Att äta orimligt mycket kött är dåligt. Att inte kunna tala om känslor är dåligt. Att köra vårdslöst i trafiken är dåligt. Att ägna sig åt gatuvåld är dåligt. Att stolt vägra be om hjälp är dåligt. Att vägra kollektivtrafik och alltid idka privatbilism är dåligt.

Vad annat allt detta är? Typiskt manligt. 

Antingen måste det vara något allvarligt fel på män eller så måste det vara något lika allvarligt fel på vår uppfattning om vad som är manligt.

Jag lutar åt det senare. Jag tror att män i grund och botten är bra typer men att det finns så stora problem med vår mansbild att den som vill vara en lyckad man kan ha svårt att också vara en god människa.

Vi borde göra vår värld och vårt samhälle och vår framtid en tjänst genom att lyfta fram helt andra berättelser. Berättelser om män som värnar om miljön, vägrar våld, gråter med andra män och som har mänskliga värderingar. Om goda människor. Som dessutom är män.

Det absolut minsta vi kan göra är att sluta kalla dåliga egenskaper manliga. Så att de som ännu inte blivit hjärntvättade av vår skumma bid av manlighet ska få en chans till en helt ny bild. 

Till exempel han. O värld, ge honom en bättre bild av den manlighet han i något skede lär eftersträva. Manlighet 2.0. Du är efterlängtad.

Jag erkänner. Det har hänt någon gång ibland att jag tänkt att barn som inte gör sig i möblerade rum måste ha föräldrar som bara delvis gör sig som föräldrar. Min egen förstfödda var ju en sådan som kunde vistas i de finaste av salar redan som ettåring. Och eftersom hon blev sådan utan någon större ansträngning från vår sida tänkte jag att det måste ligga snarast minusansträngning bakom alla de barn som ålade, sprang, härjade, ropade, klättrade och vildade sig medan mitt barn satt bredvid som ett storögt ljus. 

Jag hade ingen aning. Ingen.

Förlåt. 

Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Den här min sistfödde håller mig i sanning på mattan. Vi har fått anstränga oss så mycket mer med honom och vi har fått så mycket mindre utdelning på just det här vistas-i-fina-salar-kontot.

Att ha ett barn är att tro att man vet hur barn är. Att ha två barn är att inse att varje barn är precis som det vill. 

Jag älskar att de är så olika! Att de testar och utmanar helt olika föräldramuskler hos oss. Att de lär oss helt olika saker och kryddar vårt liv på helt olika sätt. Att deras kärlek ser helt olika ut och värmer olika delar av mitt hjärta. 

Och att de på ett paradoxalt sätt gör mig bättre genom att de får mig att känna mig lite… sämre. Ödmjukhet har ju alltid varit en drömegenskap, det är bara vägen dit som suger.

Mest älskar jag att de är mina. Ingen dag går utan att jag älskar just det.

Foto av Christa Mickelsson. 

Tänk vad många som är beredda att patrullera och avskräcka på gatorna. Lära folk att ta seden dit de kommer.

Tänk om de skulle vara lika beredda att möta de människor de nu vill skrämma och på det sättet faktiskt lära dem dessa seder. 

Men det är väl roligare att gå omkring med en väst. Åtminstone är det väldigt mycket lättare. Och det kostar väldigt mycket mindre. 

Jag tror bara att det tyvärr också ger väldigt mycket mindre resultat. 

Vi måste våga möta varandra, tala med varandra och förklara och berätta för varandra. Bara så sprids seder och bruk. Och absolut inget av det här sker genom att patruller från olika läger träffar varandra i mörka gränder. 

Tänk om vi skulle lära våra barn seder och bruk med samma metoder? 

Hemska, mörka tanke.

Vår decembermånad var inte bara hånglets månad utan också en månad då vi kom överens om att ingen fick hänga på nätet efter nio på kvällarna. Denna regel införde vi inte för att vi hatar nätet utan för att vi hatar att så mycket tid bara dör på nätet. 

Jag må vara gammaldags, men jag tror faktiskt att min hjärna vilar bättre på en massa andra platser än just internet. Det finns något oroligt och rastlöst och bokstavskombinationsframkallande i att planlöst surfa runt på nätet i timmar. All information och alla intryck och alla impulser och alla tankar… Nog är det ju skönt att bara dra sig undan ibland. Vägra vara med. 

Jag vet inte hur det är med dig, men i mitt och Fredriks fall krävs det ett mer aktivt beslut för att vi ska söka oss bort från nätet än för att vi ska söka oss till det. Vår default är nätet och det måste vi medvetet välja bort för att kunna välja annat.

Så efter nio valde vi bort nätet i december. Med den briljanta tilläggsregeln att man frimodigt får pika den andra om hen fuskar och att den pikade inte får agera som ett surt och anklagat offer om det händer. 

