Jag har fått vara i en skola idag. Jag ska få vara det imorgon också. Min glädje vet nästan inga gränser.

Jag bad eleverna säga vad de heter och berätta om något de tycker om. Någon tyckte om tennis, någon om avokado, någon om att skriva berättelser och ganska många om fotboll. Nästan lika många om hästar.

Och så fanns det en lärare. Som sa:

– Jag tycker om er och om…

Jag minns inte de där andra sakerna. Tror inte någon annan minns heller. Det spelade liksom ingen roll. Där fanns en lärare som på frågan om vad hen tycker om helt spontant och genuint svarade att hen tycker om de tonåringar som fanns i samma klassrum. Det spelade all roll.

Jag tycker om den läraren.

Jag tycker om att det finns tonåringar som får ha lärare som tycker om dem och vågar säga det.

Att få vara lärare är troligtvis att få ha världens bästa jobb. Jag tänker på det ofta och lite extra mycket just idag när jag har fått vara i klass och fått träffa riktiga elever och när vi dessutom firar världslärardag.

En av mina ”gamla” elever skickade mig ett meddelande. ”Trevlig världslärardag 🥳🙂” skrev hon. I all enkelhet gjorde det min dag. Tänk att hon kom att tänka på mig.

Ibland kallar jag henne Hilde.

– Jag heter Hilde Unicorn Elsa, svarar hon.

Och det gör hon ju. My bad.

Ikväll berättade hon en kvällssaga för mig efter att vi tillsammans läst Maria Nilsson Thores nyaste bilderbok Gränsen. Hennes saga handlade om en liten prinsessa som hade en hjälpsam (?) mamma, en pappa, en storasyster och en storebror.

– Den lilla prinsessan hette Hilde Nora Sömniga Guldprinsessan.

Jag tycker så mycket om hennes kreativitet. Den människan har aldrig tråkigt. Hon kan hitta på saker för sig själv i timmar, hennes storebror i tjugo sekunder. En bra dag. Att få ta del av hennes rika värld är ljuvligt. Må hennes värld alltid få vara lika stor och fantastisk som den är nu.

Jag har världens bästa vänner. Det säger nästan ingenting om mig och det säger nästan allting om dem. Ingen enda dag i mitt vuxna liv har jag känt mig ensam. Tänk det. Tänk.

En av mina allra bästa vänner föddes just den här dagen för fyrtio år sedan. I den bästa av världar hade jag fått hålla ett tal till henne idag. I den här verkliga av världar får jag skriva ner mitt tal till henne istället.

Älskade vän.

Jag är så innerligt glad över att Gud förstod att den här världen behövde dig och jag är minst lika glad över att Gud förstod att jag behövde dig. Så när våra män var femton år gamla träffades de på sitt rippiläger. Ingen av oss fanns i deras liv då, nu finns vi alla fyra för alltid i varandras.

Rebecka, du är olik mig på nästan alla sätt. Att vi valde varandra är egentligen så märkligt att jag undrar om vi ens gjorde det. Jag misstänker att vi fick varandra, som gåvor.

För hjälp, vad jag behöver dig.

Du är en av de mest trofasta och uthålliga jag vet. Du klarar nästan vad som helst och du klagar nästan aldrig. Ditt hjärta är ett av de största och mest tjänande som finns. Du lever det du tror på varje dag. Du har lärt mig mycket om vad kärlek är.

Jag har känt dig nästan halva ditt liv, jag har känt dig mer än halva mitt eget. Jag har levt nära dig i högt och lågt och i stort och smått. Du är min förstföddas gudmor, jag är din förstföddas. Vi har gråtit alla slags tårar tillsammmans. Vi har skrattat alla slags skratt. Vi har gjort London hur många gånger som helst och Lekholmen om möjligt ännu fler. Vi har drömt, hoppats, trott och bett tillsammans. När vi i tiderna valde att flytta till Helsingfors var det för att bygga något större än oss själva tillsammans med er. Ni gjorde valet lätt. När vi i tiderna valde att flytta från Helsingfors… Ni gjorde valet svårt.

Du är en av mina viktigaste människor. Ditt hem är ett av mina. Du blir aldrig någonsin av med mig. Jag älskar dig.

Tänk dig att vara nästan nio och vara bortrest ett par dagar. Tänk dig att komma tillbaka hem igen och få godis av en av bästa vännerna.

– Jag fick det för att han är så glad att jag är hemma igen. Han var ledsen när jag var borta, berättar vår nioåring och strålar som en sol.

– Hur känns det? frågar jag. För om jag får chansen att uppmuntra någon att sätta ord på sina känslor så tar jag den.

– Jag blir glad i själen, svarar han på två sekunder. För han har uppmuntrats många gånger och blivit en mästare.

Egentligen är jag en människa som bloggar varje dag. Det hjälper mig att få syn på mitt liv, framför allt hjälper det mig att få syn på det som glittrar och glimrar i mitt liv. Jag vill inte vara utan det. Vet inte riktigt hur man lever utan penna i hand.

Det låter poetiskt. Att leva med penna i hand. Egentligen är jag en människa som skriver 98 % av mina blogginlägg på min telefon. Det är rätt lite poesi i det.

