Det lyser hur många ljuslågor som helst i mörkret. Det är ofantligt vackert och ofantligt sorgligt samtidigt.

Jag tänker på alla liv som varit. På alla människor som är saknade och älskade. På alla dem som lever kvar med stora sår, speciellt på alla dem som fortfarande lever med öppna sår.

Den här dagen behövs. Det är så uppenbart. Varje ljuslåga på varje begravningsplats vittnar om att den här dagen behövs. Det behövs en dag när det finns utrymme för sorgen. När den får finnas och synas.

Och ibland behövs också en liten människa som förankrar en i här och nu och allt och alla som fortfarande finns. Som står vid en grav och ger ifrån sig ett ljud.

– Är du ledsen? frågar en kusin.

– Nej, men jag har inget att göra, suckar Hilde.

Också en orsak till sorg vid grav. Kanske rentav en rimlig sådan.