Fräschast igår: intervjun med forskaren Aino Saarinen i gårdagens Vasabladet. Hennes forskning lyfter fram att ettåringar inte gagnas av småbarnspedagogik och hon poängterar att man borde vara ärlig med vad diskussionen tar avstamp i.

”- Jag saknar argumentationsärlighet i den här frågan i Finland. Om det är så att ettåringar ska vara på daghem för att det är bra ur sysselsättningens och ekonomins perspektiv, så säg det då.”

säger Saarinen i artikeln.

Argumentationsärlighet. Så oerhört bra ord och så oerhört viktigt ord i en tid där alla alltid ska kunna argumentera för sin sak. Det kan onekligen ibland leda till så väldigt oärliga argumentationer, för faktum är väl att vi alla ibland gör saker som det är hopplöst svårt att argumentera för. Då är det snyggare att låta bli. Och ärligare.

Det känns ibland som om det fulaste du kan göra som människa idag är att göra något du inte kan stå för, men jag undrar om inte det blir ännu fulare om vi med våld ska kunna argumentera också för det. Vi lever inte alltid som vi lär. Vi lyckas inte alltid följa våra egna ideal. Att erkänna det och stå för det är svårt men viktigt. Och ärligt.

Guld är att ha människor som klarar av att se också våra misslyckanden. Som ser oss också när vi kommer bara halvvägs och som hjälper oss att komma lite längre nästa gång. Människor som utmanar oss och som skaver lite på bästa tänkbara sätt.

– Mamma, jag längtar efter att bli vuxen.

– Gör du? Varför det?

– För då blir jag som du. Och då kan jag vara din bästa vän.

Hilde Nora Birgitta. Hon har så många gåvor, men jag undrar om inte hennes särgåva är att sätta ord på sin kärlek. Hon skämmer bort oss alla alla dagar.

Alla har vi våra svagheter och utmaningar och brister. Hilde har ju en lite ovanligt uppenbar sådan, men hon har också ovanligt uppenbart många styrkor och fördelar och gåvor. Ju mer jag får se av den hon är, desto mindre orolig blir jag för den framtid som är hennes.

Om igår var nästan noll har idag varit nästan hundra. Först nu när klockan är nio på kvällen är någon arg på mig för första gången, igår hade jag tappat räkningen redan tidig eftermiddag.

Varför någon är arg just nu? Nå, för att jag provocerades av att hen helt uppenbart sniglade med flit i samband med wc-besöket efter läggdags. En människa som knappt får händerna tvättade utan påminnelse i vanliga fall tvålade nu in sig som om hen gjorde reklam för corona-handtvätt i slow motion. Och ännu värre: skulle prompt använda wc-borsten. Efter kiss!!! Som om personen i fråga ens vet att den finns när den faktiskt skulle kunna användas.

Så, ja. Jag blev provocerad. Och ja. Hen med det plötsliga intresset för handhygien och toalettstädning blev arg.

En en av mina vänner sa en gång att alla våra barn är så roliga. Och jag förstår vad hon menar. De är ju roliga, och jag tycker om det. Men jag tänker också att den roligheten kommer med ett pris. De roliga barnen har ofta starka personligheter åt alla håll. Det är ju inte så att de är starka bara när de är roliga och charmiga och samarbetsvilliga. De är ju precis lika starka när de ifrågasätter, trotsar och absolut inte vill samarbeta. Eller när de vill skura toaletten efter läggdags.

Men roliga är de. Och väldigt älskade.

Att också den här dagen är en del av mina barns barndom är verkligen ingen fjäder i min hatt. Men i ärlighetens namn är det nog ingen fjäder i deras heller. Om jag skulle ha fått en euro varje gång jag varit arg idag skulle jag vara rik. Om jag skulle ha fått en euro varje gång någon varit arg på mig idag skulle jag vara ännu rikare.

Samtidigt har vi haft jättemånga jättefina stunder också. Att en enda dag kan rymma så mycket slutar inte förvåna mig, lika förundrad är jag inför det faktum att kasten är så tvära och att det kan gå så löjligt kort tid att ta sig från höjd till dal. Och till höjd igen.

Inte är det ju konstigt att man är lite trött ibland när det är så här galet intensivt.

Herrens nåd är var morgon ny sjunger vi i en av Lina Sandell-Bergs psalmer. Må min egen också vara det, tänker jag så här när vi går mot kväll och småningom förbereder oss på att ta emot en ny morgon och en ny dag.

Styrka till dig som också är lite trött och som har bråkat med någon eller några du älskar idag.

Och styrka till dig som mest av allt längtar efter någon eller några att älska och bråka med ibland. Alltid mest styrka till dig.

Några månader innan Hilde skulle fylla tre år började hon på sitt andra dagis. Den där allra första dagen skulle hon och jag bara hälsa på en kort stund, för så brukar man ju göra. Men Hilde var genast på gång och lekte och stortrivdes och när det blev prat om lunch frågade hon frimodigt om hon också får äta där. Det var första gången jag vågade tro att också den här dagisstarten skulle gå bra. Hennes livs första gick så enormt smidigt, det gick liksom varken att tro eller hoppas att den andra skulle kunna matcha.