Vi fick plötsligt så mycket tid. Kvällarna blev längre. Nattsömnen bättre. Andningen djupare. Våra möten intensivare. Stressnivån lägre. Rastlösheten mindre. Hånglet lättare att hitta.

Och jag kände: har det varit så lätt hela tiden? Att nå så stora resultat med så liten insats? 

I dagens värld tvingas vi aldrig till tystnad. Det är hela tiden någon som vill oss något och som vill erbjuda oss underhållning och stimulans och sysselsättning. Jag tror inte att människan är gjord för att bo på nöjesfält och jag tror att vi förlorar något av vår mänsklighet när vi försöker göra det. Det finns tankar som aldrig blir tänkta i den stökiga miljön. Det finns röster som inte blir hörda där ljudnivån är bedövande. Så någon gång måste vi faktiskt gå hem från karusellerna och möta oss själva och varandra bortom sockervadd och piratskepp. 

Jag går hem efter nio.

  

Mitt mål var att läsa tio böcker i månaden. 120 böcker totalt. Jag nådde inte mitt mål. 

Under år 2015 läste jag 106 böcker och med tanke på att jag är en heltidsarbetande småbarnsmamma med hyfsat rikt socialt liv och tre träningspass i veckan så får det faktiskt duga. Om vi lägger till att mina barns andra förälder har skumma arbetstider får det faktiskt mer än duga. 

Jag kan omöjligt säga vilken bok som var bäst av dessa 106, men jag kan säga vilka jag kommer ihåg med ovanligt stor ömhet. Se dem som lästips! Här kommer de, helt utan inbördes rangordning och helt enligt när jag läste dem:

Om sann gemenskap av Patrik Hagman

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Det är mycket man inte måste av Tomas Sjödin 

Och runt mig faller världen av Marit Sahlström

Sal 2 av Julie Bonnie

Vägen mot Bålberget och Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Onda boken av Kaj Koreka-aho 

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Liten handbok i konsten att bli lesbisk av Mian Lodalen och Matilda Tudor

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist

Store bror av Lionel Shriver 

Dessa minns jag, av olika orsaker, med stor ömhet. En del andra minns jag inte alls. Det är nästan lite skrämmande hur lite jag kommer ihåg av alla de berättelser och karaktärer som gästat mig. Många av de titlar som finns på min lista över lästa böcker minns jag faktiskt ingenting av. Inte ett enda namn, inte en enda händelse, inte ett enda tema. Ibland minns jag ingenting trots att det bara gått ett par månader sedan jag läst en bok. 

Och jag har ibland undrat om jag läser för mycket för snabbt. När resultatet är att det mesta glöms bort.

Men jag har landat i att läsandet inte bara är berättelserna du minns, lika lite som livet bara är dagarna du kommer ihåg. Också de flyktiga gästerna är gäster. Att läsa är ett sätt att leva. Ett av mina sätt. 

Ett av mina bättre.

  

– Det värsta jag vet är när ni bråkar med varandra. 

Det minns jag att min mamma sa ofta när vi var små. Ledset, argt, uppgivet. Och ofta. 

Och jag minns att jag inte riktigt förstod henne. Att jag tyckte hon var dramatisk och överdriven och spänd och borde tagga ner. För det var ju inte så farligt.

Nu är det jag själv som är dramatisk och överdriven och spänd och i seriöst behov av nedtaggning. Och det är ju visst farligt. Åtminstone är det sjukt irriterande. När barnen provocerar, retar, slår och driver varandra till vansinne tappar jag livslusten och vill gömma mig under en sten. Eller också springa runt i hemnet och vråla, så där som de gör. När de sedan leker fredligt och kärleksfullt vill jag bara stanna tiden. De är aldrig finare än då de är finast mot varandra. 

Kasten är tvära, och det är väl just så det är med barn. Jag tror att de den här lördagen har hunnit med typ åtta konflikter och typ lika många jättebra projekt. Och vi har inte ens ätit lunch ännu! 

Inte är det ju konstigt att tiden går snabbt med småbarn. 

  
Tänk att det fanns en tid då vi bråkade. Tänk om vi då hade vetat att det skulle komma en tid då varje stund tillsammans hade ett magiskt skimmer över sig. 

Åtminstone inte räddare än jag var för ett halvt år sedan. Och jag förstår faktiskt inte vad de har sett och upplevt och märkt, de som plötsligt anser att vårt land är så hotat att de måste patrullera på gator och torg.

  
Och så läser jag kommentarer som den ovan. ”Vi behöver mer folk som står upp för landet & för att skydda våra kvinnor”. Tanken är säkert att jag ska känna mig tryggare av en sådan kommentar, men nej. Inte det minsta. Jag vill egentligen bara ropa: jag är inte din kvinna! Jag är inte din att skydda! Och jag vill faktiskt inte ha det beskydd som ges i samma andetag som det ska stås upp för landet. För det skyddet kommer alltid på nationalismens och rasismens vågor.

