Han for hemifrån strax efter fyra idag. Jag, som efter snart tolv år som prästfru är van, sa:

– Det här är väl ett sådant där möte när det är bäst att inte ens försöka gissa hur länge det tar?

– Så är det, sa han.

– Men kanske du kan säga att det tar till tio? För det gör det ju inte och i så fall kan jag ju bara bli positivt överraskad?

Klockan är i skrivande stund 21.42 och han är fortfarande inte hemma.

Att jag skriver om det betyder att jag är frustrerad, men att jag skriver om det betyder också att jag inte är mer frustrerad än att jag kan hantera det. Jag har ju den där regeln om att aldrig blogga om sådant som jag inte kan hantera.

Ett litet råd till dig som inte ännu har avgett livslånga löften om delat liv med en annan människa: välj någon som är jättesnäll, någon som skrattar på rätt ställe och någon som du aldrig någonsin behöver vara rädd för. Och någon som har ett jobb med förutsägbara arbetstider.

Men om du måste välja bort en av de där punkterna ska du välja bort den sista. Det anser jag. Till och med idag.

När vi flyttade till Helsingfors sommaren 2009 var vi med på två konfirmandläger på Lekholmen, den holme som vi kom att älska. På sommarens andra läger – det än i denna dag minsta konfirmandläger jag någonsin har varit med på – fanns det några tonårsflickor som genast stal en del av mitt hjärta. Två av dem kom att bli alldeles särskilda.

Det har snart gått tolv år sedan jag lärde känna dem. De var bara femton år då, i år tjugosju. Och de finns fortfarande kvar i mitt liv. Under de senaste veckorna har de funnits där mer intensivt än på länge och jag har fått ha långa telefonsamtal med dem båda. Jag är så innerligt tacksam och glad över dem och över att de vill finnas i mitt liv och över att jag får finnas i deras.

Mycket är jag osäker på men en sak vet jag verkligen: inte en enda av de jättemånga timmar som jag har lagt på ungdomar har varit bortkastad.

Idag svämmar mitt flöde över av människor som trotsigt hävdar att Kristus är uppstånden.

Ja, trotsigt. För det är ju egentligen orimligt att tro det.

För mig är den här dagen en påminnelse om att livet är starkare än döden. Att ljuset är starkare än mörkret. Att hoppet är starkare än modlösheten. Att kärleken är starkare än hatet. Starkare än allt.

Det här tror jag. Trotsigt. Mitt i en värld som håller andan i en pandemi, mitt i en värld full av död, mörker, modlöshet och hat så tror jag varje dag att det finns något starkare. Någon starkare.

Och varje dag är jag tacksam för att jag får tro just det.

I mars läste jag en hel del bra böcker. Här kommer de bästa:

Björnstad av Fredrik Backman. Va? undrar någon kanske nu. Läste du den först nu? Nå nej. Jag läste den i september 2016 när den var alldeles ny och jag älskade den. Älskade. Skrev till och med ett blogginlägg om den. Här. Och jag läser faktiskt aldrig vuxenböcker fler än en gång, men nu ville jag göra det. Om den var lika bra som jag kom ihåg? Minst. Den här boken kan mycket väl vara en av de absolut allra bästa jag någonsin har läst.

Cancerbrev av Fritjof Sahlström och Leena Sahlström. Det här var en av vårnyheterna som jag verkligen väntade på och jag blev verkligen inte besviken. Boken berättar samtidigt både sant och vackert om en brutal sjukdom och en värld som snurrar vidare och liv som måste levas trots att döden flåsar i nacken. Boken berättar också om kärlek, om den där starka, sega, uthålliga medelålderskärleken som vi så sällan får se på film men som vi behöver få ana ibland för att våga hoppas och tro på den.

Przewalskis häst av Maja Lunde. Det kan hända att det enda dåliga med den här boken är att jag inte kan stava till eller uttala titeln. Det här är Lundes tredje roman om miljökatastrofen och jag tycker om hennes sätt att våga det svåra och mörka men samtidigt ge hoppet utrymme. Hon skriver så bra om människor och deras utsatthet, hon skapar så starka berättelser och väver ihop dem med varandra på ett så snyggt sätt. Jag är imponerad.

Unorthodox av Deborah Feldman. Jag måste erkänna att jag visste ytterst lite om ultraortodoxa judar innan jag läste den här boken. En bok som gör läsaren mörkrädd. Många gånger. Att det här har hänt och händer på riktigt är så grymt och då ofattbart. Gripande och skrämmande och viktigt. (Inte för att vara jobbig – men jag tycker nog inte att den här boken är något litterärt mästerverk. Styrkan i storyn förlåter, men om du vill läsa böcker med språk som får dig att svimma för att det är så bra så är det här knappast den.)

Det var mina bästa böcker i mars. Vilka var dina?

Alla familjers whatsapp-grupper har väl sina egenheter. I min barndomsfamiljs berättar vi idag för varandra hur och var vi firar nattvard, denna andra coronaskärtorsdag.

