Hon kallar gårdagen ”julkalenderdagen”. Vi förstår ju alla varför. Och jag inser att vårt prat om att vi ska öppna julkalendrar på tisdag kanske betydde en sak för oss och en helt annan för henne.

Jag är öppen för att båda betydelserna kan vara lika bra. Jag är rentav öppen för att hennes betydelse faktiskt kan vara bättre.

Inte en endaste sorg fanns i hennes lekamen idag på morgonen när hennes kalender var ”slut”. Hon har lekt massor med sina 24 små Greta Gris-grejer. Jag tvivlar på att lekarna hade varit lika rika om Gretas mormor kommit i lucka fem och hennes hatt i lucka fjorton. Om Gretas kickbike kommit i lucka två och Georgs i lucka sjutton och Georg själv i lucka tjugotvå.

Ibland tror jag att vår bild av hur saker och ting borde vara gör vårt liv och vår värld tråkigare i onödan. Vissa saker ska och måste naturligtvis göras på ett visst sätt, men jag tror att saker oftare än vi tror kan göras på helt olika sätt och i slutändan bli precis lika bra.

Jag har en liten dotter som öppnade alla sina kalenderluckor första december. Jag har en fullvuxen bästis som öppnde alla sina kalenderluckor redan tjugoåttonde november. Jag älskar dem båda. De gör mitt liv roligare och rikare och större. De lär mig mycket.

Vi skriver tisdagen den första december 2020. Klockan är 8:03. Det här är (var?) Hildes julkalender.

Jaha.

Jag tänker att väntan på en gång blev både väldigt lång och väldigt kort.

Låt oss hoppas att tålamod är en överskattad egenskap och att också de som inte alls förmår vänta förmår leva goda, glada liv.

Hon går inte genom livet. Hon studsar. Jag vet faktiskt inte om det finns en starkare berättelse om livsglädje än att fötterna rätt sällan kommer i kontakt med marken.

Ett annat glädjetecken är att hon sjunger väldigt mycket. Just nu är favoriten Tre pepparkaksgubbar (vem försöker jag lura här? Den heter ju Vi komma, vi komma). Men hon skapar också egen musik. Ibland bra sådan, ibland nästan övernaturligt bra. Gud älskar dig så mycket, Gud tycker om dig sjöng hon idag när hon byggde med duplo i hallen.

Hon har så mycket liv inne i sig, den människan. Jag älskar att vi andra får se glimtar av det. För det finns mycket vackert i det livet.

Det finns mycket jag skulle kunna säga om lilla jul 2020. Till exempel att det var första gången på hur länge som helst som vi gav den kvällen lite magi. Eller att det var första gången på (nästan) hur länge som helst som coronan kändes långt borta. Eller att vi firade med älskade bästa vänner. Eller att det var snöigt och vackert och att bara det är värt ett eget blogginlägg som kanske kommer senare.

Men i just den här stunden när lilla jul snart blir första advent vill jag säga att jag älskar min förstfödda dotter så ofantligt mycket och att hon och jag är allra bäst när vi är allra mest. Vi har det helt enkelt bäst tillsammans när vi är mest tillsammans och så länge som vi har det på det sättet kommer jag att göra allt jag kan och lite till för att se till att vi får vara tillsammans. Mycket.

Älskade Hilde. För fyra år sedan, på beräknad dag och på första advent, kom du till världen och gjorde vår familj rikare, roligare, starkare och bättre. Min första tid med dig var tung, men det berodde aldrig på dig. Du var ljuvlig från stund ett och har bara vuxit i ljuvlighet.

Du har varit det barn som gjort oss till proffs på väntrum. Med dig har vi hängt på så många olika sjukhus. Det finns orosmoln som ännu inte skingrats, men de förlorar hela tiden sin förlamande kraft. Du klarar dig så fint och du mår så bra.

Idag får vi fira en helt fantastisk fyraåring. Viljestark, kärleksfull, relationer, fantasifull, modig. Varje dag golvas vi av hur härlig hon är, varje dag känner vi oss alldeles speciellt utvalda som fick bli just hennes föräldrar.

Älskade Hilde Nora Birgitta. Inte en enda dag har jag förtjänat dig. Precis varje dag tänker jag försöka göra det.

Våren 2020. För mig är det coronavåren. Förstås. Men det är också våren då en av mina bästa vänner och allra viktigaste människor fick ta emot sitt livs största mirakel och fick hantera sitt livs största mörker. Och jag var alldeles för långt borta och alldeles hjälplös.