Mot alla odds var det köttsoppa just den dagen, en av få rätter som hon på den tiden kunde äta utan allergianpassning, så hon fick äta med de andra. Jag satt i rummet intill och tjuvlyssnade på henne. Hon pratade och tog mycket plats, trots att alla kring bordet var helt nya människor för henne. Hon bad om mera mat och jag vågade igen tro att det här skulle gå riktigt bra.

Så var det en av de äldre pojkarna på dagiset som frågade något om eller av Tilde. Och Hilde säger bestämt och högt och tydligt:

– Jag heter inte Tilde. Jag heter Hilde. Eller Hildis.

Och i den stunden visste jag att dagisstarten skulle gå hur bra som helst.

Vilket den också gjorde.

Älskade Hilde eller Hildis, jag hoppas att du alltid ska få ha kvar det mod och den frimodighet som har präglat dig hela ditt liv. Att du ska vilja och våga och lita på.

Det finns gånger när jag kan önska att våra barn skulle vara mer åldersmässigt samspelta. Det är rätt svårt att hitta saker som alla tre tycker om eller tidpunkter när alla tre alls tycker om saker. Jag som själv hade två väldigt jämngamla systrar kunde lätt skriva hela romaner om det goda med det.

Men jag tror faktiskt att jag också kunde få ihop en roman eller två om det goda med lite större åldersskillnad mellan barnen – och jag vet att jag har lovat skriva ett sådant inlägg. Det kommer! Vi kan kalla dagens inlägg en trailer inför det inlägget.

En riktigt god sak med åldersskillnad är att det är magiskt att ha en nästan-tonåring och en fyraåring samtidigt. Hilde är vandrande avväpning. Hon framkallar det mjuka och gosiga i oss alla och det går inte en dag utan att vi alla fyra tycker att hon är det gulligaste som finns. Att förenas kring det är stort. Att tillsammans få skratta med henne och att få berätta Hilde-storyn för varandra är bäst. Att det alltid finns någon som man kan och får vara liten med, också när man håller på att bli stor, är värdefullt. Den relation som finns mellan Ingrid och Hilde är kanske det vackraste jag sett. Deras syskonband är så starkt och de mår så bra av varandra.

Det här goda ska jag försöka påminna mig själv om nästa gång Ingrid vakar till två och Hide vaknar vid sex. Det kan bli svårt att minnas där och då, men försöka duger.

Hon ber med jättehög röst. Vare sig vi ber Gud som haver som bön eller som sång så använder hon varenda decibel hon blivit given. Och precis som våra andra barn är hon given rätt många.

Landar orden alls i henne? frågar jag mig ibland när hon nästan vrålar fram sin aftonbön. Jag vet inte vem som var först med att be den här bönen, men är så gott som helt säker på att hen inte föreställde sig den här röststyrkan och intensiteten. Det matchar inte riktigt.

Och minst lika berättigat: landar orden alls i mig? En person som analyserar medbejdarens röstvolym kan knappast anklagas för att föra ett hjärtats rena samtal med Gud, eller hur?

Men jag är faktiskt rätt övertygad om att också de böneord som upprepas nästan mekaniskt landar i oss. Att också de orden spelar roll. Och jag är rätt övertygad om att det är just de ord som kan upprepas mekaniskt som har landat allra djupast i oss och att det är dem vi har tillgång till också i de kritiska stunder när inga andra ord finns kvar och räcker till. Det är styrkan i de ord vi lär oss utantill. De försvinner ingenstans. (Jag kan till exempel efter tjugo år stora delar av E-Types rap i Angels crying och varje ord i Backstreet Boys The call. Jag vet visserligen inte hur just de orden någonsin ska kunna hjälpa mig, men de finns i mig likväl.)

Så vi fortsätter skriksjunga Gud som haver, vare sig orden just ikväll landar i oss eller flyger in bakom bokhyllan. För det är ord jag hoppas att hon ska få ha med sig och lita på hela resten av sitt liv.

– Du är världens bästa mamma i hela världen.

Så sa hon till mig, min älskade lilla Hild. Hon som är världens bästa Hilde i hela världen.

Idag vaknade jag trött och för tidigt. The story of my jullov. Jag spelade spel och byggde pussel med Hilde. Sedan åt jag frukost och sedan läste jag och sedan gick jag ut och sprang dagens femma.

Så där har egentligen varenda jullovsmorgon sett ut.

Dagens femma var den kallaste på länge. Den enda som gett mig rimfrost i ögonfransarna. Så på det sätter var den speciell. Men mest av allt var den speciell för att jag idag har sprungit fem kilometer 250 dagar i sträck.

Tänk att mitt lilla projekt i coronamaj blev något jag med glädje håller på med ännu i januari. Tänk att en så liten sak kan ge så mycket. Tänk att jag har fått vara helt frisk så här många dagar – det har aldrig någonsin hänt tidigare.

Och tänk att den här tappra kroppen har fått ta så mycket skit av mig genom åren. Förlåt. Och tack, kropp!

