Stressade ungdom

Egentligen har jag ju den här bloggen bland annat för att kunna skriva ner och senare minnas saker som den här:

Ingrid är en rastlös sovare. En sådan som plötsligt sätter sig upp och säger något osammanhängande. Som hon aldrig skulle komma ihåg sedan på morgonen. En sådan som i natt grät rätt många minuter (kändes då mitt i natten som sjuhundra minuter, men det var kanske fem) och som när morgonen kom inte hade en aning om vad hon drömt.

Och en sådan som natten till igår plötsligt sa med klar och tydlig stämma:
– Jag trodde att jag skulle ha lite mera tid.

Dagens stressade ungdom.

Inlägget jag avskyr att skriva

I tiderna fanns en rad olika orsaker till att jag startade den här bloggen. Kyrkopolitik var absolut inte en av de orsakerna. Men nu gör jag ett undantag.

Idag har det publicerats ett par artiklar gällande min hemförsamling. Den ena konstaterar att min församling är den konservativaste i stan. Den andra säger att församlingsrådskandidater säger nej till kvinnliga präster (vilket inte alla gör, märk gärna att inte ens hälften av kandidaterna svarat på frågorna i valmaskinen).

Vår nuvarande kyrkoherde och vår nyvalda har flera gånger i media sagt att de gärna samarbetar med kvinnliga präster, flera av oss församlingsrådskandidater säger ett klart ja till kvinnliga präster och ändå vill allmänheten fortsätta tro att Petrus församling inte tar emot kvinnliga präster.

Jag blir så trött och jag blir så ledsen. Jag är själv en aktiv förespråkare av kvinnliga präster. Min mamma är präst och min syster är präst. Ingrids gudmor är präst. Jag har träffat människor som anser att jag är förtappad som människa eftersom jag tycker att kvinnor ska vara präster, men jag håller fast vid den åsikten. Och ja, också i min egen församling finns människor som tycker så. Men jag håller fast vid min åsikt och tycker att jag har lika stor rätt som de att vara med i vår kyrka och jobba för den.

Vi har ingen kvinnlig präst i vår församling, nej. Men det är bara en tidsfråga. Det är ju inte så att vi valt tiotals präster till Petrus församling under de senaste åren. Möjligheterna att välja en kvinnlig präst har varit ganska sällsynta. Sedan min egen man började jobba som präst i församlingen för fem och ett halvt år sedan har det anställts en enda präst för en kort period. Den nya kyrkoherden är det första egentliga prästval jag varit med om under mina fyra år i församlingsrådet. Ett prästval jag dessutom inte var med om eftersom jag anmälde jäv i det ärendet.

När människor anklagar Petrus församling för att vara stockkonservativ så är det mig och min man och den församlingsgemenskap som blivit som ett hem för oss som kritiseras. Hårt och kallt och ofta osakligt. Och då blir jag ledsen, då tar jag illa upp. Prästerna i Petrus målas upp som gammalmodiga, bakåtsträvande och fördömande farbröder och det känns inte rättvist. Det känns inte som min man. Det ÄR inte min man. Han har varit pappaledig mera än jag har varit mammaledig, bara det andas i mina ögon något helt annat än det han anklagas för att vara.

Jag är medveten om att handlingar talar starkare än ord. Att den nya kyrkoherden råkar vara man är på många sätt beklagligt, men att se det som en könsfråga är inte rättvist. Jag både hoppas och tror att vi snart kommer att få välkomna en kvinnlig präst i vår församling. Med öppna armar gör jag det.

Varför jag avskyr att skriva det här inlägget? För att det är tröstlöst och för att jag vet det. För att ord tydligen inte spelar någon roll alls här. För att så många vill missförstå och tolka så ogeneröst som möjligt och antagligen fortsätter med det. För att ingen av oss vill lyssna när någon säger något som vi inte vill höra. För att sanningen är för nyanserad för att vi ska orka med den.

Därför är det här inlägget jag avskyr att skriva.

Min rädsla

IMG_0642.JPG

Hon ligger och läser. Klockan är egentligen alldeles för mycket. Lampan är släckt men hon har listigt nog letat fram en ficklampa. Och jag har förstås inte hjärta att avbryta henne. Läsning är livsviktigt, supernyttigt, pengar på kontot. Då spelar det ju egentligen ingen roll att timmen är sen och morgondagens förskoledag ett faktum.

Hon hittar dem överallt; böckerna och tidningarna. Orden och berättelserna. De andra världarna. Hon är på väg någonstans för att göra någonting och plötsligt har hon bara försvunnit in i en bok och glömt vad hon egentligen tänkte göra.

Jag älskar det. Förstås. För jag vet ju hur gott det gör en människa. Samtidigt bär jag på en rädsla för att det ska ta slut, att hon ska tröttna.

Du får gärna övertyga mig om att min rädsla är helt obefogad.

Rätt att vara elak

Igår pratade jag och mina knappt vuxna studerande om argumentation. Jag betonade vikten av att i alla frågor vara saklig och att aldrig någonsin raljera över meningsmotståndare. Det går att vara engagerad utan att håna och förminska dem som tycker annorlunda. Det går att ha en stark åsikt men ändå vara mogen och sansad. Vi var överens om att den som faller för frestelsen att håna en annan människa redan har förlorat.

