En gång var de mina elever

Vid denna trettondag hände det sig också att två unga kvinnor kom på eftermiddagsbesök. En gång var de mina elever, nu är de inte längre det. Nu är de unga kvinnor som sitter vid mitt vardagsrumsbord och äter lussekatter och jultårtor och pepparkakor och berättar om allt som hänt sedan de fick sina vita mössor i våras. Eller rättare sagt; allt som hänt som en gammal modersmålslärares öron tål.

Det är en härlig tid de lever i, tänker jag när jag hör dem berätta. Så mycket är ännu så öppet. Alla drömmar finns inom räckhåll. De kan göra precis vad de vill. Det finns inget tak och inga ramar som begränsar.

Samtidigt är det ju en jobbig tid, tänker jag också. När allt är öppet är inget stängt och det är ju så vansinnigt skönt med dörrar man inte kan gå in genom och inte ens behöver öppna. Och utan tak och ramar kan det onekligen bli lite för… stort. Och en aning kallt när det blåser.

Det enkla svaret på frågan om varför mitt jobb är världens bästa är eleverna. Det är när vi skrattar tillsammans en sketen onsdag i februari. Det är när ett ljus går upp och någon plötsligt förstår det som hen inte förstod i går. Det är när någon tror på sig själv lite mer än innan, när någon vill lite mer än innan. Eller inser att det är helt okej att vilja lite mindre. Och det är när två gamla elever besöker den modersmålslärare de hade en gång och bara pratar bort flera timmar av en trettondag. Det är de där mötena oss människor emellan. När och hur de än kommer så är de värdefullare än det mesta det här jordelivet kan bjuda på.

Jag minns ibland vilken slags lärare jag ville bli när jag ännu inte var. Aldrig hade jag tänkt eller trott att jag skulle bli en sådan lärare som trettondagsfikar med gamla elever. Men jag är väldigt glad och tacksam över att jobbet och livet och allt annat gång på gång visar sig vara större än jag egentligen trodde var möjligt.

Advertisements

2 thoughts on “En gång var de mina elever

  1. Du borde ha en “hjärta-funktion” på din blogg, så att man åtminstone kunde få ge dig någon sorts liten uppskattning för alla de fina inlägg du skriver. Som lat läsare kommenterar man (läs: jag) allt för sällan även om man väldigt ofta uppskattar dina fina inlägg.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s