedan.”

Fel. Det som jag då tyckte att var lite småirriterande och nästan gulligt märker jag inte ens längre. Jag har blivit van vid hans mindre charmiga egenheter, liksom han vi mina. Då frågade jag ständigt mig själv om det här är en egenhet jag kan leva med och sådana frågor tar på krafterna. I dag är också de egenheterna en given del av paketet. Jag valde att leva med dem och nu är frågan bara hur jag kan göra det på bästa tänkbara sätt.

”Det är svårt att vara ifrån varandra nu i början, men det blir lättare sedan.”

Fel. Det blir svårare hela tiden. För varje år blir vi mer och mer inflätade i varandra. Han blir en större del av den jag är och det liv jag lever och om jag kände mig halv utan honom för tolv år sedan känner jag mig som högst en kvart nu. Ibland en tiondel. Just nu knappt ens det. Trots att jag inte är ensam, alls, så är jag ändå alltid ensam i någon mån när jag inte är med honom.

Sammanfattningsvis; det blir verkligen inte per automatik sämre med tiden och det blir inte mera likgiltigt. Det blir starkare och stabilare. Kanske mera förutsägbart, men förutsägbart kan ibland bara vara ett mindre vackert ord för tryggt. Och i en värld och i ett liv där så väldigt mycket är alldeles för skrämmande oförutsägbart har jag inget alls emot att få räkna med och vila i den relation som finns i centrum av allt.

Jag skulle lacka om mina naglar. Jag skulle tvätta och platta håret. Det skulle jag i går. Inför i dag. 

Jag skulle gå på ett par studentkalas och jag skulle ordna ett litet barnkalas för min dotter. Det skulle jag i dag. 

Men i går satt jag och grät vid en sjukhussäng. Visst, vi pratade också. Skrattade till och med lite. Men grät mest. Över bräckligheten och obegripligheten och hjälplösheten. 

Så det var med flagnat nagellack och småsmutsigt hår som jag i dag gick på studentdimission. Med halva hjärtat på sjukhuset och halva i sal där vi i någon mån ändå tog farväl av 126 fantastiska unga människor. Om jag grät redan under inmarschen? Nå, förstås. Och sedan fortsatte det så.

Senare skulle vi då på studentkalas. Men den yngsta i den grupp som är vi skadade sin arm på väg till bilen till kalas nummer ett. Väl på kalaset ylade han mest av smärta och vi påmindes om att det ibland inte ordnar sig bara för att vi hoppas på det. Så vi fick åka till läkare redan mitt i välkomstdrinken och det blev röntgen och grejer. 

Ni vet känslan då man sitter och väntar på röntgen 45 minuter innan ett barnkalas ska börja hemma hos en och man ska via butiken innan? Vi visste inte heller när vi vaknade i dag på morgonen. Nu? Vi vet.

Ni vet känslan då man kommer hem exakt tre minuter innan kalasgästerna kommer? Och man egentligen behövde minst en timme? Och man inte ens hann via butiken? Vi vet. 

Men vi vet också att man ju oftast landar på fötterna och paniken är alltid långt borta för oss när det gäller världsliga ting.  Ett halvt hjärta på sjukhuset ger dessutom perspektiv som gör att ballonger inte känns så viktiga. Åtminstone inte det minsta nödvändiga.

Jag skulle så mycket men det blev som det blev. Det blir ju alltid det, som det blir. Och långt ifrån alltid förstår jag varför. Just nu mindre än kanske någonsin. 

Jag illustrerar med en selfie från dimissionen förra året. Selfies i spegeln har inte funnits på kartan i år. Jag tog inte ens bilder på Ingrids betygsutdelning. Eller på kalaset. 

Det här var året då bara halva jag var med. 

Livet är det märkligaste av allt. Det starkaste och det sköraste. Samtidigt. 

I morgon kommer vi att fira rekordmånga studenter i vår skola. Som dessutom har ett rekordresultat i skrivningarna. Jag tror att de känner sig som vinnare. Framtiden ligger framför dem. Öppna dörrar. Alla möjligheter. När man är nitton år och har studentmössa på huvudet är man nästan odödlig.

Och det ska man få vara. 

Livet som starkast.

Men när man är snart trettiotre och har studentmössan i förrådet är man inte det minsta odödlig längre. Och människorna omkring är lika dödliga. Livet har lärt en att döden finns och att den aldrig ber om lov och sällan visar nåd. Och att den ibland är så brutalt orättvis mitt i all sin vanliga meningslöshet. 

Det gör så ont ibland.

Livet som skörast. 

Jag vet inte om jag själv blir starkare eller skörare med åren. Men jag lutar åt både ock. Samtidigt. 

Denna vecka ett liv. 

Ikväll kramar jag mina barn och min Fredrik hårdare än vanligt. Tacksammare än vanligt. Hjälplösare än vanligt.

Klockan är över halv elva och jag borde verkligen borsta mina tänder. Men jag har ingen aning om hur jag ska orka stiga upp ur sängen och släpa mig till badrummet. Jag skulle betala minst nio euro för att ha borstade tänder nu. 

