Jag har överraskat mig själv. Jag som ingen annan jul någonsin bakat julgodis har bara idag på eftermiddagen svängt ihop tre olika sorter som nu stelnar i kylskåpet. Om en liten stund får vi gäster som är fantastiska. Fest och glädje blir det. Julefriden börjar äntligen infinna sig!

Man torkar tårarna, vrider ur dynvaret och rannsakar sig själv och sin själ. Och om man kan stå för allt man sagt och skrivit och har samvetsro så spelar det egentligen inte så stor roll vad andra tycker och tror och tror sig veta. Då kan till och med en tunnbottnad kastrull som jag själv för en stund få känna på hur det kanske kan vara att vara gjord av teflon.

 

Har du någon vän som på sätt och vis står utanför ditt liv? Som inte känner de flesta av dina vänner? Kanske inte ens några få? Som inte alls rör sig i samma kretsar? Jag har några sådana, och en av dem förmiddagshängde jag med idag. Och jag tänkte att hon visserligen när som helst kan få större tillgång till resten av mitt liv, men att det samtidigt är så skönt att ha henne just precis där hon är.

Hon är fin på tusen andra sätt också. Men idag kändes det ovanligt skönt att hon lever i en annan värld än jag. Trots att vi lever så nära varandra att vi kan förmiddagshänga bara sådär en torsdag.

Jag känner människor som fungerar nästan som teflon när det gäller kritik. Ni vet. De där människorna som får höra något negativt och sedan bara rinner det av dem.

Jag är inte teflon. Tyvärr. Jag är mera en sådan där riktigt pinsamt tunnbottnad kastrull som allt obehagligt fastnar i. Som konstant luktar lite bränt. Jag är en sådan som gråter i kudden ännu när teflonmänniskan för länge sedan glömt vad som sades. Och ändå vill jag veta. Om någon andas om något negativt så gräver jag i det och vill veta exakt vad som är problemet. Jag förstår inte varför jag gör så mot mig själv.

Och jag förstår inte varför just de här dagarna plötsligt samlar så mycket bränt i min botten. Min kudde kommer inte att vara torr ens när 2012 blir 2013.

Igår och idag… Jag säger då det. Jag känner knappt igen mitt liv.

Jag har fått en ny favoritdag i veckan. Det är onsdag. För då kommer Lidls reklamblad. Men idag kom det inte och jag känner mig onekligen lite snuvad på konfekten.

Jag är alldeles matt. Vilken kväll det blev.

Och så till en helt annan sak, en något desperat fråga som jag bara kastar ut i rymden med förhoppning om att någon kan hjälpa mig: varför kan jag inte längre ladda upp bilder här på min blogg? Jag har försökt sjutton gånger idag, men det går inte och jag får ingen förklaring. Kan min blogg vara full?

Om jag klagade på oktober som läsmånad och jag får nog tyvärr göra detsamma med november. Jag som uppriktigt trodde att jag skulle läsa jättemycket under min mammaledighet får nog erkänna mig besegrad. Men några böcker blev det i alla fall.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Bra språk, bra berättelsestruktur och en berättelse som på många sätt är mörk och tragisk. Men huvudpersonen är spännande och hennes sätt att tackla det mörka och tragiska ger något slags hopp. Ibland. Och ibland inte. Jag tyckte om boken, men hade hela tiden en konstig känsla av att jag borde ha tyckt om den mera än jag gjorde.

Alltid du av Pernilla Alm. Jag minns att jag läste den här boken väldigt snabbt. Men jag kan bara vagt minnas vad den handlar om. Tror att jag tyckte att karaktärerna var lite patetiska (sådär som jag nästan alltid tycker när medelålderskaraktärer beter sig och tänker mera som tonåringar).

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru. När jag läste den här boken upplevde jag för första gången på enormt länge (om någonsin) att jag inte kunde läsa en bok, att den var för svår för mig. Och den var ju egentligen inte svår, men jag var så väldigt trött under den vecka som jag läste den här boken att jag inte fick något grepp om handlingen. Ljuvligt språk, dock. Det minns jag.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf. Graaf berättar sin fruktansvärda och för mig hittills helt okända berättelse om hur hon blev misshandlad och dödshotad av sin första man, hur hon fick leva gömd i en lägenhet med falskt namn och utan någon som helst kontakt till sin familj. Och hur hon kom slutligen tog sig ut ur allt det där fruktansvärda.

50 sätt att träffa den rätte av Lucy-Anne Holmes. Perfekt motvikt till den förgående. Jag skrattade mycket och tyckte att många av karaktärerna var charmiga. Boken var som en förutsägbar romantisk komedi med vitt omslag, snygga människor och rosa och ljusblå detaljer. Harmlös men skön. Något ointressant men underhållande.

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson. Här föll jag för titeln, och det var ett fall jag inte behövde ångra. Ännu en tuff berättelse som ändå inte är nattsvart (vilket sanna berättelser ju sällan är). Välskriven. Ibland lite förvirrande. Ibland lite frustrerande. Men på det stora hela bra.