– Det är länge sedan jag har varit på bröllop. Jag är inne i den perioden nu när mina vänner skiljer sig betydligt oftare än de gifter sig.

Så säger en vän. Själv är jag inte inne i den perioden ännu och lite – nej mycket – naivt hoppas jag att den perioden inte ska komma. Av de ungefär trettio äktenskap jag har varit med och firat i deras begynnelse har bara ett slutat i skilsmässa. Hittills. Jag är skonad. Hittills.

– Kärleken finns bara inte där mera.

Så säger en annan vän. En vän som inte längre delar livet med den person som en gång skulle älskas intill döden. Jag vill säga att det väl inte är så. Att det väl finns något att göra. Att det väl inte måste sluta så. Men mina ord väger alldeles för lätt. För vad vet väl jag? Så jag säger ingenting.

Men jag tänker.

Jag tänker ofta och mycket på det där. Kärleken finns bara inte där mera. Hur blir det så? När blir det så? Och vad kan man egentligen förvänta sig av en livslång relation? Det måste väl komma svackor i alla relationer i något skede? Väl? Eller?

När de här frågorna hopar sig saknar jag perspektiv. Vårt eget äktenskap är ju så kort. Vad vet väl jag? Men ni som har långa äktenskap bakom er. Berätta. När är det som bäst? När är det som tuffast? Vad gör man om kärleken bara inte finns där mera?

Jag tror inte att folk ger upp för lätt. Verkligen inte. Allt jag har sett av trasiga relationer har övertygat mig om det. Men de relationer som överlevde, hur klarade de sig? Vad gjorde de när stormarna kom?

Man vet att man gjorde det bästa möjliga av sin strejk från godisstrejken när man en mellandag strax före lunch tänker:

jag borde kanske ta en pepparkaka här snart för att balansera upp allt socker jag ätit idag

Seriöst. När pepparkakor smakar salt har man ju inte ätit för lite godis.

Jag ångrar ingenting. Men hemska saker vad allt smakar tråkigt nu när julgodiset är slut och de där salta pepparkakorna är det roligaste som finns kvar i skåpen.

Vår dotter har just berättat att hon vill gå i pension. Vi tittar lite på varandra. Vet att den här stunden är avgörande. Det är nu vi ska tända en gnista i henne. Det är nu vi ska förmedla den kärlek vi hyser till våra jobb. Det är nu vi ska övertyga henne om det goda i fyrtiofem år i arbetslivet innan hon får sin efterlängtade pension.

Men i just den stunden är det ganska svårt. Till och med riktigt svårt.

För hur mycket vi än tycker om att jobba, och det är mycket, så tycker vi faktiskt ännu mer om att vara lediga. Jag har hört om familjer där man går varandra på nerverna efter bara en veckas gemensam semester, jag har hört om mammor som tycker det är nästan lättare när papporna är borta. Och till min stora glädje förstår jag inte. Jag skulle kunna vara ledig med det här gänget hur länge som helst.

Vi är helt enkelt bäst när vi har mest tid tillsammans. Vi tröttnar inte på varandra. Det är när vi bara möts i dörren som frustrationen kommer smygande. Det är när vardagar pusslas ihop istället för att avnjutas som familjelivet smakar trä. Det är när vi inte får vara tätt tillsammans som vi nöts mest mot varandra. På något paradoxalt sätt.

Hösten 2014 var i sanning en tid av frustration, träsmak och nötande. Nu vill vi ha något annat. Vi orkar inte med det fula och smutsiga som kommer på köpet när vardagen blir för intensiv och därför tror jag att både jag och Fredrik i just den där stunden igår kände att pensionen faktiskt lockade också oss.

Men efter en dag på jobbet skulle jag lätt kunna hålla ett avgörande tal om gnista, kärlek till jobbet och fyrtiofem lyckliga arbetsår. Vi måste bara få ihop det med alla andra bitar i livet. Vi måste ta oss den familjetid som vi behöver för att kunna vara dem vi vill vara mot varandra och mot oss själva. Slå vakt om den tiden. Den är inte frivillig. Den är inte förhandlingsbar. Den är grunden.

Ingrid har haft jullov i drygt tre veckor. Ett halvt liv när man är sex år. Jag minns själv de evighetslånga jullov jag hade som barn. Jullov så långa att jag hann börja längta efter vardagar, tidiga morgnar och kompisarna i skolan. Nästan för långa jullov.

