Jag har inte så överdrivet många principer, men många av dem jag har kretsar kring lucia. Jag tar inte lätt på familjens luciabild och inte lätt på familjens luciatåg. Jag har stor förståelse för min familjs förvirring. Varför är hon plötsligt så himla noga? tänker jag mig att de frågar sig den här ena dagen om året.

Så när ett av barnen meddelar att hen inte tänker vara med i år… tar jag inte jättelätt på det. När ett annat barn säger att hen inte heller är med i så fall… tar jag inte jättelätt på det heller. Är det för mycket begärt att alla ställer upp en gång om året? På bild och sång i mörk decembermorgon?

Tydligen.

Fredrik – som vet att det här är viktigt för mig – försöker lugnt och sansat förklara för de lussevägrande barnen att det här faktiskt är viktigt för deras mamma. Jag känner mig 100 % fånig och 100 % älskad när jag hör hur han med pedagogisk stämma försöker leda våra avkommor rätt.

Ett barn ger lite otippat med sig. Hen borde få diplom. Vi kan förresten säga han här, för tydlighetens skull. Ett annat vägrar fortfarande. Hon, kan vi säga här. Jag överväger för en kort stund att muta henne med pengar. Hur mycket är det rimligt att betala tonåringar för att de mot sin vilja ska leverera lite luciastämning? Två euro? Fem? Tio? Men det känns onekligen lite smutsigt. Pengar i luciasammanhang brukar ju i handla om insamlingar till välgörande ändamål, inte om att göra nästan-medelålderskvinnor med löjligt höga luciaförväntningar nöjda.

Jag står inför ett dilemma. Mina principer krockar mot varandra. Vilken princip ska väga tyngre här? Principen om att få ihop det här med lucia eller principen om att inte betala folk för sådant de nog måste göra frivilligt om de ska göra det alls?

Min lösning blir att kalla in Fredrik. Han har i tio år agerat publik och fotograf, nu kliver han in i tomterollen like a pro. Sa jag att jag kände mig 100 % älskad? Jag sa fel. 110 %. Minst.

Arvid går alltså med på både bild och lussetåg. På ett villkor. Ett rätt stort. Jag går med på det. Direkt. Tänker att jag inte har råd med något annat. Har ett uselt förhandlingsläge och lucia handlar väl ändå om att ge. Väl?

Så…

Efter Sankta Lucia och Nu tändas tusen juleljus brister luciatåget frimodigt ut i Snoppen & Snippan.

Jag älskar luciadagen.

Den här bilden togs när Hilde för en stund blev arg och vägrade vara med. (Notera gärna Fredriks rimligt utmattade min.)

Och den här bilden togs när Arvid för en stund blev arg och vägrade vara med.