Jag har hört att det finns människor som julstädar riktigt, riktigt omsorgsfullt. Jag är lite avundsjuk. Men så kommer jag ihåg det där som är viktigt att minnas i alla tider och livsviktigt att minnas i juletider;

ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt.

Jag tror att du vet det, jag hoppas att du minns det. Men om man ständigt jämför sig själv och sitt liv med summan av hundratals andras mest polerade glansbilder är det lätt att glömma.

Därför bjuder jag här på lite gammal hederlig motvikt:

I give you vår läsfåtölj. Som den såg ut igår. Eller läsfåtölj och läsfåtölj… Rättare sagt den där möbeln i tv-rummet som är köpt för att agera läsfåtölj men som i praktiken fungerar som förvaringsplats för vår rena tvätt. Den gör ett bra jobb, men jag kan tycka att alla extra pengar vi betalade för att man ska kunna fälla ryggstödet bakåt och fotstödet uppåt onekligen känns lite bortkastade i just den här funktionen.

Du kanske har tvättat med tandborste mellan kakelplattorna i bastun idag. Jag har tömt den här stolen. Många plagg har hamnat i de klädskåp där de hör hemma, några bad boys har ”mellanlandat” i bastun. Båda sätten att leva livet på funkar, båda har sin charm.

Jag behöver inte jämföra mig med dig och du inte med mig. Vi behöver bara bli bättre på att aktivt välja själva och göra det som är viktigt och bra för just oss. För ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt. Därför måste vi välja att hinna, ha och göra det som spelar roll för oss själva. Resten kan vi strunta i.

I juletider och alla tider.

Kan vi komma överens om en liten sak den här julen? Att vi äter det som vi vill äta och så kommenterar vi inte det? Det betyder att vi inte säger saker som:

– Man borde väl inte ta en portion till, men…

– Nå, vi äter idag och skärper oss imorgon.

– Det hör väl till att gå upp några julkilon.

– Nu ska jag svettas bort julskinkan och konfekten.

Kommentarer som de här kanske inte känns någonstans i dig – grattis i så fall! Men de känns alldeles fruktansvärda i alldeles för många av oss och vi vet rätt sällan hur våra ord landar i dem. Så kan vi bara hjälpas åt och inte prata om maten på det sättet? Göra mat och ätande mindre och inte mera laddat?

Det kan hända att någon i ditt julsällskap ägnar åttio procent av sin vakna tid åt att tänka att hens (oftast hennes) kropp borde vara något som den inte är – kommentarer som kanske känns helt oskyldiga för dig kan kännas som knivar i henne.

Så igen: ät det du vill äta. Ät inte det du inte vill äta. Men kommentera inte, moralisera inte. Uttryck varken stolthet eller skam, lyckande eller misslyckande. Undvik helt ord som tjock eller smal. Låt mat vara bara mat. Låt ätande vara bara ätande.

Och om du inte kan låta det vara bara det – för att du kanske är en av de där alldeles för många som ägnar alldeles för stor del av din energi åt att tänka på din egen kropp – prata inte om det just vid julmiddagen. Men prata om det med någon. Det är viktigt att du gör det.

Okej?

Egentligen skulle jag ha varit på bröllop i Helsingfors idag. Men på grund av corona blev det inte så. En av mina gamla studerande skulle ha haft sin bröllopsfest och jag skulle ha fått vara med. Dessutom med ett hedersuppdrag. Vad är finare än det?

Fick ändå bästa tänkbara plåster på såren när en annan gammal studerande meddelade att hon är i Vasa och frågade om vi kunde ses. Om vi kunde.

Det bästa med att vara lärare är eleverna. De är liksom på plats 1-246. Sedan kommer andra fördelar med lärarjobbet. Som gymnasielärare får man vara med på ett hörn på en riktigt häftig resa. De flesta är på någon nivå barn när man träffar dem och de flesta är på någon nivå vuxna när de går ut gymnasiet. Att få finnas med lite grann på den resan är stort.

Att i vissa fall få finnas med också efter den resan är ännu större.

– Det är nog jobbigt det här med corona, säger Fredrik plötsligt.

Det är ju onekligen lätt att hålla med, men onekligen också lite svårt att veta exakt vad han syftar på. Är det att församlingen måste ta hänsyn till nya restriktioner? Oron över att någon i familjen ska vara i karantän på jul?

