En allhelgonaklubb

Hon har gjort ljuslyktor i dagklubben. Hon går där en dag i veckan. Älskar den dagen. (Förstås gör hon. Hittills har hon älskat alla grupper någonsin.)

I dagklubben har hon gjort ljuslyktor.

– Man ska tända ljus och tänka på någon som har dött, förkarar hon när hon lägger fram lyktorna på köksbordet.

– Men jag känner ingen som har dött, suckar hon tungt. Irriterat. Sårat. Förorättat. Som om det finns en allhelgonaklubb som hon inte har tillgång till, som hon är utestängd ifrån.

Hur förklarar man för någon som aldrig har förlorat någon att just den klubben är en som man gärna får medlemskap i rätt sent?

Jag vet inte. Men jag vet att vi tillsammans kom på. Så ljusen brann för storasyskonets kompis och för kusinernas farfar.

De flesta av oss tänder ljus och saknar. Jag tror det är viktigt att vi får göra det. Men jag tror det är viktigt också för Hilde och andra som vet nästan inget eller väldigt lite om den sortens sorg. Det är bra att vara medveten om att de flesta sörjer och saknar. Att det är en del av livet.

Att det finns en väldigt stor klubb att bli medlem i den dag det behövs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s