Varje år ger jag SVT:s julkalender en ärlig chans. Ganska precis vartannat år älskar jag och då ser jag varje avsnitt, ganska precis vartannat år gillar jag inte alls och då ser jag inte alls. I år älskar jag.

Och varje år jag älskar blir jag total golvad av barnskådespelarna. Dels för att de är så ljuvliga och bra, men kanske ännu mer för att något i dem alltid påminner mig om mina syskonbarn. De där otroligt älskade och nästan alla årets dagar otroligt saknade syskonbarnen i Sverige. Jag ser och hör dem i barnen i julkalendern. Och varje dag vet jag att jag är en dag närmare att få träffa dem igen. För på julen är vi ju tillsammans.

I år är vi ju inte det. Så i år när jag ser och hör mina syskonbarn i barnen i julkalendern är saknaden ännu större än vanligt. Också i år är varje dag en dag närmare att få träffa dem igen, men i år har vi ingen aning om när igen blir.

Det är en stor sorg. Min syster och hennes familj är en så enormt stor del av min jul. Att lära sig fira jul utan dem är som att lära sig tugga utan tänder. Typ.

Samtidigt – och det här vet jag så väldigt väl – så är den sorgen så väldigt mycket mindre än många andras julesorger 2020. Så vid det här laget har jag hunnit dra upp snoro. Vi får ju faktiskt både hoppas och tro att vi får vara tillsammans igen nästa jul. Alldeles för många i mitt liv firar i år en jul utan en älskad människa som de aldrig mer kommer att få fira jul med. Det är en stor sorg. På riktigt. Jag tänker på alla er som har en sådan jul framför er. Som inte firar ”coronajulen” i år utan ”första julen utan…”.

Ta hand om varandra och andra.