Jag vet att jag har skrivit om det här ämnet förr, men frågan lämnar mig liksom inte ifred. Tyvärr. Det dyker ju hela tiden upp nya exempel på människor som gärna raljerar och människor som tycker att det är ett acceptabelt beteende.

Idag blev en av mina allra, allra godaste vänner kallad idiot och tönt i ett kommentarsfält på facebook. Han blev också anklagad för att se ut som en femåring och befinna sig på en femårings intellektuella nivå. Föga överraskande till följd av hans teologiska åsikter i fråga om vigsel av homosexuella par. En fråga som jag vet att han ogärna skulle diskutera, men en fråga som journalister gång på gång på gång kräver hans svar på. Och det banala är ju att många människor sedan suckar och stönar och säger att kyrkan hela tiden vill slå människor i huvudet med sina konservativa åsikter. De flesta jag känner med klart konservativa åsikter skulle mycket hellre prata om helt andra frågor, men de slipper ju aldrig undan dem. För vi älskar att höra dem säga det som befäster våra fördomar. Så tvingar dem att säga det. Gång på gång på gång. För att vi älskar att få hata dem. Eller?

Du har all rätt i världen att kritisera hans åsikt. Det är det många som gör, ställ dig i kön bara. Men jag kan inte tycka att du har rätt att vara elak. Vi måste kunna diskutera och argumentera utan att håna och förlöjliga andra. Vi måste visa exempel för dem som kommer efter oss. Varför förvånas vi av internetmobbning bland skolelever när det är så här vi vuxna låter när vi stöter på oliktänkande?

Du vill göra världen bättre. Det utgår jag från. Också du som skrev att min vän är en tönt skrev ju det för att du strävar efter en bättre värld och tycker att han ställer sig i vägen. Det får du tycka. Men tycker du inte att du har förlorat lite av din strävan i den stund som du väljer att kalla en medmänniska idiot?

Alla fyra

Idag vaknade vi hemma. Alla fyra. Till en veckoslutsmorgon. Och det var första lediga dagen på sex veckor som alla fyra vaknade hemma. Första morgonen på sex veckor när alla var samlade och ingen måste iväg nästan genast. Magiskt.

Visst var det vanligt strul också. Arvid svalde några tuggummin. Skrek en del. Det var en hel del härjande och bökande i sängen. Tre av fyra ville egentligen bara få läsa ifred. Den fjärde ville det verkligen inte. Och ville inte heller låta någon annan.

Ändå vilade en tacksamhet över hela morgonen. Ingen for iväg. Alla var tillsammans. Vi hade flera kravlösa pyjamastimmar och ingen mindes riktigt hur gott det är.

Två år och två dagar

I två år och två dagar har Arvid förgyllt jorden med sin närvaro. Jag har fortfarande svårt att förstå att det kan vara så enkelt med en människa till i familjen. Han har verkligen inte kostat mycket. Men gett massor.

I vår familj har vi en mycket liberal inställning födelsedagsfirande. Vi firar när och som det passar bäst. I torsdags blev Arvid firad på dagis. Igår hade vi kalas här hemma med nästan bara vuxna gäster och med idol-jatkot. Hur roligt som helst även om födelsedagsbarnet själv missade största delen av festen. Eller vadå även om? Kanske det var just därför kalaset var så härligt.

Idag ska vi sjunga för honom på morgonen. För både igår och i förrgår hade vi tidiga morgnar och vi ville inte stressa bort kalasmorgonen. Så idag blir det av. När det passar bäst. Jag och kalasbarnet har varit vakna i en dryg halvtimme, jag hör honom sjunga och prata. Fredrik och Ingrid sover ännu, jag ger dem några minuter till. Sedan smäller det.

Vår älskade Arv firas för tredje dagen. Det är han värd, denna älskade lilla som betyder allt och lite till.

IMG_0624.JPG

I varandras styrkor

En av många orsaker att älska Fredrik Kass: jag kommer hem efter en dryg timmes promenad och under tiden har han badat båda barnen. Sådär bara.

I två år har vi haft två barn. En enda gång har jag badat båda själv och efteråt ville jag ha ett inramat diplom på väggen. Fredrik gör det sådär bara en sketen torsdag.

Det finns också en massa saker (okej, åtminstone några saker) som jag gör sådär bara som han inte skulle fixa. Det finns något vackert i att få förundras över den andra och vad den klarar av. Vi vet var vi har varandra. Vi vilar i varandras styrkor.

Ännu ett undantag

Fredrik Backman hade skrivit tre böcker. Alla har fått mig att skratta högt. Alla har fått mig att gråta. Så när det gick att förhandsbeställa hans fjärde bok så förhandsbeställde jag. Förstås. Trots att jag inte känner honom och trots att vi ju egentligen har alldeles för många böcker redan med tanke på att vi inte bor i ett palats. Vi kan kalla denna fjärde bok för ännu ett undantag från regeln att inte köpa böcker.

Efter ungefär fyrtio sidor kan jag ana att jag inte kommer att bli besviken. Fredrik Backman verkar ha gjort det igen. Det här är ett undantag jag inte kommer att ångra.