Man kan säga att jag är trött. 

Och egentligen är andra människors trötthet det minst intressanta i världen att läsa om, och ändå skriver jag om det. För det finns inte så mycket annat att säga just nu. Jag är en lärare två dagar före sommarlov, jag tror alla lärare vet exakt hur det känns när tandborstning blir övermäktigt i början av juni.

Ändå älskar jag de här dagarna. Två före sommarlov. Tröttheten varken skrämmer eller rubbar när man vet att man snart får vila. Och just precis nu ligger allt framför, om man med allt menar sommar. Och det gör man i början av juni. 

Jag är (naturligtvis) också för trött för att platta håret. Allt har sin tid.

En kväll för någon vecka sedan läste jag och Arvid Alfons och Milla, en Alfons-bok som fanns redan i min barndomsbokhylla. Jag hade glömt vad den handlade om, men redan någon sida in i boken påmindes jag när jag stötte på de där bråkiga pojkarna i boken som hävdar att man ju inte kan leka med tjejer.

Jag drabbades av någon slags panik. För min lilla treåring har haft två bästa vänner i sitt liv och båda de bästa vännerna har varit just tjejer.

Han drabbades inte av någon panik alls. Han verkade snarare lite road vid tanken på pojkar som tror att man inte kan leka med flickor. Tänk att de där pojkarna kan ha så fel! Lite som om de trodde att köttbullar kan flyga eller att godis växer på träd.

Absurt. Ju.

Jag frågade lite försiktigt (som om jag inte var så värst angelägen fast jag egentligen är jätteangelägen) om han någon gång hört någon pojke säga att flickor inte får vara med. Och jo, det hade han. Vad han sa då?

-Flickor får visst vara med!

Och så tog han det onödigt långt och aggressivt med tillägget:

-Ni fattar ju ingenting!

Arvid själv fattar. Ju.

Hans bästa vän är här i skrivande stund. De kallar varandra älskling. De har gjort det de senaste dagarna, jag tror det är en del av någon lek och jag tror att det känns bra att få vara någons älskling. Tänk vad han skulle gå miste om om han hade lika fel som pojkarna i Alfons-boken.

Jag  önskar att det fick vara så här. Helst alltid, men åtminstone jättelänge. Att det i hans värld inte är det minsta konstigt eller fel att leka med en flicka. Att det i hans värld är konstigt och fel att låta bli om man har roligast i universum tillsammans.

När jag var liten jämförde jag mig inte med någon. Jag var underbart fri, så där som älskade barn kan vara. Jag märkte att jag var bra på en del saker, ganska dålig på andra och riktigt usel på några. Och det kändes faktiskt helt okej.

När jag var tonåring jämförde jag mig med alla. På något märkligt sätt var varenda människa jag kom i kontakt med ett hot och jag hade ett enormt behov av att positionera mig i relation till alla andra. Veta hur jag låg till i jämförelse. Helst ligga bra till.

Numera jämför jag mig egentligen bara med mig själv. Ibland vinner jag och ibland förlorar jag i jämförelse med mitt gamla jag. Jag är inte lika målmedveten som när jag var tjugoett. Jag är inte lika driftig som när jag var tjugotre. Jag är inte lika snygg som när jag var tjugosex.

Men en tävling som mitt nuvarande jag vinner varje gång över alla mina gamla jag är att jag är nådigare mot mig själv nu än jag har varit någon gång tidigare. Så därför tar jag förlusterna mot mera utvilade och mera slipade versioner av mig själv med stor ro. Och därför jämför jag mig egentligen aldrig med någon annan. Det är mycket möjligt att grannen har grönare gräs än jag, men å andra sidan kommer grönt i väldigt många olika nyanser och så länge jag egentligen är nöjd med den gräsmatta som är min hjälper jag varken mig själv eller någon annan genom att snegla över staketet och jämföra och låta mig nedslås. Bara jämförelser som får mig att resa mig ur trädgårdsstolen och med glädje vattna min egen gräsmatta på ett nytt sätt för att kanske få till en ny grönska är positiva jämförelser.

Men egentligen är det ju inte ens alltid så.

För ibland, ibland rentav ofta(st), är det faktiskt absolut bäst och klokast att bara stanna kvar i trädgårdsstolen.

Jag och delar av den enda gräsmatta som faktiskt är min egen. Och vad grönskan där beträffar… orkar jag inte ta ställning till.

Hon är mamma till sitt första barn och hon hade tänkt vara hemma tills sonen blir två år. Men det blir inte alltid som man tänkt och nu ser det ut att bli dagis redan när barnet är ett. Hon ger uttryck för sin oro. Och vänliga kommentarer rasslar in på hennes blogg. Ord om hur bra det kan gå på dagis också för en riktigt liten människa. Ord av uppmuntran och tröst.

Men så finns den där ena kommentaren. Den som lyder: Stackars barn. Och en ledsen smiley på det.

