Inlägget jag avskyr att skriva

I tiderna fanns en rad olika orsaker till att jag startade den här bloggen. Kyrkopolitik var absolut inte en av de orsakerna. Men nu gör jag ett undantag.

Idag har det publicerats ett par artiklar gällande min hemförsamling. Den ena konstaterar att min församling är den konservativaste i stan. Den andra säger att församlingsrådskandidater säger nej till kvinnliga präster (vilket inte alla gör, märk gärna att inte ens hälften av kandidaterna svarat på frågorna i valmaskinen).

Vår nuvarande kyrkoherde och vår nyvalda har flera gånger i media sagt att de gärna samarbetar med kvinnliga präster, flera av oss församlingsrådskandidater säger ett klart ja till kvinnliga präster och ändå vill allmänheten fortsätta tro att Petrus församling inte tar emot kvinnliga präster.

Jag blir så trött och jag blir så ledsen. Jag är själv en aktiv förespråkare av kvinnliga präster. Min mamma är präst och min syster är präst. Ingrids gudmor är präst. Jag har träffat människor som anser att jag är förtappad som människa eftersom jag tycker att kvinnor ska vara präster, men jag håller fast vid den åsikten. Och ja, också i min egen församling finns människor som tycker så. Men jag håller fast vid min åsikt och tycker att jag har lika stor rätt som de att vara med i vår kyrka och jobba för den.

Vi har ingen kvinnlig präst i vår församling, nej. Men det är bara en tidsfråga. Det är ju inte så att vi valt tiotals präster till Petrus församling under de senaste åren. Möjligheterna att välja en kvinnlig präst har varit ganska sällsynta. Sedan min egen man började jobba som präst i församlingen för fem och ett halvt år sedan har det anställts en enda präst för en kort period. Den nya kyrkoherden är det första egentliga prästval jag varit med om under mina fyra år i församlingsrådet. Ett prästval jag dessutom inte var med om eftersom jag anmälde jäv i det ärendet.

När människor anklagar Petrus församling för att vara stockkonservativ så är det mig och min man och den församlingsgemenskap som blivit som ett hem för oss som kritiseras. Hårt och kallt och ofta osakligt. Och då blir jag ledsen, då tar jag illa upp. Prästerna i Petrus målas upp som gammalmodiga, bakåtsträvande och fördömande farbröder och det känns inte rättvist. Det känns inte som min man. Det ÄR inte min man. Han har varit pappaledig mera än jag har varit mammaledig, bara det andas i mina ögon något helt annat än det han anklagas för att vara.

Jag är medveten om att handlingar talar starkare än ord. Att den nya kyrkoherden råkar vara man är på många sätt beklagligt, men att se det som en könsfråga är inte rättvist. Jag både hoppas och tror att vi snart kommer att få välkomna en kvinnlig präst i vår församling. Med öppna armar gör jag det.

Varför jag avskyr att skriva det här inlägget? För att det är tröstlöst och för att jag vet det. För att ord tydligen inte spelar någon roll alls här. För att så många vill missförstå och tolka så ogeneröst som möjligt och antagligen fortsätter med det. För att ingen av oss vill lyssna när någon säger något som vi inte vill höra. För att sanningen är för nyanserad för att vi ska orka med den.

Därför är det här inlägget jag avskyr att skriva.

