Han känner mig bra, ibland kanske bättre än jag vill. Så när han i början av augusti sa att han var lite orolig för mig, att jag kändes så ledsen – så hade han åtminstone lite rätt. Året som hade gått (året börjar ju och slutar vid skolstart) hade varit bland de absolut tyngsta vuxenår jag haft. Jag var egentligen inte trött, men jag var ledsen. Och hittills i mitt liv har jag aldrig varit så trött att det varit värre än ledsenhet.

Nu har det gått fyra månader sedan han var lite orolig. Fyra månader som har gått galet snabbt, fyra månader som ibland har varit galet intensiva och ofta galet roliga. Nu är jag lite trött men nu är jag mycket glad.

Idag läste jag om hur elever och lärare i en skola i Vasa blivit satta i karantän. Jamen just det, man kan ju hamna i karantän!

Jag hade liksom glömt det. Att vi kanske inte alls får den jul vi just nu hoppas på. Och jag är glad för att jag har glömt det. För ett år sedan hoppades jag på nästan inget, inte för ett halvt år sedan heller. Jag var så inställd på att bli besviken att jag slutade hoppas.

Den här hösten har jag hoppats igen. Många gånger. Nästan allt har blivit av. Någon enstaka gång har jag blivit besviken, men om jag inte vågar hoppas alls är jag hela tiden besviken och det är faktiskt mycket värre.

Jag älskar hopp. Må jag få hoppas. Må du.