– Jag vill gå i pension, säger Ingrid idag.

Hur väl hon än trivs i förskolan och vardagen så trivs hon allra bäst när hon får vara ledig. Och vi trivs med henne när hon är ledig. Hon begär ingenting, kräver ingenting. Om hon får somna sent på kvällarna, vakna i lugn och ro på morgnarna, bygga lego, läsa böcker, pyssla (helst tredimensionella pysselalster) och vara hemma så är hon nöjd. Ett jullov verkar aldrig bli för långt eller ens nästan för långt i Ingrids värld.

På rådgivningsbesöket i höstas fick vi frågan om Ingrid ofta klagar på att hon har tråkigt hemma. Vi tittade på varandra.

– Det har aldrig hänt, sa vi. Och vi menade det. Det har aldrig hänt.

Aldrig kräver hon underhållning, aldrig frågar hon oss vad hon ska göra. Aldrig blir det egna sällskapet för litet. Ibland och ibland ofta blir det lillebroderliga sällskapet lite för mycket men så länge hon får vara för sig själv lider hon aldrig någon nöd. Så länge någon pålitlig vuxen är i rummet intill. Minst.

Så nu är hon då redo för pension. Vid sex års ålder. Jag antar att farföräldrarna nu under jullovet gett en ganska attraktiv bild av pensionärstillvaron och Ingrid är alltså mycket intresserad. Redan nu kan jag ana att hon kommer att stortrivas när hennes pensionstid kommer. Om självsamheten då är ens närapå lika nog som den är nu så kommer hon att vara oerhört tillfreds.

Jag vet faktiskt inte hur många bröllop jag har varit på. Min bordsgranne igår, en man som jag länge kallade min blivande man, gissade på minst trettio. Det kan hända att han är ganska nära. Han är åtminstone ruskigt bra på matematik så jag har nog ett visst förtroende för hans gissning.

Så… Jag börjar om. Jag har varit på ungefär trettio bröllop. Det är ganska många. Och trots att de ju alla följer ett visst mönster så tröttnar jag aldrig. Jag älskar bröllop. Och igår fick jag vara på bröllop igen.

Det finns något så vansinnigt vackert i att en människa vågar lägga sitt liv i en annan människas händer. Det är ju ett av de mest avgörande beslut en människa fattar. Utbildning, jobb, hus, hund… Allt det där är småpotatis i jämförelse med det val vi gör när vi väljer vilken människa vi vill dela livet med.

Det finns något så vansinnigt vackert i hur brudparet på sin bröllopsdag framställs som de finaste människorna i hela hela världen. Och på något sätt också är det. För i just den miljön i just den stunden, i centrum av alla som älskar dem, så blir de sina allra finaste jag. Så där som vi alla blir när vi blir älskade.

Det finns något så vansinnigt vackert i talen. Jag skulle kunna leva på bröllopstal och glass. Jag är en sådan sucker för människors berättelser och människors berättelser om sina närmaste slår det mesta. Pappor som gråter. Bästa vänner som skrattar. Människor som minns och människor som önskar gott.

Det finns något så vansinnigt vackert i hoppet som är själva pulsen på ett bröllop. Det som envist trotsar dyster skilsmässostatistik och ett samhälle som hyllar individualism. Det hopp som vill allt och tror allt. Det hopp som bär allt.

Det finns något så vansinnigt vackert i att påminnas. Att han mittemot mig på deras fest igår är samma man som satt bredvid mig på vår fest för tio år sedan. Och att det är honom jag vill ha hos mig på alla fester. Alltid.

Jag igår. Utanför den kyrka där jag blev fru i augusti 2004. Utanför den kyrka där våra vänner blev fru och man igår.

En del dagar är jag så glad att Maria von Trapp känns neggo och destruktiv i jämförelse. Idag på morgonen vaknade jag av mig själv efter nio timmar sammanhängande sömn, mitt i en romantisk dröm om mannen jag vaknade bredvid. Och jag såg just en sådan dag framför mig. Efter en sådan start förväntar man ju sig The Sound of Music. Minst. Man är ju människa.

Redan före Fredrik vaknade hade jag fått två dåliga nyheter. Inget allvarligt alls men sådana där saker som inte gör att bergen kommer till liv precis. Snarare tvärtom. Bergamördare. Och sedan fortsatte det så. Halva världen tävlade om att få meddela mig jobbiga saker. Där kring två-tiden vågade jag inte längre kolla min e-post. Jag orkade inte veta mera.