Jag och Hilde firade nattvard i vår kyrka, en drop-in-variant. Vi droppade in tio över åtta på kvällen och det var bara vi, kyrkoherden (alltså Fredrik), kantorn och diakoniarbetaren på plats. Vi sjöng första versen av Gud som haver två gånger och gick fram till altaret för att ta del av världens bästa måltid. Sedan satt vi i bänken, sjöng en Hildevänlig psalm till och gick hem.

Skärtorsdagens mässa är (förstås) en av mina favoriter. Det är starkt när många samlas i kyrkan för att tillsammans ta del av nattvarden och minnas den allra första. Det här årets version var förstås helt annorlunda. Men också jättefin.

För det var liksom bara jag. Och det var som om Jesus själv hade sagt att det skulle ha räckt med bara mig. Också om det hade varit bara jag hade han instiftat nattvarden. Det hade varit värt det. Det finns en plats för oss alla runt det där nattvardsbordet. För den stora gemenskapen och samtidigt för den ena enda.

Ingen är för för ovärdig, för misslyckad, för fel, för dålig, för långt ifrån eller för något annat. Det finns en plats för oss alla.

När jag kom hem i söndags hade Fredrik gjort en samhällsinsats med stort S och städat vår hall. Det fanns inte en enda sko, jacka, vante eller väska på golvet.

– Har du någonsin sett vår hall så här städad förr? frågade jag av Arvids kompis när han var på väg hem.

– Nej, svarade han.

Liiite för snabbt.

– Hur länge tror du det hålls städat? undrade jag.

– Tre dagar, sa han.

Och sedan var det som om han kom ihåg vem han pratade med och tillade:

– Högst.

När jag kom hem idag såg det ut så här i hallen:

Snabbt räknat minst åtta par skor och sex väskor och fyra jackor på golvet. Han fick alltså rätt, Arvids kompis. Hans egna skor ligger förresten också där någonstans och bidrar till att hans pessimistiska förutsägelse besannades.

Jag blev så glad när jag kom in i vår hall idag. För trots att förfallet nog är ett ofrånkomligt faktum så innebär förfall i just hallar oftast att det finns människor i vårt hus och det älskar jag. Att tvingas vada som en stork för att ta sig in i sitt eget hem är trots allt ett litet pris för att mötas av Arvid och hans kompisar som skrattande spelar fotboll på övervåningen och Ingrid och hennes som skrattar och pratar.

Egentligen är det nog just precis så här jag vill ha vår hall.

Nu är jag ju inte direkt i bikinifitnessform – väldigt långt ifrån faktiskt – men vet ni vad Hilde önskar sig när hon fyller fem?

– Jag önskar mig starka muskler så att jag kan träna med mamma.

Att få bli sedd med hennes ögon är underbar nåd.

Jag skulle kanske kunna skriva om varför jag grät av ledsenhet och besvikelse i fredags. Eller om varför jag grät av lycka och tacksamhet i lördags.

Men istället skriver jag om storheten och styrkan och skönheten i att få gråta med vänner. De tårar som fälls tillsammans med en älskad människa är aldrig de värsta eller farligaste av tårar.

Jag har årets bästishelg bakom mig. En helt unik version av bästishelg, men precis allt det viktiga fanns med. Jag är så ofantligt tacksam för att vi bestämde oss för det här hösten 2013 och för att vi sedan har hållit fast vid det. Jag är ännu mer ofantligt tacksam för att de här två finns att hålla fast vid och för att just jag får hålla fast vid just dem.

För en tid sedan var jag på en föreläsning där föreläsaren sa något som landade i mig. Trots att det verkligen inte var huvudpoängen med föreläsningen, det sades egentligen mer som i en bisats:

Om du blir bekväm med det obekväma blir du ostoppbar.

Amen, tänkte jag. För hur ofta håller jag inte tillbaka mig själv bara av rädsla för det obekväma? Hur ofta vågar jag inte det jag kanske vill våga av rädsla för att bli besviken? Misslyckas? Bli bortvald? Hur ofta gör inte du det?

Och vem vill inte bli ostoppbar?

Jag önskar innerligt att jag kunde säga att mitt senaste möte med det obekväma slutade som jag hoppades och ville – den här berättelsen skulle onekligen vara bättre om den slutade så – men berättelser som bygger på verkligheten är som de är och inte alltid som vi vill att de ska vara.

Å andra sidan är varje modigt möte med det obekväma en seger och också en förlorare kan därför känna sig åtminstone lite som en vinnare. Varje gång vi väljer att inte låta rädslan få sista ordet är ett steg framåt.

Jag tänker fortsätta öva. Jag tänker bli bättre.

Ibland glömmer han bort att spela lite obrydd och distanserad och icke-imponerad. Då visar han sitt rättaste jag och då kan det hända att han ropar:

– Jag älskar dig!

till mig när han är på väg ut med en kompis.

Och det kan hända att jag blundar då, andas djupt och långsamt och för några sekunder är den absolut lyckligaste på jorden.