Jag säger inte att Sanna Marin har gjort allt rätt.

För på riktigt – vem av oss har nu någonsin gjort det?

Och jo, jag inser att kraven på henne är högre än kraven på mig eller dig. Jag vet inte om det är rätt eller fel att det är så – det är åtminstone oundvikligt. Men också fast kraven på henne är högre kan kraven inte vara omänskliga.

För i så fall kommer ingen sund, vettig och välfungerande människa någonsin att våga. De kommer att ha råd att välja bort andras omänskliga krav.

Och är det så vi vill ha det? Så att bara osunda, ovettiga och icke-fungerande människor kan tänka sig att kliva in i samhällets största skor?

Nej. Hjälp.

Inför senaste kommunalval skrevs det artiklar om hur (speciellt) kvinnor inte vill ställa upp i politiska val. En motivering som nämndes var att de inte orkar ta all skit. Och då syftades det inte på den skit det är att tvingas ta ställning till om skolan i by ett ska renoveras eller om by två ska få cykelväg. Nej, det syftades på den skit de får av andra för att de tvingas ta den ställningen.

Vi måste inte behandla våra kommunalpolitiker eller riksdagsledamöter eller ministrar med silkesvantar. Absolut inte. Men vi måste faktiskt behandla dem med medmänsklig respekt.

Det är kravet på oss. Alla. För annars blir det dåligt för oss. Alla.

Han känner mig bra, ibland kanske bättre än jag vill. Så när han i början av augusti sa att han var lite orolig för mig, att jag kändes så ledsen – så hade han åtminstone lite rätt. Året som hade gått (året börjar ju och slutar vid skolstart) hade varit bland de absolut tyngsta vuxenår jag haft. Jag var egentligen inte trött, men jag var ledsen. Och hittills i mitt liv har jag aldrig varit så trött att det varit värre än ledsenhet.

Nu har det gått fyra månader sedan han var lite orolig. Fyra månader som har gått galet snabbt, fyra månader som ibland har varit galet intensiva och ofta galet roliga. Nu är jag lite trött men nu är jag mycket glad.

Idag läste jag om hur elever och lärare i en skola i Vasa blivit satta i karantän. Jamen just det, man kan ju hamna i karantän!

Jag hade liksom glömt det. Att vi kanske inte alls får den jul vi just nu hoppas på. Och jag är glad för att jag har glömt det. För ett år sedan hoppades jag på nästan inget, inte för ett halvt år sedan heller. Jag var så inställd på att bli besviken att jag slutade hoppas.

Den här hösten har jag hoppats igen. Många gånger. Nästan allt har blivit av. Någon enstaka gång har jag blivit besviken, men om jag inte vågar hoppas alls är jag hela tiden besviken och det är faktiskt mycket värre.

Jag älskar hopp. Må jag få hoppas. Må du.

För att balansera upp och för att dela mer av hela bilden kan jag berätta att det idag kom en söndag när Arvid helt oprovocerat utbrast:

– Vi har världens bästa föräldrar! Ingrid och Hilde, fattar ni vilken tur vi har?

Alltså… Stämningen var en igår och en annan dag. Om vi säger så. Att vara förälder till stora personligheter är i sanning att sällan veta vad man får. Nästan aldrig.

På gott och ont. Igår på ont, idag på gott.

Att vara deras förälder – det är bara på gott. Alla dagar. Inte alla stunder alla dagar men alla dagar.

Ja, hörni. Igår började ju så bra och hade flera rejäla toppar, men också flera rejäla dalar och bottnar. Idag har fortsatt på samma sätt, men med lite färre toppar och ännu flera bottnar.

Om jag hade fått en euro varje gång något/några av mina barn varit arga på mig idag skulle jag tyvärr vara ekonomiskt oberoende.

Det finns sådana dagar. Också. De är inte farliga, men de är tråkiga och tunga. Så jag slutar den här dagen lite blank i ögonen. Tittar till de av mina barn som somnat, tänker att allt det tråkiga och tunga är borta när de sover. Och så ber jag en liten bön om en bättre morgondag och en stor bön om ett bättre jag.

Och den största bönen blir det där tacket för att jag får vara deras. Mitt svåraste och bästa uppdrag någonsin.

Föräldralivet har lärt mig att man aldrig kan veta hur en dag blir. Dagar som har förutsättningar av bomull kan bli fula och hårda, dagar som inget talar för kan bli dagar man för alltid vill tala om.

Så jag förväntar mig inte för mycket, men konstaterar att just den här lördagen började ovanligt fint med morgonmys med mina två yngsta. Som mest morgonmyste med varandra.

– Alltså Hilde! Jag är typ kär i dig! utbrister Arvid.

– Eller… Inte kär i dig, men du är världens sötaste och gulligaste.

Inte illa att få höra det före halv åtta på morgonen. Och hon är inte sämre.

– Om jag skulle ha tusentals storebröder skulle du ändå vara min bästa.

Ja.

De kan vara så otroligt dåliga med varandra. När den enas trötthet krockar med den andras rastlöshet är det verkligen inte vackert. Men de kan också vara så otroligt bra med varandra och då är det svårslaget vackert.