Sedan, efter en riktig kisidag när jag fick tolka generöst för att alls hitta nåden, hade vi äntligen kört hela vägen fram till barnen. Och ingenting av allt det där som var fel idag löste sig. Ingenting föll på plats. Inga svar kom till.

Men allt var väl. Allt.

Efter lov och ledighet finns det rivstarter och så finns det mjuklandningar. Och så finns det som jag och Fredrik har haft i år. Vi körde hem igen i förrgår och landade då bara nästan i verkligheten. Ja, vi har jobbat. Men efter arbetsdagen har vi åkt direkt hem till en tom lägenhet. Vi har inte hämtat på dagis och förskola. Vi har inte tvingats laga riktig mat och vi har verkligen inte lagat riktig mat heller. Vi har gjort precis vad vi vill. Ingen har behövt oss, ingen har krävt något av oss, ingen har ens förväntat sig något. Och ordet mjuklandningen räcker därför inte till för att beskriva hur oerhört avkopplande de här första arbetsdagarna vårterminen 2015 blev.

Var det så här det var att leva innan man hade barn? På något känns det absurt. Fick man alltså göra precis vad man själv ville när man hade jobbat klart? Inga makaroner att koka. Ingen kvällsbok att läsa. Ingen kvällsgröt att fixa. Inga tårar att torka. Inga skadade knän att blåsa på. Inga små tänder att borsta. Inga aftonböner att be. Inga barn att stoppa om.

Både ja och nej. För visst fick vi göra vad vi själva ville. Vi tränade samtidigt. Vi träffade kompisar samtidigt. Tiden räckte så bra till när båda kunde göra sitt samtidigt. Vi tyckte oss till och med hinna se alla avsnitt av Kauniit ja rohkeat. Inte var vi ju precis stressade. Så nog gjorde vi vad vi själva ville.

Men idag gör vi ju också det vi själva vill. Minst lika mycket, troligtvis ännu mer. För vi vill ju egentligen koka makaroner, läsa kvällsböcker, fixa kvällsgröt, torka tårar, blåsa på skadade knän, borta små tänder, be aftonböner och stoppa om barn. Vi vill ha våra älskade barn och därmed vill vi allt det där. Orsaken till att några kvällar utan kvällsgröt känns så vansinnigt avkopplande är ju att de bryter ett mönster som vi trots allt vill ha. Ett mönster som vi faktiskt vill att präglar vårt liv.

Imorgon får vi vara tillsammans igen. Några timmar till är det bara jag och Fredrik. Vi har förvaltat våra timmar väl. Jag tycker vi har förvaltat alla timmar förutom städtimmarna väl (och visst städade vi ibland också före barnen så inte var det ju bara att sjunga och spela då heller). Jag misstänker att Fredrik tycker att vi har förvaltat städtimmarna speciellt väl. Jag älskar honom väldigt mycket fast han värderar konstigt ibland.

Att se Tolkiens berättelser på bio är på gränsen till vad jag klarar av. Få har skildrat kampen mellan gott och ont lika övertygande och träffsäkert. En kamp som är verklig, en kamp som vi ju alla möter i omvärld och i oss själva. Och det hände sig att jag såg The Battle of the Five Armies samma dag som Frankrike, yttrandefriheten och världen mötte det onda på ännu ett fruktansvärt brutalt sätt.

Ännu en timme efter att filmens Bilbo var tryggt tillbaka i Fylke darrar jag lite. För vad händer i verklighetens Midgård? Kommer vår berättelse också att landa bland gröna kullar och runda hålor? Och genom hur mörka berg och blodiga strider ska vi ta oss dit?

Islam är inte ondska. Religion är inte ondska. Islam dödar inte. Religion dödar inte. Människor dödar. En del av dem som gör ont gör det i religionens namn och andra i politikens. Eller i konsumtionens, krigens eller ideologiernas. Girighetens, själviskhetens eller rädslans. Det finns hur många namn som helst att ta till för den som vill det onda. I smått och stort.

En legend i Tolkiens mytologi berättar att de första orcherna var alver som tillfångatogs av mörkrets furste. Det är en så vansinnigt sorglig berättelse. Hur de vackraste av varelser, de som är ljus, blev förvridna till mörker. Om inte ens alverna går säkra, vem av oss gör det då?