Men ibland tar jag paus. Av olika orsaker, av helt olika. Nu tog jag paus, av goda orsaker. Jag stickade inte heller. Slarvade till och med lite med Dagens lösen. Höll fast i väldigt få rutiner och levde för en stund betydligt mindre inrutat än jag brukar.

Jag tror med bestämdhet att det gjorde mig gott. Världen står kvar också om någon av mina dagliga boxar inte blir checkad.

För en vecka var världen och livet större och jag tog tacksamt emot. Jag har ny luft i mina lungor.

Det låter poetiskt. Att ha ny luft i sina lungor. Men det är också väldigt sant. Det är rätt mycket poesi i det.

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg om hur otroligt bra vi har det på bår nya hemort. Om hur jag fällde några glädjetårar av tacksamhet över att vi fått landa där vi landat. Varje ord var sant.

Men också idag är varje ord precis lika sant: vi hade det otroligt fint och bra i Helsingfors. Och aldrig vet jag det lika mycket som när jag för en stund återvänder hit. Att få några timmar på stan med en bästa vän och att sedan få ta bussen hem till en annan bästa vän – det gör att man vet.

Att flytta till Helsingfors var ett av de märkligaste och största beslut jag och Fredrik fattade. Det visade sig också vara ett av de bästa. Tio år här gav så mycket gott. Och ännu mer: tio år här gav så många goda. Många av vårt livs viktigaste människor finns i vårt liv idag tack vare de åren.

Vi vet vad vi säkert har men inte vad vi kanske får. Vi vet vad vi säkert förlorar men inte vad vi kanske vinner.

Låt det aldrig hindra dig från att våga det du vill våga.

Jag vet att det inte är en stor sak, men jag ser det ändå som ett misslyckande. Jag trodde ju att vi skulle klara det, men nej. I söndags fick vi inse faktum och köpa en förpackning wc-papper i butik för första gången på två år.

Någon minns kanske att vi ju blev självförsörjande på wc-papper när vi blev fotbollsföräldrar. Men i söndags tog wc-pappret slut. Bara två ynka dagar innan höstens dos anlände. Fatta! Men två ynka dagar är onekligen två rätt långa dagar om de ska genomlevas utan wc-papper i en trebarnsfamilj. Så jag bet i det sura äpplet och köpte sex rullar wc-papper. Unnade mig med flit ett helt annat märke än fotbollsföreningens standard, man måste ju leva lite on the edge ibland.

Nu har vi tjugo nya säckar i garaget. Nu klarar vi oss en tid igen. Och nu vet du vart du kan vända dig när den där säcken du köpte av grannen är slut. Vi kommer att ha kvar av våra varor ännu i februari.

Det här är något av en festdag för mig. Jag säljer – eller rättare sagt köper – med glädje lite överprisat wc-papper ett par gånger i året när jag vet varför jag gör det. Varje säck bidrar till att säsongsavgifterna hålls på en rimlig nivå och vi har alla allt att vinna på att varje barn som vill spela fotboll ska ha råd att göra det. Ingen familj ska behöva välja bort byaföreningens juniorlag för att ha råd med julklappar. Ingen familj ska behöva välja mellan fotbollsavgift eller nya gummistövlar. Alla som vill borde få spela fotboll. För det handlar inte om att fostra morgondagens Zlator, det handlar om att fostra till laganda och gemenskap, till tillhörighet och sammanhang. Det ska vara för precis alla som vill.

I somras skulle min syster och hennes familj gå på bröllop och Hilde stiftade bekantskap med min svågers skjorta.

– Alltså Tobias kommer att vara helt perfekt i den där skjortan! Han kommer att vara så stilig i den!

Sa hon. Med entusiasm och eftertryck och allvar.

Alla borde få ha en Hilde i sitt liv. Någon som ser så mycket fint och som är så generös med att dela med sig av det hon ser. Hon har i sanning inte lärt sig att spela sval och svår.

Må hon inte på länge, länge. Den här världen har så många utmaningar, men för få svala och svåra människor är inte en av dem.

– Hur hinner du läsa så mycket?

Jag har ingen aning om hur många gånger jag har fått den frågan. Jättemånga.

Det finns säkert många olika svar. Ett av de svaren är att det här soffbordet beställdes och levererades i oktober 2019:

Hur ser din värld ut? frågar jag mig ibland i mötet med mitt yngsta barn och hennes synskada.

Som när hon berättar att hennes ljusblå lakan är brunt. Som när hon inte kan se skillnad på Fredrik och de andra tränarna i Arvids fotbollslag. Som när hon tittar väldigt, väldigt nära i bilderboken men hon ändå inte ser de detaljer som hon letar efter.

Jag tänker på det varje dag. Åtminstone någon liten gång. Oftast utan någon större sorg. Oftare med tacksamhet än med sorg faktiskt – det skulle ju kunna vara så väldigt mycket värre.

Men ibland tänker jag på det med något som påminner om sorg. Och jag tror att jag måste få göra det.

En liten stund senare brukar jag landa i att hennes värld nog är väldigt vacker. Hur den än ser ut i jämförelse med vår andras värld så finns det helt klart ovanligt mycket ljus och hopp och glädje och skönhet i hennes.