Vår kraftigt överbefolkade bokhylla antyder allt annat, men faktum är att jag nästan aldrig köper böcker numera. I regel håller jag mig till bibliotek. Jag bara måste. Fredrik har nämligen rätt. Vi har inte plats för flera böcker.

Men det finns undantag. Ett undantag är böcker skrivna av vänner. Och en bok som lite nuddar vid den undantagskategorin är Karin Erlandssons bok Minkriket.

Boken fångade mig. Direkt. Karin skriver så vackert och roligt men samtidigt så enkelt och klart. Hon skapar karaktärer som är trovärdiga och sympatiska och starka och misslyckade, sådana som jag fann mig tänkandes på och oroandes för under stunder idag då jag inte läste. Hon bygger upp en berättelse som utan billiga deckarknep får läsaren att hela tiden vilja veta mera. Hon placerar sin berättelse och sina karaktärer i en verklighet som de flesta har starka åsikter om men som ganska få av oss egentligen känner till. Boken är stark, vacker, sorglig och gripande och skildrar människoliv och -öden som ju är detsamma. Det finns formuleringar, karaktärer, repliker och scener i Minkriket som sent kommer att lämna mig.

Dessutom är den brutalt snygg.