Jag behövde verkligen något eget förra läsåret. Något som var bara mitt. De dagar jobbet förde mig utanför hemmets dörrar gick att räkna på två händer. Min värld var liten.

Men det var ju världen överlag. Man kunde inte precis välja och vraka bland egna saker att göra. Så jag valde något som gick att göra och som jag ändå visste att jag i något skede ville göra. Jag läste 25 sp arbetsplatspsykologi. Intressanta och lärorika kurser om till exempel ledarskap, utmattning och konflikthantering. Jag lärde mig massor och jag fick det där egna som jag behövde.

Så när jag i början av augusti träffade honom som tyckte att jag kändes så ledsen sa jag:

– Tänk om det här året blir likadant! Vad ska jag göra då? Ska jag studera något mer? Satsa på ett halvmaraton? Skriva en bok?

– Eller börja duga? föreslog han leende.

Aj.

Som sagt – han känner mig bra.

Det blev ju tack och lov ett helt annorlunda år. Den här hösten har jobbet och livet erbjudit mig alldeles tillräckligt av det där egna som jag behövde så innerligt förra året. Nu behövdes egentligen inget mer. Nu rymdes egentligen inget mer.

Men lite mer blev det ändå. Så nu har jag tillbringat kvällen med läroplansgrunderna. Att läsa och skriva akademisk text med deadlines och tidspress är inte alltid vad jag helst gör när kvällen kommer, men just den här kvällen var det rätt härligt. Stryk rätt förresten. Det var härligt. Just den här kvällen kände jag tacksamhet. Lite över att jag vill så väldigt mycket och mycket över att jag orkar och förmår en hel del av det.