Jag läste 176 böcker under år 2020.

Nästan inget var riktigt riktigt dåligt, så blir det ju lätt för oss som tycker riktigt riktigt mycket om att läsa. Nästan allt var åtminstone okej, det mesta bra och några riktigt riktigt bra.

Jag hade tänkt presentera mina tio favoriter, men den gallringen var för hård. Så det blev tretton. Tretton favoriter från 2020, i den ordning jag kom att läsa dem.

Håll till godo.

Den fantastiska Ivan av Katherine Applegate. Gorillan Ivan bor i en bur på ett stort köpcenter för att fungera som lockbete för kunderna. Han har vant sig vid det livet och saknar sällan livet i djungeln. Men elefantungen Ruby får Ivan och de andra djuren att förstå att de alla är fångar, och Ivan bestämmer sig för att göra något. Det här är en berättelse om vänskap, mod, fångenskap och frihet. Om vissa människors ondska, om andra människors trötthet. Men allra mest om några människors – och djurs – vägran att acceptera det som är fel. Om en stor gorilla och om en liten elefant och en enorm vänskap. För läsare från 10 år och uppåt. Högt uppåt. Satt och grät på tåget till Helsingfors när jag läste den här. Så stark, så sorglig, så vacker.

Klubben av Matida Gustavsson. Den här boken känner de flesta till. I november 2017 publicerar Gustavsson en artikel om en svensk kulturprofil där aderton kvinnor anklagar honom för våldtäkter, hot och trakasserier. I den här boken får läsaren veta mer om den här fruktansvärda berättelsen. En väldigt spännande och väldigt välskriven bok.

Klein av Axel Åhman. Den här novellsamlingen är underbar. Och jag tycker sällan om novellsamlingar. Men jag bär fortfarande med mig en del av karaktärerna, de fångade mig helt. Oerhört roligt men också oerhört viktigt om manlighet och normer och mod. Ljuvlig!

Heiman av Ann-Luise Bertell. En pärla! En stark och berörande berättelse där vi får följa Elof genom hela hans liv, ett liv som på många sätt formas av rädsla och oro. Underbart välskriven. Underbart läsvärd.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Jag kan inte annat än stämma in i den kör som lovordar Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo. Hårt och kargt och brutalt. Och brutalt bra. Men det här är den tredje boken, du måste naturligtvis börja med Jag for ner till bror.

Silvervägen av Stina Jackson. Den här älskade jag. För jag tycker ju om när det är spännande, men jag tycker ofta att det blir för spännande. Den här höll sig på rätt nivå. En av de där böckerna som gör att du bara måste läsa vidare, du bara måste få veta vad som ska hända.

Vi är en av Sarah Crossan är en roman om två sammanvuxna tvillingsystrar som inte vet om något annat liv än det ytterst delade. De har vant sig, men så en dag erkänner Grace att hon inte längre mår bra och tvillingarna står inför ett hopplöst omöjligt val. En unik berättelse som är skriven på ett fantastiskt, lyriskt sätt. En stark läsupplevelse.

Små stora saker av Jodi Picoult. Något av det mest berörande jag läste under hela året. Så stark och så viktig och så orubblig berättelse om ett samhälle som sviker. Om rasismens och orättvisornas fulaste ansikte. Om medmänsklighetens vackraste.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Också en av höjdarnas höjdare. Den här glömmer jag nog aldrig. En Berättelse med största tänkbara B.

Säg inget om Lydia av Celeste Ng. I den här boken möter vi en familj bestående av brustna människor som gör sitt bästa. Jag tycker om böcker som får mig att se på människor med större kärlek och nåd, det gäller visserligen så gott som alla böcker. Men vissa ännu mer än andra. Den här är vissa.

Så otippat! Ännu en novellsamling. Får jag följ med dig hem av Marie Aubert. En rad berättelser om människor som längtar efter kärlek. Det finns väl inget bättre och svårare att längta efter. Egentligen var det en enda bisats i en enda av de här texterna som slukade mig helt. Det kan räcka med det om bisatsen landar helt rätt.

Jaktlaget av Ulrika Hansson. Det här är lugnt också en av årets starkaste läsupplevelser för mig. Jag tyckte så mycket om så många av karaktärerna och deras livsöden drabbade mig. Österbotten har sina sidor och ofta går de bästa och de sämsta sidorna väldigt nära varandra. Så sjukt bra bok!

Snösystern av Maja Lunde och Lisa Aisato. Varje decemberkväll i väntan på julen fick jag läsa ett kapitel ur den här boken för Arvid. Han som säger sig avsky att läsa älskade varje stund. Det gjorde jag också. Ett magiskt juläventyr där du får sörja, skratta, mysa och ibland krypa riktigt nära för att det blir nästan för spännande. En av de klart bästa och vackraste julkalenderböcker jag har läst. Att jag fick läsa den med just Arvid gjorde nog sitt.

Ja. Det var läsningen 2020. Det har nog inte gått en enda dag utan åtminstone lite skön skönlitteratur. Så vill jag ju ha det.

Jag är så glad att jag tycker om att läsa.