De flesta som våldtar finländska kvinnor är finländska män. De flesta som misshandlar finländska kvinnor är finländska män. Dessutom män som de litar på och lever nära. Det har vi alltid vetat. Var fanns ni då? Alla ni som vill patrullera nu?

Att tala om mig och andra finländska kvinnor som ”våra kvinnor” som ska skyddas mot ”dem” andas unken kvinnosyn försold i omsorg. Åtminstone i mina öron.

Jag tar tillbaka det jag sa i början. Lite räddare är jag faktiskt. Men inte för dem som de vill att jag ska vara rädd för.

Hon är två och ett halvt år gammal. Vi sitter bredvid varandra på soffan i varsin luciakrona och sjunger Sankta Lucia. Hennes röst är överjordiskt söt. Hon kan en del av orden. Hon sprider ljus och frid och glädje, och det är väl luciatraditionens kärnverksamhet. 

Vi ser filmklippet i går, jag och Fredrik. Vi möter vår dotter för fem år sedan och det är ju samma flicka och en helt annan. På en och samma gång. 

– Titta hur hon ser på dig, säger Fredrik plötsligt. 

Och jag tittar. Och jag ser. Den blicken. 

I min tvååriga dotters blick är jag vackrast i världen. 

Och just det är något av det märkligaste med att vara förälder; att man plötsligt är superlativen i en annan människas värld. Vackrast, ja. Men inte främst det. Man är också den tryggaste. Det är så skumt. Att mina barn i en farosituation skulle känna sig tryggast med mig, trots att det finns hur många andra som helst som de facto skulle kunna bidra med mer trygghet så skulle hon helst vara med mig. 

Det är på många sätt skrämmande och på lika många sätt underbart.

Jag är nog inte längre vackrast i hennes värld. Jag har troligtvus blivit utbytt mot Disney-prinsessor, konfirmander, gudmödrar, hjälpledare och gymnasieelever. Tror jag. Men när hennes liv skaver så är jag och Fredrik fortfarande överlägset bäst. Våra famnar är designade för just hennes lilla kropp. Hon passar så bra där. Och hon kommer så gärna dit. Och vi räcker så långt än så länge. 

Jag tänker njuta av den tid det varar.

Vid denna trettondag hände det sig också att två unga kvinnor kom på eftermiddagsbesök. En gång var de mina elever, nu är de inte längre det. Nu är de unga kvinnor som sitter vid mitt vardagsrumsbord och äter lussekatter och jultårtor och pepparkakor och berättar om allt som hänt sedan de fick sina vita mössor i våras. Eller rättare sagt; allt som hänt som en gammal modersmålslärares öron tål.

Det är en härlig tid de lever i, tänker jag när jag hör dem berätta. Så mycket är ännu så öppet. Alla drömmar finns inom räckhåll. De kan göra precis vad de vill. Det finns inget tak och inga ramar som begränsar.

Samtidigt är det ju en jobbig tid, tänker jag också. När allt är öppet är inget stängt och det är ju så vansinnigt skönt med dörrar man inte kan gå in genom och inte ens behöver öppna. Och utan tak och ramar kan det onekligen bli lite för… stort. Och en aning kallt när det blåser.

Det enkla svaret på frågan om varför mitt jobb är världens bästa är eleverna. Det är när vi skrattar tillsammans en sketen onsdag i februari. Det är när ett ljus går upp och någon plötsligt förstår det som hen inte förstod i går. Det är när någon tror på sig själv lite mer än innan, när någon vill lite mer än innan. Eller inser att det är helt okej att vilja lite mindre. Och det är när två gamla elever besöker den modersmålslärare de hade en gång och bara pratar bort flera timmar av en trettondag. Det är de där mötena oss människor emellan. När och hur de än kommer så är de värdefullare än det mesta det här jordelivet kan bjuda på.

Jag minns ibland vilken slags lärare jag ville bli när jag ännu inte var. Aldrig hade jag tänkt eller trott att jag skulle bli en sådan lärare som trettondagsfikar med gamla elever. Men jag är väldigt glad och tacksam över att jobbet och livet och allt annat gång på gång visar sig vara större än jag egentligen trodde var möjligt.

Det hände sig vid denna trettondag att vi satt och berättade Bellmanhistorier vid lunchen. Eller egentligen var det Ingrid som berättade och Arvid som full av beundran bad henne berätta mer. Och jag anade det lilla syskonets dyrkan av det äldre syskonet, som äldst i syskonskaran vet jag så lite om just det men jag ser det ibland i Arvids blick. 

Efter lunchen vågade han sig på en egen historia:

– Det var en gång en Bellman och ingen mer. Han skulle köra en legobil, men han kunde inte det. Så sedan skulle han köra en riktig bil, men han kunde inte det heller. Så sedan skulle han köra en bajskorv och han kunde det faktiskt. 

Jätteroligt. Här lever vi kiss- och bajsålderns glada dagar.