”Mamma, ibland är det skönt att önska sig kärlek och säga fina saker till himlen.”

Jag förstår nästan inget av de där orden, men jag älskar allt med att hon säger dem. Att det är hennes sista ord för dagen den här kvällen efter att vi sjungit Gud som haver barnen kär tillsammans.

Eller, jo. Det var en annan sak hon sa också. Däremellan.

– Jag älskar dig, Hilde, sa jag.

– Tack, mamma, sa hon.

Om du frågar en romantisk komedi är det där tacket helt fel svar på en kärleksförklaring, men om du frågar en ganska trött småbarnsmamma som har försökt räcka till hela kvällen men inte gjort det så har hon svårt att komma på ett rättare svar. Åtminstone Hilde såg min kärlek och mina försök också den här ganska sketna kvällen när så få andra såg något alls. Hon ser på mig med stor nåd. Jag borde låna hennes blick ibland.