Och så kommer en torsdag i början av december när den här bilden plötsligt dyker upp i ett skåp i hallen. (Att det dyker upp just där förvånar mig inte det minsta. Där kan vad som helst dyka upp. Vad som helst.)

Men nog var de ju mysiga, mina två äldsta. En sekund eller två är jag nostalgisk, sedan inser jag att de ju är minst lika mysiga nu. På annat sätt, jo. Men på många sätt ännu mysigare nu än då.

Det kommer säkert att komma tider när det här inte är sant, men hittills har föräldraskapet bara blivit roligare och bättre och mer givande med åren. Det har aldrig varit bättre än nu.

Även om jag jättegärna skulle få sova ostört hela natten.

Första december. Hos oss finns många julkalendrar. Fem godiskalendrar. Fyra skraplottskalendar. En barbiekalender.

I alla fem godiskalendrar är bara en av luckorna öppnad. Det hade jag aldrig trott. Att vi skulle komma igenom hela första december med ett sådant saldo.

I tre av de andra kalendrarna är bara en lucka öppnad. I två av de andra är tjugofyra luckor öppnade. Var redan före åtta på morgonen.

Någon som vill gissa och ge en motivering? Vilka två av fem har inte lyckats hålla sig?

När Hilde själv får välja hur hon garnerar sin pepparkaka:

Det är inte bara en hög med godis. Någonstans där under finns faktiskt en pepparkaka. En julgran? En muminmamma? Svårt att säga. Å andra sidan: måste man ens veta det?

Hon, som alltid har ansett att more is more och mest är bäst, är onekligen trogen sin egen linje också när det kommer till pepparkakor.

Oj, ni hjältar som alltid bär kelakorten där de är lättast att komma åt. Ni krigare som kan orientera er i ljusa sjukhusbyggnader. Ni tappra som känner er helt hemma i de där väntrummen där vi andra alltid alltid alltid vill vara bara tillfälliga gäster.

Så skrev jag i ett blogginlägg i maj 2017.

Vi är numera en familj som sitter oftare i väntrum på sjukhus än vi skulle vilja. Jag skulle önska att vi fick besöka dem mera sällan.

Å andra sidan sitter vi nästan alltid i ofarliga väntrum. Vi är inte rädda. Ibland oroliga, rätt ofta fundersamma men aldrig rädda. Jag har inte besökt ett enda sjukhus en enda gång utan att tänka på alla dem som bor i helt andra slags väntrum och som aldrig får någon paus. På dem som turas om att sova med ett barn på sjukhus och andra barn hemma. På dem som aldrig vet hur nästa vecka ser ut. På dem som vet att julen firas åtminstone delvis på barnavdelningen. På dem som hela tiden andas lite för ytligt.

För dem finns Project liv. Project liv gör en stor skillnad för de familjer som vet mer än någon av oss vill veta om väntrum, sjukdom och smärta. För att de ska kunna göra den skillnaden behövs vi andra. Genom våra bidrag är deras verksamhet möjlig. Du kan enkelt bidra genom att bli stödjande medlem, genom att ordna en insamling eller genom att köpa Project livs produkter.

Jag tycker att du kan börja med att köpa Project livs familjekalender för år 2022, antingen till din egen familj eller till en annan familj som verkligen behöver en sådan.

Vi har kört med familjekalender i flera år – jag vet inte hur vi skulle klara oss utan. Det hjälper oss att styra upp vår vardag och om vi genom att välja just den här familjekalendern kan ge någon annans vardag en guldkant – då är det den absolut bästa familjekalendern som finns. Köp! Kalendern hittar du på en julmarknad eller ett apotek nära dig eller i en webshop ännu närmare dig.

Hjälp Project liv att hjälpa. Det är många kämpande familjer som behöver guldkanter och ljusglimtar. Tänk att vi får och kan vara med och bidra!

Vi och vår familjekalender för år 2022 är fotade av vår vän Anders Holmberg.

Jag tror att ingen någonsin har varit piggare än Hilde var vid halv fem-tiden i natt när hon kom och frågade när vi egentligen ska fira henne.

Det skulle vara Arvid i så fall som strax efter att Hilde äntligen somnat om vid halv sju kom och frågade när vi egentligen ska fira henne.

Det är stort att fylla fem och det är stort när en riktigt älskad lillasyster fyller fem.

Det finns mycket man kan säga om Hilde som idag fyller fem år. Hon är på något sätt en så stor liten person. Har alltid varit. Jag är den första att erkänna att jag är den sista att vara objektiv, men det bor mycket kärlek i henne. Hon tar till sig människor och tycker om dem med allt hon är.

Kanske det är lätt att älska mycket när man blir så älskad av så många. Som familjens minsting finns det storasyskon och hela skaror av storasyskons kompisar som visar sin kärlek. En av Arvids bästisar kom in med en present till Hilde idag – det säger mycket. Mycket om honom och hans familj och mycket om den kärlek Hilde får leva i.

Grattis, älskade Hilde! Att få vara din mamma är lika stort som ditt hjärta.