I tiderna fanns en rad olika orsaker till att jag startade den här bloggen. Kyrkopolitik var absolut inte en av de orsakerna. Men nu gör jag ett undantag.
Idag har det publicerats ett par artiklar gällande min hemförsamling. Den ena konstaterar att min församling är den konservativaste i stan. Den andra säger att församlingsrådskandidater säger nej till kvinnliga präster (vilket inte alla gör, märk gärna att inte ens hälften av kandidaterna svarat på frågorna i valmaskinen).
Vår nuvarande kyrkoherde och vår nyvalda har flera gånger i media sagt att de gärna samarbetar med kvinnliga präster, flera av oss församlingsrådskandidater säger ett klart ja till kvinnliga präster och ändå vill allmänheten fortsätta tro att Petrus församling inte tar emot kvinnliga präster.
Jag blir så trött och jag blir så ledsen. Jag är själv en aktiv förespråkare av kvinnliga präster. Min mamma är präst och min syster är präst. Ingrids gudmor är präst. Jag har träffat människor som anser att jag är förtappad som människa eftersom jag tycker att kvinnor ska vara präster, men jag håller fast vid den åsikten. Och ja, också i min egen församling finns människor som tycker så. Men jag håller fast vid min åsikt och tycker att jag har lika stor rätt som de att vara med i vår kyrka och jobba för den.
Vi har ingen kvinnlig präst i vår församling, nej. Men det är bara en tidsfråga. Det är ju inte så att vi valt tiotals präster till Petrus församling under de senaste åren. Möjligheterna att välja en kvinnlig präst har varit ganska sällsynta. Sedan min egen man började jobba som präst i församlingen för fem och ett halvt år sedan har det anställts en enda präst för en kort period. Den nya kyrkoherden är det första egentliga prästval jag varit med om under mina fyra år i församlingsrådet. Ett prästval jag dessutom inte var med om eftersom jag anmälde jäv i det ärendet.
När människor anklagar Petrus församling för att vara stockkonservativ så är det mig och min man och den församlingsgemenskap som blivit som ett hem för oss som kritiseras. Hårt och kallt och ofta osakligt. Och då blir jag ledsen, då tar jag illa upp. Prästerna i Petrus målas upp som gammalmodiga, bakåtsträvande och fördömande farbröder och det känns inte rättvist. Det känns inte som min man. Det ÄR inte min man. Han har varit pappaledig mera än jag har varit mammaledig, bara det andas i mina ögon något helt annat än det han anklagas för att vara.
Jag är medveten om att handlingar talar starkare än ord. Att den nya kyrkoherden råkar vara man är på många sätt beklagligt, men att se det som en könsfråga är inte rättvist. Jag både hoppas och tror att vi snart kommer att få välkomna en kvinnlig präst i vår församling. Med öppna armar gör jag det.
Varför jag avskyr att skriva det här inlägget? För att det är tröstlöst och för att jag vet det. För att ord tydligen inte spelar någon roll alls här. För att så många vill missförstå och tolka så ogeneröst som möjligt och antagligen fortsätter med det. För att ingen av oss vill lyssna när någon säger något som vi inte vill höra. För att sanningen är för nyanserad för att vi ska orka med den.
Därför är det här inlägget jag avskyr att skriva.