Livet med barn är att aldrig riktigt veta vad man får. På gott och ont. Idag mellan kvart över fyra och sex var det på ont. Måndagsfeelisen var så brutalt usel hemma hos oss att jag höll på att gå sönder.
Men idag mellan kvart före åtta och nio var det på gott. På godaste gott. Vi satt och kvällsfikade och alla pratade och skrattade. Och jag tänkte att det var just precis de här stunderna jag såg framför mig när jag en gång hoppades på en familj.
Barnen pratade mest om den hund de hoppas på. Jag vet inte vilka slags stunder de ser framför sig i det hoppet, men jag vet att vi inte ser bara samma.
Hilde presenterade sina tre främsta förslag på hundnamn. Alla är på någon nivå dåliga, alla av olika orsaker.
1. Baronessan.
2. Juklides.
3. Fredrik.
Storasyskonen förgicks lite av skratt över namnförslagen. Och när alla tre bara gick sönder av skratt tillsammans gick jag sönder av hur fina de kan vara med varandra ibland.
Och i den stunden insåg Arvid:
– Jag vill nog hellre ha ett syskon till än en hund. För tänk om bebisen blir lika gullig som Hilde! Och tänk på Hilde tillsammans med en bebis…
Och så dog han sötdöden.
Och så gjorde jag det också. För en nioårig bror som knappt klarar av tanken på hur gullig hans lillasyster skulle vara som storasyster… Hans gullighet klarar jag knappt av.
Inte ens idag mellan kvart före åtta och nio ville jag ha en bebis till. Men de jag har haft är helt underbara.
Nästan för lycklig 
Hehe, ingen brist på Hildes fantasi vad det gäller hundnamn, (eller något annat heller för den delen). Själv har jag fyra barn, och jag ska inte säga att det inte känns för mycket ibland…Och samtidigt inte, för jag kan ju inte tänka mig en värld utan dem. Just nu har vi det jobbigt, men som jag skrev i mitt senaste inlägg; Man kan inte skaffa fyra barn på sju år och tänka att allt ska knalla på hela tiden…Jag tycker mycket om din blogg, bl. a för all tacksamhet. Det praktiserar jag själv varje dag, och det hjälper verkligen. För det finns ju alltid saker att vara genuint lycklig över!