Idag fick jag finnas i ett klassrum där elever återsåg sin lärare efter att hon varit sjuk några dagar.

Vissa elever rusade fram till henne och bara kastade sig i hennes famn. Någon nästan vrålade hennes namn – lite som om hon var dragplåstret på en slutsåld konsert. Och en suckade tungt och lättat samtidigt och konstaterade sedan:

– Äntligen!

De här eleverna hade haft en riktigt omtyckt vikarie, men deras glädje när den egentliga läraren var tillbaka var påtaglig. Nu var allt som det skulle igen. Det var vackert att se deras glädje. Och det vackert att se hennes glädje.

Vi vet att många lärare inte orkar just nu. Enligt OAJ har en tredjedel av lärarna övervägt att byta jobb under coronapandemin. Det är illa. Riktigt illa. Jag tror det är viktigt att vi lyfter fram de problem som måste åtgärdas om någon alls ska vilja bli morgondagens lärare. Men jag tror att det är viktigt att vi också lyfter fram helt andra berättelser, också det för att någon alls ska vilja bli morgondagens lärare.

Jag såg en av de berättelserna utspelas framför mina ögon idag och i den stunden ville jag inget annat än vara klasslärare. Att vara lärare är naturligtvis tusen andra saker än att bli hyllad när du återvänder till skolan, men att vara lärare är också det.

Att vara lärare är för mig mest av allt att veta att jag gör skillnad varje dag. Att jag dagligen formar framtiden genom att forma dem som bygger framtiden. För mig är den berättelsen om läraryrket både stor- och svårslagen. Har egentligen inte behövt så många fler, men har minst tusen till på lager om någon vill höra.