Jag kom lindrigt undan. Jag fick min lön varje månad. Jag blev inte svårt sjuk eller sjuk alls. Ingen i min närhet blev det heller. Ingen nära förlorade sitt jobb. Jag kom lindrigt undan.

Men. Jag vissnade nog lite. Periodvis mycket. Min värld blev för liten och jag har alltid både varit sämst och mått sämst när min värld har varit som minst. Jag skulle på många sätt önska att jag klarade mig bättre med mindre, men jag börjar acceptera att jag är som jag är och det har positiva sidor. Också.

Det är lättare att andas nu än på länge. Det känns som om världen blivit och blir större. Varje enskild månad den här hösten har jag skrivit in fler saker i familjekalendern än jag skrev hela förra läsåret. Just nu känns det som ett självändamål. Att få ha saker som är mina, viktiga och orubbliga. Som stör andra. Tar plats.

Jag utgår från att några av mina kalendergrejer inte blir av. Vi kan ju tyvärr inte prata om den här pandemin i imperfekt ännu. Men jag tänker frimodigt ta ut glädjen i förskott den här hösten. Utgå från att en del grejer blir och våga se fram emot utan tusen förbehåll. Jag orkar inte förbehålla längre. Vägrar.

Jag vet att det är höst. Men det känns som vår.