Mörkret blev lite mera verkligt idag. Striden lite mera påtaglig. Idag. Igen.

Först dikeskörning, sedan krock. Så löd rubriken till en notis i Österbottens tidning någon dag före jul 2004. Den notisen handlade om oss, om mig och mina systrar. På väg till yngsta systerns julfest körde vi först i diket och sedan krockade vi med en långtradare. Det var glashalt på vägen. En halv bil totalförstördes. Ingen av oss fick en skråma men den där decemberdagen för tio år sedan blev jag dödlig. Den dödlighet som jag anat sedan familjesorgen några år tidigare blev ett absolut faktum den där julen när jag var tjugoett år ung.

En tidningsnotis som avslutningsvis konstaterar att ingen kom till skada är aldrig en dramatisk notis. Jag insåg den där dagen att händelserna bakom en till synes helt odramatisk tidningsnotis kan skaka om en person och en familj på djupet. Länge var jag rädd varje gång jag skulle åka bil i mörker. Länge, länge var jag rädd varje gång jag skulle åka bil i vinterföre. Länge, länge, länge var jag rädd varje gång jag skulle åka bil i halka. Ännu idag undviker jag helst det sistnämnda, men jag är inte längre rädd.

Däremot har jag fortfarande en känsla av att vad som helst faktiskt kan hända när som helst. Jag är på något konstigt sätt hela tiden beredd på det värsta och varje gång det gått ännu ett år utan att det värsta hänt blir jag lite förvånad. Väldigt, väldigt tacksam och lite förvånad.

Jag tycker själv att det är lite fånigt. Jag kan känna att jag borde skärpa mig. Det har ju faktiskt gått tio år och ingen kom ju till skada. Kom över det där nu! Liksom. Men jag kan inte. Den där korta stunden då jag trodde att jag skulle dö kom att förändra min syn på livet. Jag tar inte för givet som jag gjorde förr. Jag räknar inte kallt med. Jag tänker att det ju är en ofantlig nåd att få ett år till, en månad till, en dag till. Vi är inte herrar över liv och död. Livet ligger inte i våra egna händer. Så det fanns egentligen aldrig något att ta för givet och räkna kallt med. Allt var nåd redan från början.

Tack. För ett liv som varit så rikt att det kändes helt redan efter tjugoett år. För att det livet sedan fick tio bonusår och för att det nu bara fortsätter. Tack. Tack. Tack.

Ett av våra barn råkar ut för en bajsrelaterad olycka. Resultatet är inte vackert, så där som resultatet ju aldrig är när vi pratar om bajsolyckor. Vi är på besök hos människor som vi tyvärr inte ännu känner tillräckligt väl för att kunna kalla dem vänner. Ni hör ju själva. Stämningen kunde lätt bli lite obekväm.

Men det blir inte obekvämt. För pappan i familjen agerar. Han tar av sig sina strumpor, kavlar upp sina byxben och visar Fredrik, mig och barnet vägen till badrummet. Han sätter på duschen och kollar varsamt att vattnet har rätt temperatur. Han blir inte besvärad av att vara med när det inte vackra resultatet visar sig i sin fulla icke-prakt i hans badrum. Han tvättar bara försiktigt det lilla barnets händer och talar med mild röst.

Men det blir inte obekvämt. För mamman i familjen agerar. Hon har en lite ledsen ettåring på armen men letar tappert fram strumpbyxor och body åt vårt barn. Strumpbyxor och body som hon säger att vi får behålla. Strumpbyxor och body som vårt rentvättade barn sedan jublar i och över.

Jag imponeras av dem. Att de finner sig så snabbt. Att de gör så rätt. Att de tar hand om vårt barn på ett så rörande sätt. Den som sett ett proffs tvätta ens eget barn vet vad jag menar. Båda jobbar inom vården och ingen av dem är läkare. De har därmed inte jobben som drar in mest pengar och inte heller jobben som har högst status i världens ögon. Men de har hjärtan och tjänstvilja som aldrig kan köpas för pengar och status.

Det viktigaste i livet kan ju som bekant aldrig köpas för pengar och status.

Jag vill ha det som de har. Jag vill göra det som de gör. Och jag ska ta chansen när den blir mig given.