Jag är väl som människor är mest och tycker i regel att november har ganska lite att komma med. Men jag har blivit bättre på att se någon slags charm också i den månad som är nu. Fokuserar på mitt positiva.

Så här gör jag:

1. Det finns något lite nådigt i mörkret. När det är kolmörkt redan klockan fyra – hur mycket mer kan en människa egentligen förväntas göra och orka efter det? Jag tycker att man måste ganska lite när det är mörkt hela tiden. Det finns något förlåtande i det. Något tillåtande. Jag bejakar.

2. För en människa som egentligen tycker att väntan är minst halva grejen så har november mycket att ge. Jag har alltid tyckt om julen, men faktum är att jag tycker ännu mer om väntan på julen. För mig är första advent julafton och julafton jättelång. Så november är väntan på väntan. Inte mig emot. Inte alls. Jag bejakar.

Det hjälper. Jag ser annat än mörker och jag ser ljus in mörker.

Hur gör du?

Vet du vad det här är för vecka? Det är blindveckan. Den årligt återkommande veckan uppmärksammar aktuella och viktiga teman för personer med synnedsättning. Årets tema är ”Säg det med ord”.

Jag antar att du inte vet att det är blindveckan den här veckan. Nästan inget annat år har jag heller vetat.

Och någonstans önskar jag verkligen att jag inte visste i år heller.

Men om priset för den ovetskapen skulle vara att Hilde inte fanns i mitt liv – som just precis den hon är – så är valet lätt. Jag väljer vetskapen tusen dagar av hundra.

Ungefär 3000 synskadade i Finland har svenska som modersmål. 80 % av dem är över 65 år gamla. Bland de 5 % som är barn och unga finns vår älskade Hild. Att få vara hennes mamma är en gåva och en glädje. Mitt mål är och har alltid varit – också innan vi visste att synskadan fanns – att hennes liv ska få bli så stort och rikt och meningsfullt som möjligt.

Från djupet av mitt hjärta: tack till alla de organisationer och människor som arbetar för att det målet ska bli lättare och möjligare att uppnå! Jag lär mig mer och mer hela tiden. Jag blir allt mer imponerad.

Tack!

Livet med barn är att aldrig riktigt veta vad man får. På gott och ont. Idag mellan kvart över fyra och sex var det på ont. Måndagsfeelisen var så brutalt usel hemma hos oss att jag höll på att gå sönder.

Men idag mellan kvart före åtta och nio var det på gott. På godaste gott. Vi satt och kvällsfikade och alla pratade och skrattade. Och jag tänkte att det var just precis de här stunderna jag såg framför mig när jag en gång hoppades på en familj.

Barnen pratade mest om den hund de hoppas på. Jag vet inte vilka slags stunder de ser framför sig i det hoppet, men jag vet att vi inte ser bara samma.

Hilde presenterade sina tre främsta förslag på hundnamn. Alla är på någon nivå dåliga, alla av olika orsaker.

1. Baronessan.

2. Juklides.

3. Fredrik.

Storasyskonen förgicks lite av skratt över namnförslagen. Och när alla tre bara gick sönder av skratt tillsammans gick jag sönder av hur fina de kan vara med varandra ibland.

Och i den stunden insåg Arvid:

– Jag vill nog hellre ha ett syskon till än en hund. För tänk om bebisen blir lika gullig som Hilde! Och tänk på Hilde tillsammans med en bebis…

Och så dog han sötdöden.

Och så gjorde jag det också. För en nioårig bror som knappt klarar av tanken på hur gullig hans lillasyster skulle vara som storasyster… Hans gullighet klarar jag knappt av.

Inte ens idag mellan kvart före åtta och nio ville jag ha en bebis till. Men de jag har haft är helt underbara.

– Sidu Hilde, också stora pojkar kan gråta ibland, förklarar han. Alla är ledsna ibland och det är inte farligt att gråta.

Han är bra på många saker, vår Arvid. Fotboll och matematik, till exempel. Oförtjänt och provocerande bra på att läsa är han. Men frågan är om han inte är allra allra bäst på att vara storebror och på att prata känslor.

Tänk att få vara snart fem och ha en storebror som i ens egna ögon är en superhjälte och som visar att också superhjältar kan och får gråta.

Inte är det synd om Hilde.

Det lyser hur många ljuslågor som helst i mörkret. Det är ofantligt vackert och ofantligt sorgligt samtidigt.

Jag tänker på alla liv som varit. På alla människor som är saknade och älskade. På alla dem som lever kvar med stora sår, speciellt på alla dem som fortfarande lever med öppna sår.

Den här dagen behövs. Det är så uppenbart. Varje ljuslåga på varje begravningsplats vittnar om att den här dagen behövs. Det behövs en dag när det finns utrymme för sorgen. När den får finnas och synas.