Den här kvinnan älskar jag. Hon har lärt mig massor om generositet, tjänstvillighet och förtröstan. I hennes sätt att alltid se alla är hon en stor förebild för mig. Dessutom har hon alltid de allra bästa och galnaste idéerna. Oftast när jag och hennes man Daniel – också en av mina bästa – står på en scen tillsammans är det hon som har tänkt ut vad vi ska göra. Det blir bäst de gångerna. Hon är vacker och hon är stark. Har alltid varit och är det mer än förr nu. Jag tror bestämt att hon vet mer om styrka idag än någonsin.

Tack, Gud, för att jag får ha henne i mitt liv. Här kan du läsa hennes historia.

Det är inte bara på självständighet Hilde har råkoll, också när det kommer till familjens frukostvanor vet hon precis.

– Mamma tycker om chiapudding och pappa tycker om gröt. Ingrid tycker om rostat bröd som inte är rostat och Arvid tycker om dubbelmacka med limpukka.

Alla rätt. Alla rätt.

– Vad tycker du om då, Hilde? frågade jag.

– Chokladägg.

Förstås.

Den människan älskar vi.

Hon fyller ju snart fyra år och vi (jag, Fredrik, Arvid och Hilde själv) svarade på ett flera sidor långt frågeformulär inför rådgivningsbesöket. När vi skulle skriva om hennes bästa sidor räckte raderna inte till. Vi hade så mycket att skriva.

– Kan man skriva gullig? undrade Arvid.

Inte vet vi. Men nu står det också gullig på pappret.

Människor kan förenas av så många olika saker. Hos oss är en av de sakerna att vi tycker hon är så gullig.

– Jag vill vara självständig, mamma, berättar hon för mig en dag.

Jag frågar vad det betyder att vara självständig. Tror inte riktigt att hon har koll.

– Det är att bestämma mer på egen hand, förklarar hon.

Råkoll. Förstås. Jag vet inte varför jag ens tvivlade.

Det bor så väldigt många ord i vår lilla Hild. De svämmar liksom över. Idag använde hon ordet andetag och jag tänkte att det knappast är alla i hennes ålder som gör det. Hennes ordförråd är stort och hennes vilja och frimodighet att testköra alla de där orden är minst lika stor.

Ingen är gladare än jag. Jag har så många gånger sett att den människa som har orden har typ allt och jag hoppas innerligt att mina barn får ha orden. Vill ha orden. Orkar ha orden.

Han har haft en jättefin söndag. Tre olika kompisar har varit här, två av dem minst två gånger. Det är en dag i hans smak. I allas vår smak. Han har så mysiga kompisar.

Ändå slog Helsingfors-saknaden till när vi åt kvällsmat. Det händer ibland. Inte ofta, men ibland. Han var trots allt hyfsat liten när cvi flyttade och minns inte så mycket, säger han. Men en lite diffus saknad kan drabba honom ibland. Och han minns fortfarande hur det kändes att gå upp för trappan på väg hem efter den sista dagen i förskolan, berättade han.

Jag förstod att inte strö salt i öppna sår, så jag frågade inte om han minns vad som hände innan vi gick upp för den där trappan. Om han minns hur alla hans bästa förskolevänner – också så mysiga vänner – bara samlades runt honom i den innerligaste gruppkram jag någonsin sett. Jag minns. Jag glömmer aldrig.

Det var svårt för honom att lämna Helsingfors. Han grät floder när han gick upp för den där trappan den där dagen. Det gjorde jag också. Samtidigt vet jag att det för båda stora barnen skulle vara ännu svårare att flytta härifrån redan nu. De har landat så väl, rotat sig så djupt och knutit så starka vänskapsband.

Det är en särskilt fin form av nåd; att veta att det skulle vara svårt för ens barn att flytta. Saknaden som följer när man väl flyttat är ett pris värt att betala för den nåden.

För en tid sedan fick en i personalen på Hildes dagis vänligt men bestämt – och helt säkert helt rimligen – påminna henne om att också andra måste få vara med och bestämma.

Hilde tog det inte jättebra.

– Men min mamma har sagt att Hilde alltid får bestämma, hävdade hon som försvar.

Varpå personalen försiktigt och med glimt i ögat frågade om hon ska kolla det med Hildes mamma.

– NEJ! protesterade Hilde blixtsnabbt.

Hon är viljestark och bestämd och vet alltid vad hon vill. Tur för oss alla att hon oftast vill helt okej saker. För de där gångerna under en dag då hon vill sådant som inte är okej… så vet vi det. Verkligen.