Så jag frågar.

– Det är jättmånga engelska fotbollsspelare som har corona nu.

Så det var det.

Att vara gift med Fredrik är många saker. Bland annat det här.

– Jag är glad att du finns, Hilde. Du ger så mycket kärlek och glädje till mitt liv.

– Jag är också glad att du finns, mamma. Du her så mycket prutt och fis till mitt liv.

Jaha. Tack. Den var ju härlig.

Att ha barn med lite större åldersskillnad har många fördelar. Att någon alltid är i kiss- och bajsåldern är inte en av dem.

Jag har inte så överdrivet många principer, men många av dem jag har kretsar kring lucia. Jag tar inte lätt på familjens luciabild och inte lätt på familjens luciatåg. Jag har stor förståelse för min familjs förvirring. Varför är hon plötsligt så himla noga? tänker jag mig att de frågar sig den här ena dagen om året.

Så när ett av barnen meddelar att hen inte tänker vara med i år… tar jag inte jättelätt på det. När ett annat barn säger att hen inte heller är med i så fall… tar jag inte jättelätt på det heller. Är det för mycket begärt att alla ställer upp en gång om året? På bild och sång i mörk decembermorgon?

Tydligen.

Fredrik – som vet att det här är viktigt för mig – försöker lugnt och sansat förklara för de lussevägrande barnen att det här faktiskt är viktigt för deras mamma. Jag känner mig 100 % fånig och 100 % älskad när jag hör hur han med pedagogisk stämma försöker leda våra avkommor rätt.

Ett barn ger lite otippat med sig. Hen borde få diplom. Vi kan förresten säga han här, för tydlighetens skull. Ett annat vägrar fortfarande. Hon, kan vi säga här. Jag överväger för en kort stund att muta henne med pengar. Hur mycket är det rimligt att betala tonåringar för att de mot sin vilja ska leverera lite luciastämning? Två euro? Fem? Tio? Men det känns onekligen lite smutsigt. Pengar i luciasammanhang brukar ju i handla om insamlingar till välgörande ändamål, inte om att göra nästan-medelålderskvinnor med löjligt höga luciaförväntningar nöjda.

Jag står inför ett dilemma. Mina principer krockar mot varandra. Vilken princip ska väga tyngre här? Principen om att få ihop det här med lucia eller principen om att inte betala folk för sådant de nog måste göra frivilligt om de ska göra det alls?

Min lösning blir att kalla in Fredrik. Han har i tio år agerat publik och fotograf, nu kliver han in i tomterollen like a pro. Sa jag att jag kände mig 100 % älskad? Jag sa fel. 110 %. Minst.

Arvid går alltså med på både bild och lussetåg. På ett villkor. Ett rätt stort. Jag går med på det. Direkt. Tänker att jag inte har råd med något annat. Har ett uselt förhandlingsläge och lucia handlar väl ändå om att ge. Väl?

Så…

Efter Sankta Lucia och Nu tändas tusen juleljus brister luciatåget frimodigt ut i Snoppen & Snippan.

Jag älskar luciadagen.

Den här bilden togs när Hilde för en stund blev arg och vägrade vara med. (Notera gärna Fredriks rimligt utmattade min.)

Och den här bilden togs när Arvid för en stund blev arg och vägrade vara med.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Jag vet inte vad lucia är för dig, men för mig är lucia mest av allt en orubblig påminnelse om att ljuset alltid har sista ordet.

Låt mig varje dag leva i vetskap om att det är sant. Låt mig leva, andas och vara ljus.

(Om vägen till den här bilden återkommer jag senare. Det finns – som det ofta(st) har gjort – en hel del att säga. Bilder säger verkligen inte alltid mer än tusen ord.)

Jag behövde verkligen något eget förra läsåret. Något som var bara mitt. De dagar jobbet förde mig utanför hemmets dörrar gick att räkna på två händer. Min värld var liten.

Men det var ju världen överlag. Man kunde inte precis välja och vraka bland egna saker att göra. Så jag valde något som gick att göra och som jag ändå visste att jag i något skede ville göra. Jag läste 25 sp arbetsplatspsykologi. Intressanta och lärorika kurser om till exempel ledarskap, utmattning och konflikthantering. Jag lärde mig massor och jag fick det där egna som jag behövde.