Advertisements

7 thoughts on “Inlägget jag avskyr att skriva

  1. Hej Amanda,
    tack för ett fint inlägg! Det väckte många tankar hos mig. Sedan jag fick hem min röstsedel till församlingsvalet igår har jag funderat en hel del på det kommande valet och min församling, som alltså är samma som din. Jag hörde till församlingen då den ännu hette Markus, men sedan blev det några år emellan då jag studerade och bodde på annan ort. Det är helt nyligen jag flyttat tillbaka till mina hemknutar och alltså återvänt till min gamla församling, fast nuförtiden är det förstås en “ny” församling. Det är ledsamt att medge, men jag såg det faktiskt som något negativt, att jag i.o.m. min flytt tillbaka till mina hemknutar, åter skulle bli medlem i en församling som jag i tiden var lättad att lämna bakom mig. Det inte sagt att församlingen inte gav mig mycket gott. Det fanns en tid då den gav mig en gemenskap och ett hem, precis som du och din man säkert känner det nu. Att jag sedan inte längre kände att jag var välkommen i gemenskapen, det är en annan sak. Det var många saker som ledde till detta, framför allt det faktum att jag och mina värderingar inte längre accepterades, att ifrågasättandet av församlingens värderingar inte accepterades och framför allt, avsaknaden av förståelse och barmhärtighet (som enligt mig är kärnan i det hela!). Att vända ryggen åt en person som har det svårt därför att man inte godkänner personens ofrivilliga livsval tycker jag är ofattbart. I medierna talas det om motstånd mot kvinnopräster eller motstånd mot en jämlik äktenskapslag – javisst, det är viktiga frågor, men för mig var det avgörande dock avsaknaden av barmhärtighet. Och därför hade jag svårt att återvända till min gamla församling. Och jag drar mig för att vara aktiv där, eller ta mitt barn med till kyrkans verksamhet, fastän jag vet att den är mångsidig och att barnverksamhetens ledare är fantastiska människor.

    Jag vet att situationen är mera nyanserad nu och jag blev också väldigt glad när jag hörde att din man blev präst i församlingen för några år sedan. Jag vill absolut inte anklaga honom för något av det jag skrev ovan! Det är bara det förflutna som spökar, men jag vet att det fortfarande – precis som du skrev – finns sådana som tänker på det sättet i församlingen. Visst – jag kan inte neka dem deras rätt att tänka som de tänker, alla har rätt till sin åsikt. Men sättet det förs fram på – du använde orden hårt, kallt och osakligt. Ja, så upplever jag det emellanåt, alltså från den andra sidan sett.

    Jag är säker på att många i församlingen tänker som du och det gläder mig. Och jo, jag tänker rösta i församlingsvalet :).

    Tack för ett bra inlägg och lycka till i församlingsvalet!
    Mia

    • Tack, Mia, för din kommentar. Ärlig, varm, hoppfull och med en hel del smärta mellan raderna. Jag är ledsen över den brist på barmhärtighet du mötte. Vilken sorg. Du måste få komma som du är, och även om alla inte applåderar alla dina val och dina åsikter så måste de kunna hantera det på ett snyggt sätt. Det är som du säger; vi må ha olika åsikter men det ger oss inte rätten att bete oss illa mot varandra.

      Hoppas du någon gång vågar ge församlingen en ärlig chans igen! Och fint att du väljer att rösta trots att du inte hittat in i gemenskapen igen.

      Tack igen för en viktig kommentar.

  2. Jag tror inte att jag är målgruppen för ditt inlägg eftersom jag håller med till 100% men lyckas ändå inte alltid leva efter det. Ska ta detta som en chans att rannsaka mig själv och försöka bryta mönster där jag själv misslyckas med detta. Kramar och tack för att du är med och höjer ribban. 🙂

  3. Förresten, även om du inte lyckas övertyga en enda med det här inlägget ger du andra med samma åsikt hopp. Det är alltid nåt. 🙂

  4. Jag reagerar precis som du Amanda. Har själv varit aktiv i Petrus och vet att de jag kände som då jobbade där och de som nu finns där (som jag känner mer ytligt) gör ett fantastiskt jobb! Det satsas på unga och unga vuxna och jag tycker alla präster där inklusive kyrkoherden är sympatiska och varmhjärtade personer! Jag tycker det är fel att mattan liksom dras under fötterna på det värdefulla arbete som görs i och med den kalla, hårda och enligt mig snedvridna kritiken!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s