Och ibland behövs också en liten människa som förankrar en i här och nu och allt och alla som fortfarande finns. Som står vid en grav och ger ifrån sig ett ljud.

– Är du ledsen? frågar en kusin.

– Nej, men jag har inget att göra, suckar Hilde.

Också en orsak till sorg vid grav. Kanske rentav en rimlig sådan.

Hon har gjort ljuslyktor i dagklubben. Hon går där en dag i veckan. Älskar den dagen. (Förstås gör hon. Hittills har hon älskat alla grupper någonsin.)

I dagklubben har hon gjort ljuslyktor.

– Man ska tända ljus och tänka på någon som har dött, förkarar hon när hon lägger fram lyktorna på köksbordet.

– Men jag känner ingen som har dött, suckar hon tungt. Irriterat. Sårat. Förorättat. Som om det finns en allhelgonaklubb som hon inte har tillgång till, som hon är utestängd ifrån.

Hur förklarar man för någon som aldrig har förlorat någon att just den klubben är en som man gärna får medlemskap i rätt sent?

Jag vet inte. Men jag vet att vi tillsammans kom på. Så ljusen brann för storasyskonets kompis och för kusinernas farfar.

De flesta av oss tänder ljus och saknar. Jag tror det är viktigt att vi får göra det. Men jag tror det är viktigt också för Hilde och andra som vet nästan inget eller väldigt lite om den sortens sorg. Det är bra att vara medveten om att de flesta sörjer och saknar. Att det är en del av livet.

Att det finns en väldigt stor klubb att bli medlem i den dag det behövs.

Om det här skulle vara en helt annorlunda blogg skulle jag ha skrivit mer än någonsin på sistone. Jag har gjort så mycket. Men nu är ju den här bloggen en sådan där jag sällan skriver om vad jag gör men rätt ofta om vad jag tänker och känner och faktum är att jag tänker och känner mindre när jag gör mer.

Det blir snart lugnare. På riktigt. Det blir snart lugnare.

Det har varit allt annat än lugnt – jag sov borta fjorton nätter i oktober – men jag har sällan klagat eftersom jag mest av allt varit genuint tacksam över att igen få och kunna göra. När jag sökte och fick jobbet som läsambassadör var det ju det här jag hoppades på och såg framför mig. Nu äntligen får jag leva det igen.

Med det sagt: nu ska jag sova hemma en hel vecka i sträck. Nu ska jag hinna tänka och känna och skriva. Och jag är genuint tacksam för det. Också.

Fredrik hade ett möte ikväll. Inte ett livsviktigt möte, men ett möte han både borde och ville vara med på. Det var bara det att han inte kunde.

Jag ska på dejt med bruude. Gav han som orsak i WA-gruppen.

De andra godkände. Det är ju en bra orsak. En av de bästa.

Så vi for på vår dejt med gott samvete. Vi såg nya Bond-filmen. En av våra allra första dejter för ganska precis nitton år sedan var på den Bond-film som var ny då. Sedan dess har vi sett alla på bio. Det blev vår grej. En av våra många grejer.

Jag tror det är viktigt att ha grejer. Också efter nästan tjugo år tillsammans. Eller kanske speciellt då. Vårt liv innehåller så ofantligt mycket vardag. Det består av havregrynsgröt, icke-tömda diskmaskiner och benskydd som ingen hittar. Mitt i allt det behöver vi våra grejer. Det fåt inte bara bli diskbänk.

Våra grejer påminner mig om att han är min allra viktigaste människa. Min bästa vän. Han är egentligen för bra för mig, jag kan fortfarande inte fatta att han ville välja mig bland alla han kunde ha valt. Han är den enda jag skulle se Bond med. Jag är så glad att just jag får vara den han kallar bruude.

När du vill retas lite med din nioåring:

– När får jag träffa honom? frågade Arvid sedan.

Älska att svaret är när du börjar komma på bokmässa.

Älska när människor använder sin plattform till att lyfta fram viktiga frågor. Dubbelälska när en av de frågor är den läsning jag brinner för och lyfter fram varje dag.

Älska att Arvid som älskar fotboll har en förebild som är bland de bästa i landet och som säger att också annat är viktigt.

Mycket att älska där.

Idag fick jag hålla en människa på under fyra kilo i min famn. Det finns inget större än så små människor. En gammal kollega som blev en vän har fått barn. Och idag fick jag hålla det barnet.

Igår fick jag träffa en människa för första gången. En annan gammal kollega som också blev en vän har fått pojkvän. Och igår fick jag träffa den pojkvännen.

Det är fint med nya barn och nya pojkvänner. Men det är nog nästan ännu finare med kollegor som blir vänner och som förblir vänner också efter att man inte längre är kollegor.

Ibland känns det som om halva mitt liv finns i Helsingfors. Jag vet att det inte är sant. Inte ens nära. Men ibland känns det så. För en del riktigt viktiga människor finns här. Och det är sant. Helt och totalt sant.