Föräldramuskler

Jag erkänner. Det har hänt någon gång ibland att jag tänkt att barn som inte gör sig i möblerade rum måste ha föräldrar som bara delvis gör sig som föräldrar. Min egen förstfödda var ju en sådan som kunde vistas i de finaste av salar redan som ettåring. Och eftersom hon blev sådan utan någon större ansträngning från vår sida tänkte jag att det måste ligga snarast minusansträngning bakom alla de barn som ålade, sprang, härjade, ropade, klättrade och vildade sig medan mitt barn satt bredvid som ett storögt ljus. 

Jag hade ingen aning. Ingen.

Förlåt. 

Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Den här min sistfödde håller mig i sanning på mattan. Vi har fått anstränga oss så mycket mer med honom och vi har fått så mycket mindre utdelning på just det här vistas-i-fina-salar-kontot.

Att ha ett barn är att tro att man vet hur barn är. Att ha två barn är att inse att varje barn är precis som det vill. 

Jag älskar att de är så olika! Att de testar och utmanar helt olika föräldramuskler hos oss. Att de lär oss helt olika saker och kryddar vårt liv på helt olika sätt. Att deras kärlek ser helt olika ut och värmer olika delar av mitt hjärta. 

Och att de på ett paradoxalt sätt gör mig bättre genom att de får mig att känna mig lite… sämre. Ödmjukhet har ju alltid varit en drömegenskap, det är bara vägen dit som suger.

Mest älskar jag att de är mina. Ingen dag går utan att jag älskar just det.

20131118-230950.jpg
Foto av Christa Mickelsson. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s