Kommentaren kunde säkert få pris för tidernas minst konstruktiva bloggkommentar.

Jag vet att det finns många människor i vårt land som är negativt inställda till dagis och det får de naturligtvis vara. Men också de människorna måste inse att alla faktiskt inte har lyxen att välja och jag tycker därför att vi alla måste ta ansvar för hur vi talar om dagis.

Varje gång någon säger att dagis skadar barn under tre år blir jag sårad å alla ensamstående föräldrars vägnar. De kan ju bara inte stanna hemma tills barnen fyller tre och att då komma med pekpinnar om hur farligt det är med dagis känns allt annat än uppbyggande.

Vi lever inte i en perfekt eller rättvis värld. Vi lever i den här världen. Och i den här världen kan inte alla alltid välja själva. Några av oss kan för det mesta, men vi är slutändan ganska få och vi är i alla ändor alltid priviligerade. Och det är värt att minnas varje gång vi applåderar våra egna val och fördömer andras.

För i dagarna sju år sedan blev jag prästfru. Ibland har jag känt att prästfruskapet är för litet och jag för stor. Andra gånger har jag känt att prästfruskapet är för stort och jag för liten. 

Men oftare och oftare känns det bara rätt och enkelt och okomplicerat. 

I dag var jag på prästvigning i Borgå igen. Min fjärde. I dag lovade en av mina goda vänner och när han kom ut ur kyrkan firade vi med ballonger och såpbubblor. 

Och en prästfru och hennes präst tog några selfies. 

Det är visst final i kväll. Champions league-final. En i det här hushållet ser matchen och det är inte jag. Bryr mig om möjligt ännu mindre om den här matchen än om finalen i ishockey-VM förra veckan. Hoppas jag inte sårar någon nu.

Jag har sett exakt en CL-final i mitt liv. Det var 2005. Och Liverpool (Fredriks lag) var i final. Vilket lag de spelade mot minns jag inte. Men jag minns att jag såg matchen med min Fredrik, hans bästa kompis Mattias och min syster Emma. Vi hade återvänt till de österbottniska slätterna från studiestaden Åbo och såg matchen i Fredriks pojkrum i den by som viskar hans namn.

Aldrig förr har en fotbollsmatch varit så spännande. Om du såg matchen så minns du matchen. I annat fall kan jag upplysa dig om att Liverpool låg under med 0-3 efter första halvlek. Fredrik och Mattias höll på att gå sönder. Min helt odramatiske man var i upplösningstillstånd. De talade om att inte ens se andra halvlek.

Jag var väldigt positiv. På gränsen till irriterande och käck. Sa saker som:

-Det är ju lika mycket speltid kvar ännu, vad som helst kan hända!

-Ingenting är kört förrän domaren blåser av matchen.

-Nu ska vi inte förlora hoppet, det blir så tråkigt då.

Vi hade inte ens varit gifta i ett år när finalmatchen 2005 begav sig och de roller som fortfarande är våra vid små kriser var redan inkörda. Fredrik blir sur och jag blir… motsatsen.

Nog om det. Tillbaka till matchen.

Drygt en kvart in i andra halvlek gör Liverpool mål. Och sex av fotbollshistoriens märkligaste minuter senare är ställningen plötsligt 3-3. Det som egentligen inte kan hända händer. Liverpool har plötsligt en chans.

Matchen avgörs slutligen på straffar. Och Liverpool vinner champions league 2005! Fredrik och Mattias tar bilen in till Jakobstad och kör några ärevarv runt torget. Det är inte precis folkfest på gatorna, exakt ingen annan verkar vara berörd av det resultat som tar dem till himlen denna sena majkväll.

Det har gått elva år, men jag minns den där kvällen så oerhört väl. Och egentligen inte på grund av matchen. Jag minns mest hur främmande Fredrik kändes för att han brydde sig så mycket om den där matchen och för att han bara gav upp för att det såg lite dåligt ut. Jag minns att jag (igen en gång) insåg hur mycket jag älskar honom eftersom det där främmande inte var det minsta skrämmande.

Vi var trygga i varandra. Med varandra.

Någon dag senare beställde vi t-skjortor.  Varsin likadan. Vi har kvar en av dem, den andra har tappats bort på livets väg för länge sedan. Jag vet inte vems t-skjorta som är kvar. Jag tror egentligen att det är min, men den bor i Fredriks klädskåp och jag bråkar inte. T-skjortan påminner om den där kvällen i maj 2005 som bjöd på den enda fotbollsmatch som någonsin har intresserat mig på riktigt.

Och t-skjortan påminner därmed också om den där samma kvällen som bjöd på en påminnelse om hur mycket jag älskar honom. Trots att han är som han är. Och framförallt; för att han är som han är.

Jag kan tänka att det var tur att vi beställde t-skjortor när det begav sig. Det är ju faktiskt inte givet att vi får vara med om CL-seger igen. Mycket kan man säga om dem som håller på Liverpool, men medgångssupportrar är de verkligen inte.