Läggdags. Den där stunden på dagen när det enda jag vill är att barnen ska gå och lägga sig.

Läggdags. Den där stunden på dagen när det enda barnen inte vill är att gå och lägga sig.

De är aldrig lika kreativa och handlingskraftiga och uppfinningsrika som när jag försöker fresta med kvällsmat och tandborstning. Ännu efter tretton år som förälder förundras jag ofta över osannolikheten och orubbligheten i det.

Mitt enda tips: börja tidigt. Det går liksom inte att börja för tidigt. Också om man erbjuder kvällsmat redan innan alla hunnit gå från middagen lär det kännas som om allt blev för sent.

Puh.

Så hände det sig att jag ikväll tog en liten promenad med Angel eyes i öronen. Inte den riktiga, utan den från Mamma Mia. Film två. Den låten kastar mig tillbaka till sommaren 2018. Den där sommaren då vi på allvar började fundera på att byta ut vårt liv i Helsingfors mot ett okänt liv i Kvevlax.

Så hände det sig att min promenad förde mig förbi sportplan i vår hemby. På en fotbollsplan tränade Ingrid med sitt fotbollslag i septembersolen. Det där fotbollslaget som tog emot henne med öppna armar när vi sedan flyttade hit sommaren 2019. Hon kände ingen när hon började – modiga människa. Tror dessutom hon hade match med dem före hon hade träning. Snabbt blev hon trygg, en del av gruppen.

På planen bredvid sparkade Arvid fotboll med kompisar i samma septembersol. Han och en av bästa vännerna skulle till fotbollsplanen och vi skickade ut det till lagets WA-grupp. Nu var de typ tio pojkar som spelade fotboll tillsammans ikväll. Också. Som inte hade fått nog efter helgens alla matcher.

Jag tror bestämt att jag grät några lyckotårar när jag gick förbi. Tänk att våra barn fick komma just hit! Tänk att de har alla de här underbara människorna i sitt liv. Tänk att de efter två år här är så djupt rotade att det känns helt omöjligt att riva upp dem igen. Tänk att det fanns en stor liten by som vi alla kom att älska.

Liv kan bli bra på så många olika sätt. För oss var den här flytten helt klart ett sådant sätt. Jag är så innerligt glad och tacksam (och lite stolt) över att vi vågade trots att barnen enligt många var för stora och trots att vi inte hade några garantier. Det fanns så mycket som var svårt och tungt att lämna, men också så mycket som var stort och fint att få.

Ja. Det finns mycket i vårt liv som inte är glansbild, men när det kommer till just flyttar är det glansigt så det förslår. Man kan när som helst sätta in oss i en reklamkampanj för flyttar med familjer. Vi kommer att kunna sälja konceptet utan att tänja ens lite på sanningen.

I någon mån väljer man själv att bli fotbollsförälder. Vi hade ju kunnat säga nej. Vi hade åtminstone kunnat vara mer passiva. Men vi älskar ju det här.

I ingen mån väljer man själv att bli fotbollssyskon. Hon har aldrig fått den frågan. Hon bara tas med. Ibland i solsken, märkligt ofta i regn. Ingen undrar egentligen om hon orkar och vill, vi undrar bara om hon vill ha päron- eller hallontrip och så åker vi.

Jag har ingen aning om hur många fotbollsmatcher och friidrottstävlingar hon har avverkat den här sommaren. Men jag vet att hon har varit totalt ointresserad av och likgiltig inför resultatet varje gång och jag vet att hon bara den här gångna veckan har sett tio juniorfotbollsmatcher.

Jag vet också att det enda som gör det här möjligt är barnen på bilden. Den yngsta av dem är ett av de första barn som Fredrik döpte här i Kvevlax. Inte kunde vi ana då vad den här familjen skulle komma att betyda för vår vardag. De är så ofta vår räddning. Hilde kommer med glädje med varje gång som de också är där. Det är helt ovärderligt.

Man väljer inte att bli fotbollssyskon, nej. Men om man nu en gång ska vara det borde man få vara det med vänner som de här.

Jag tycker inte om att laga mat.

Det blir på inget sätt bättre av att det finns kanske fyra maträtter som alla barn äter med någon slags glädje. Alla andra maträtter få ta mer eller mindre missnöje.

Och det blir på alla sätt värre av att nästan ingen kommer med lätta steg och något slags tempo till matbordet när jag väl fixat ihop något.

Jag uttryckte min frustration över Hildes icke-respons på maten. Hon svarade med att diktera ett brev som Fredrik skrev ner.

”Jag älskar dig i alla fall.” Som avslutning på ett förlåt-brev.

Nog har hon mycket att lära sig ännu.

– Vad vill du tacka Gud för idag, Hilde?

– För att jag fick leka med Ellen. För att jag fick träffa mormor. Och för att jag fick vara med min trevligaste, bästaste mamma.

Amen.

Vad jag själv vill tacka Gud för idag?

För massor. För ett långt telefonsamtal med en kär vän. För vaccin. För Ben&Jerry’s till lunch. För bästa sällskapet vid regnig fotbollsplan. Och kanske allra mest för Arvid. Som stod i mål i kvällens semifinal, en semifinal som förlorades på straffar. Som sörjde en liten stund, var glad igen fem minuter senare och sparkade fotboll med en kompis igen en stund efter det.