Så när jag i början av augusti träffade honom som tyckte att jag kändes så ledsen sa jag:

– Tänk om det här året blir likadant! Vad ska jag göra då? Ska jag studera något mer? Satsa på ett halvmaraton? Skriva en bok?

– Eller börja duga? föreslog han leende.

Aj.

Som sagt – han känner mig bra.

Det blev ju tack och lov ett helt annorlunda år. Den här hösten har jobbet och livet erbjudit mig alldeles tillräckligt av det där egna som jag behövde så innerligt förra året. Nu behövdes egentligen inget mer. Nu rymdes egentligen inget mer.

Men lite mer blev det ändå. Så nu har jag tillbringat kvällen med läroplansgrunderna. Att läsa och skriva akademisk text med deadlines och tidspress är inte alltid vad jag helst gör när kvällen kommer, men just den här kvällen var det rätt härligt. Stryk rätt förresten. Det var härligt. Just den här kvällen kände jag tacksamhet. Lite över att jag vill så väldigt mycket och mycket över att jag orkar och förmår en hel del av det.

Jag vet inte vad du tänker när du ser din egen spegelbild. Jag vet vad jag själv tänker.

Eller rättare sagt: jag vet hur olika jag tänker. Det finns stunder när jag tänker nådigt och kärleksfullt och det finns stunder när jag tänker fult och dåligt. Jag är rädd att de där andra stunderna är svåra att komma ifrån helt och hållet, men jag försöker åtminstone bli bättre på att undvika min egen spegelbild helt de stunder när jag tänker så.

Det finns nämligen absolut ingen poäng med att stå och förakta sitt eget yttre, det för ingenting av värde framåt. Om du gör det – sluta genast! Gå bort från den där spegeln och ägna den stund som du ju får bara den här ena enda gången i livet åt något som antingen ger någon annan eller dig själv glädje.

Jag har med åren blivit så mycket mer nådig mot min egen spegelbild. En nyckel är alltså att undvika spegelbilden helt i vissa stunder, en annan nyckel är att aktivt söka den andra stunder. När jag var på boxen idag (ja, jag talar så nu) mötte jag min egen spegelbild och jag blev bara glad. Jag såg en välmående, lycklig och aktiv människa som inte ännu är men som försöker bli stark. Och jag tänkte att det faktiskt är otroligt mycket mer värt att fokusera på än mina skavanker.

Så nej. Jag vet inte vad du tänker när du ser din egen spegelbild. Men jag hoppas att du ser på den med nåd och kärlek. Det är den och du verkligen värd.

Idag fick jag finnas i ett klassrum där elever återsåg sin lärare efter att hon varit sjuk några dagar.

Vissa elever rusade fram till henne och bara kastade sig i hennes famn. Någon nästan vrålade hennes namn – lite som om hon var dragplåstret på en slutsåld konsert. Och en suckade tungt och lättat samtidigt och konstaterade sedan:

– Äntligen!

De här eleverna hade haft en riktigt omtyckt vikarie, men deras glädje när den egentliga läraren var tillbaka var påtaglig. Nu var allt som det skulle igen. Det var vackert att se deras glädje. Och det vackert att se hennes glädje.

Vi vet att många lärare inte orkar just nu. Enligt OAJ har en tredjedel av lärarna övervägt att byta jobb under coronapandemin. Det är illa. Riktigt illa. Jag tror det är viktigt att vi lyfter fram de problem som måste åtgärdas om någon alls ska vilja bli morgondagens lärare. Men jag tror att det är viktigt att vi också lyfter fram helt andra berättelser, också det för att någon alls ska vilja bli morgondagens lärare.

Jag såg en av de berättelserna utspelas framför mina ögon idag och i den stunden ville jag inget annat än vara klasslärare. Att vara lärare är naturligtvis tusen andra saker än att bli hyllad när du återvänder till skolan, men att vara lärare är också det.

Att vara lärare är för mig mest av allt att veta att jag gör skillnad varje dag. Att jag dagligen formar framtiden genom att forma dem som bygger framtiden. För mig är den berättelsen om läraryrket både stor- och svårslagen. Har egentligen inte behövt så många fler, men har minst tusen till på lager om någon vill höra.