En enda dag

Den här dagen har påmint mera om det liv jag gästspelade i och mindre om mitt eget egentliga. Det som kom tillbaka igår, om ni minns.

Den här dagen blev en pusseldag. Många olika bitar skulle fogas till varandra, dessutom i ett hisnande tempo. Men i ingen skarv och inte heller mitt i någon bit har jag varit matt och modlös.

Och jag tänker att det är skillnaden mellan att i grunden ha en rimlig vardag och att inte ha det. För någon veckor sedan hade den här dagen varit knäckande, idag gick det bra.

Efter bara en enda dag i en lugn vardag gick det bra med en intensiv.

Livet är tillbaka

Och med honom som jag älskar mest återvände också livet självt på något vis. Det där livet som egentligen är vårt, det där livet som jag saknat så mycket på sistone. Jag nyper mig i armen lite. Ändå är det svårt att tro. Är den där superlånga superintensiva perioden faktiskt över nu?

Det verkar så.

Bevis 1: Idag har jag varit på frukostdejt med honom. Vi åt och åt och åt och talade och talade och talade och drömde och drömde och drömde. Vi hade tid för varandra. Och jag vill för all framtid ha det så i normala fall.

Bevis 2: Här sitter jag och skriver ganska oviktiga blogginlägg tio före tolv en tisdag. För att jag kan.

Bevis 3: Idag ska jag springa. Har inte sprungit ordentligt sedan någon gång i somras. Och då var det också ganska skralt.

Livet är tillbaka. Det verkar så.

Fyra år

I snart fyra år har jag haft ett förtroendeuppdrag i den församling som jag kommit att älska. En församling som är långt ifrån perfekt men en församling som vill väl, en församling som jag vill väl.

Jag sitter gärna kvar i församlingsrådet i framtiden också. Jag kan mycket mera om församlingsrådsarbete nu än jag kunde för fyra år sedan. Mycket av det har jag lärt mig en hård väg, och den kunskap jag samlat på mig vill jag gärna bidra med också framöver.

Läs om mina drömmar för vår församling på Kyrkpressens valtorg här.

IMG_0612.JPG

Återställd

Han är hemma! Äntligen! Ordningen är återställd när han är hos oss igen. Och ja, han vågade komma utan husdjur.
– Jag är glad åt allt men allra gladast åt att du kom hem. Jag skulle inte ha klarat en dag till, sa Ingrid efter att ha fått några resegåvor.
Hon lär ha skrikit rakt ut av glädje när hennes pappa kom in genom dörren.

Själv njuter jag av att det inte längre bara är jag som kan fixa, betjäna, reda upp och konfliktmäkla när dylikt behövs. Det är fint att få vara två.

Söndagspromenad

IMG_0607.JPG

IMG_0609.JPG

IMG_0608.JPG

Jag har inte varit på en hederlig söndagspromenad med mina barn på hur länge som helst. Så länge att jag hade glömt charmen. Det händer ju något när inget händer. När tempot är sävligt och stimulin på minus. Ingrid och jag talade. Massor. Möttes. Myste.

Jag tycker så mycket om dem. Jag tycker så mycket om att jag äntligen har den tid med dem igen som jag alltid vill ha.

Utrymme för besvikelse

Vi har det bra, men barnen saknar sin pappa. Jag förstår dem, jag saknar honom också.

Arvids saknad är rätt onyanserat uttryckt.

– Pappa, säger han (för han kan det nu) och fejkgråter.
– Ja, saknar du pappa? frågar jag när han ser förväntansfullt på mig.
Och då nickar han glatt och förstått och säger mmm eller aaa. Likt sina västra grannar tycker Arvid ofta att j:et i ja är överskattat.

Ingrids saknad skildras med mera dramatik. Oftast kring läggdags när bruset lagt sig.

– Det enda jag behöver just nu i hela världen är pappa.
– Jag bara kan inte somna utan pappa, det går inte.
– Det är alldeles för tomt i den här sängen när pappa inte är här.

Och ibland. Ofta, faktiskt. Redan dagtid och med hopp i rösten och blicken:
– Tänk om pappa har köpt ett djur åt mig på resan!
– Det tror jag nog verkligen inte, säger jag.
– Men du kan inte veta. Tänk om!

Det finns utrymme för besvikelse.

Minkriket

Vår kraftigt överbefolkade bokhylla antyder allt annat, men faktum är att jag nästan aldrig köper böcker numera. I regel håller jag mig till bibliotek. Jag bara måste. Fredrik har nämligen rätt. Vi har inte plats för flera böcker.

Men det finns undantag. Ett undantag är böcker skrivna av vänner. Och en bok som lite nuddar vid den undantagskategorin är Karin Erlandssons bok Minkriket.

Boken fångade mig. Direkt. Karin skriver så vackert och roligt men samtidigt så enkelt och klart. Hon skapar karaktärer som är trovärdiga och sympatiska och starka och misslyckade, sådana som jag fann mig tänkandes på och oroandes för under stunder idag då jag inte läste. Hon bygger upp en berättelse som utan billiga deckarknep får läsaren att hela tiden vilja veta mera. Hon placerar sin berättelse och sina karaktärer i en verklighet som de flesta har starka åsikter om men som ganska få av oss egentligen känner till. Boken är stark, vacker, sorglig och gripande och skildrar människoliv och -öden som ju är detsamma. Det finns formuleringar, karaktärer, repliker och scener i Minkriket som sent kommer att lämna mig.

Dessutom är den brutalt snygg.

IMG_0575.JPG

Milstolpe

Jag har varit ensam med våra barn sedan i torsdags och känner mig inte övergiven. Fredrik får vara där han är och veta att han inte lämnat mig i pisset. Visst har det förekommit stunder då tillvaron inte kunnat beskrivas med ord som vacker, harmonisk, gemytlig, trevlig och rimlig, men så kan det ju nog vara fast man är två vuxna också. Eller sju.

Bra har vi haft det. Och det kallar jag milstolpe. Om det är en milstolpe i barnens utveckling eller min spelar mindre roll. Milstolpe hur som helst.

Av stål

Idag var jag gjord av stål. Åtminstone lite grann och åtminstone en stund på morgonen. Att som gräsänka väcka två barn, få frukost i två barn, klä två barn och köra två barn till två olika dagvårdsplatser på under en timme kräver onekligen sin kvinna.

Resten av dagen jobbade jag. Som vanligt, höll jag på att tillägga men det låter bittert och jag var i ärlighetens namn inte det minsta bitter. Sedan hämtade jag barnen, gjorde middag, fick kritik för att min middag var bränd, låg och läste på soffan medan barnen underhöll sig själva på ett så föredömligt sätt att man kunde tro att de jobbar som konsulter för barns egenlek. Och sedan blev det kväll och Arvid la sig och Ingrid och jag fick idol-sällskap av en ljuvlig skapelse som just nu förgyller vår soffa med sin närvaro.

Jag är så trött att mina ögon känns små. Men jag är glad och tacksam. Det där livet som återvänder på måndag, redan idag har jag känt doften av det.