Och så vill jag tacka för en av Arvids bästa kompisars storebror, som är fyra magiska år äldre och typ allt Arvid hoppas vara på fotbollsplan om några år. Som kommer fram till Arvid efter matchen och säger:

– Snyggt spelat, Arvid!

Tack.

Jag kom lindrigt undan. Jag fick min lön varje månad. Jag blev inte svårt sjuk eller sjuk alls. Ingen i min närhet blev det heller. Ingen nära förlorade sitt jobb. Jag kom lindrigt undan.

Men. Jag vissnade nog lite. Periodvis mycket. Min värld blev för liten och jag har alltid både varit sämst och mått sämst när min värld har varit som minst. Jag skulle på många sätt önska att jag klarade mig bättre med mindre, men jag börjar acceptera att jag är som jag är och det har positiva sidor. Också.

Det är lättare att andas nu än på länge. Det känns som om världen blivit och blir större. Varje enskild månad den här hösten har jag skrivit in fler saker i familjekalendern än jag skrev hela förra läsåret. Just nu känns det som ett självändamål. Att få ha saker som är mina, viktiga och orubbliga. Som stör andra. Tar plats.

Jag utgår från att några av mina kalendergrejer inte blir av. Vi kan ju tyvärr inte prata om den här pandemin i imperfekt ännu. Men jag tänker frimodigt ta ut glädjen i förskott den här hösten. Utgå från att en del grejer blir och våga se fram emot utan tusen förbehåll. Jag orkar inte förbehålla längre. Vägrar.

Jag vet att det är höst. Men det känns som vår.

Den här dagen för trettiosju år sedan fick jag en av livets allra vackraste gåvor. Jag var ett år och inte ens två månader när jag fick min första lillasyster.

Det är svårt att förklara vad hon betyder för mig. Hon är en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv. Hon har ju alltid funnits där, jag minns ingenting utan henne. Det är så ofta just med henne jag vill dela det som händer i mitt liv. Det är så lite jag behöver förklara. Hon förstår så bra, känner mig så väl. Vet nästan allt om mig, ryggar ändå aldrig tillbaka. Att få vara så älskad är stort.

Hon är den som fick mig att köpa min första köksvåg i somras och om jag känner mig själv rätt är det hon som kommer att få mig att köpa batterier och packa upp den på jullovet. Hon lärde mig sticka, hon lärde mig safta. Hon kan så mycket som jag inte kan, är mig överlägsen på så väldigt många sätt. För att inte säga typ alla.

Och: trots det hon får mig aldrig att känna mig dålig. Det säger massor om henne.

Den människan älskar jag.

Jag ber för mina barn varje kväll. Att jag just nu får be att de ska få fortsätta ha det som de har det nu… Det är kanske min bästa bön. När jag ser på dem här och nu är tacksamhetslistan så lång och hjälplistan så kort.

Just nu.

Jag vet att det kommer helt andra tider och jag vet att det har varit helt andra tider. Men just nu har barnen det väldigt, väldigt bra. Och det är nog det största tacket av alla.

Det är lite mycket nu.

Jag tycker inte om att svara så när folk frågar hur det är. Men det är mycket nu. Augusti blev fotbollsmatchernas månad. I familjen hade vi tretton fotbollsmatcher i augusti. Det innebär nästan ett halvtidsjobb att få ihop. Ett halvtidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men likväl ett halvtidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

September blir föräldramötenas månad. Jag ska föreläsa på föräldramöten minst tio kvällar i september. Det innebär ett drygt heltidsjobb. Ett drygt heltidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men ett drygt heltidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

Jag klagar inte. Alls. Lite mycket är nämligen helt okej så länge perioder med mindre skymtar bakom hörnet och det gör det nu.

Dessutom är jag väldigt medveten om att mitt lite mycket är ytterst godartat. Barn som kan och vill spela fotboll, hoppa längd och springa 60 meter nästan för ofta är lyxproblem om ens det. Ett jobb som känns roligt och givande och utmanande på rätt nivå alla dagar är egentligen inget problem alls.

Att få ha lite mycket av det här slaget är inte det minsta lite alls.

Det är lite mycket nu.

Jag tycker inte om att svara så när folk frågar hur det är. Men det är mycket nu. Augusti blev fotbollsmatchernas månad. I familjen hade vi tretton fotbollsmatcher i augusti. Det innebär nästan ett halvtidsjobb att få ihop. Ett halvtidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men likväl ett halvtidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

September blir föräldramötenas månad. Jag ska föreläsa på föräldramöten minst tio kvällar i september. Det innebär ett drygt heltidsjobb. Ett drygt heltidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men ett drygt heltidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

Jag klagar inte. Alls. Lite mycket är nämligen helt okej så länge perioder med mindre skymtar bakom hörnet och det gör det nu.

Dessutom är jag väldigt medveten om att mitt lite mycket är ytterst godartat. Barn som kan och vill spela fotboll, hoppa längd och springa 60 meter nästan för ofta är lyxproblem om ens det. Ett jobb som känns roligt och givande och utmanande på rätt nivå alla dagar är egentligen inget problem alls.

Att få ha lite mycket av det här slaget är inte det minsta lite alls.