Jag är vackrast i världen

Hon är två och ett halvt år gammal. Vi sitter bredvid varandra på soffan i varsin luciakrona och sjunger Sankta Lucia. Hennes röst är överjordiskt söt. Hon kan en del av orden. Hon sprider ljus och frid och glädje, och det är väl luciatraditionens kärnverksamhet. 

Vi ser filmklippet i går, jag och Fredrik. Vi möter vår dotter för fem år sedan och det är ju samma flicka och en helt annan. På en och samma gång. 

– Titta hur hon ser på dig, säger Fredrik plötsligt. 

Och jag tittar. Och jag ser. Den blicken. 

I min tvååriga dotters blick är jag vackrast i världen. 

Och just det är något av det märkligaste med att vara förälder; att man plötsligt är superlativen i en annan människas värld. Vackrast, ja. Men inte främst det. Man är också den tryggaste. Det är så skumt. Att mina barn i en farosituation skulle känna sig tryggast med mig, trots att det finns hur många andra som helst som de facto skulle kunna bidra med mer trygghet så skulle hon helst vara med mig. 

Det är på många sätt skrämmande och på lika många sätt underbart.

Jag är nog inte längre vackrast i hennes värld. Jag har troligtvus blivit utbytt mot Disney-prinsessor, konfirmander, gudmödrar, hjälpledare och gymnasieelever. Tror jag. Men när hennes liv skaver så är jag och Fredrik fortfarande överlägset bäst. Våra famnar är designade för just hennes lilla kropp. Hon passar så bra där. Och hon kommer så gärna dit. Och vi räcker så långt än så länge. 

Jag tänker njuta av den tid det varar.

IMG_1912

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s