I fredags var jag och Ingrid på stan för att köpa vintervarma utebyxor. Vi hittade ett par svarta som hon förvånansvärt smärtfritt godkände med tanke på att klädesplagg utanför färgskalan rosa-lila-rött aldrig brukar duga.

Jag blev medryckt av den goda shoppingstämningen och föreslog att vi också skulle köpa en vinterjacka (vilket inte är riktigt sunt men det är en annan sak och ett annat inlägg). Och hon provade en rosa jacka och jag var mera än beredd att slå till direkt (igen – inte riktigt sunt). Men då blev det tvärstopp. Den unga damen meddelade med bestämdhet att hon inte ville ha den rosa jackan.

– Jag tror jag ska prova en sådan här svart istället. Den är liksom lite coolare, sa hon.

Min lilla älskade dotter på fyra år vill ha en lite coolare vinterjacka.

Jag försökte ta det med humor och vara lite avslappnad, men ibland är det svårt. Och när det kommer till ordet cool så är det ovanligt svårt för mig. Jag tror jag har någon slags allergi mot just det ordet.

Det blev ingen vinterjacka alls. Jag vägrade nämligen köpa en cool svart vinterjacka med glansigt skumt tyg åt min fyraåring. Och hon i sin tur vägrade köpa en rosa vinterjacka som inte var tillräckligt cool. Jag vet inte om båda vann eller om båda förlorade, men det kändes i alla fall väldigt rättvist.

En fin höstdag i september (ja, det fanns sådana också) blev vi fotograferade av vår fantastiskt begåvade vän Maria Hedengren. Sådär en tid innan tre blev fyra. Från den dagen fick vi idag 65 bilder. Här är en av dem. Hur många vill ni se?

Arvid tog på sig festklädsel för första gången i sitt liv och gick på församlingens julfest.

Ingrid gick på samma fest. Naturligtvis i lusseklänning. Och fick lussa tillsammans med ungdomarna. Det var en enormt stor upplevelse. Exakt hur stor kan vi knappast greppa. Men kanske ana.

Vi var på gudstjänst. Men den uppmärksamma läsaren noterar naturligtvis att bilden omöjligtvis kan vara tagen på dagens gudstjänst, vilket den inte heller är.

Vi städade ett rum. Och jag inser att det ser ut som om vi inte gjort det sedan… vi flyttade hit för två år sedan. Men vi städade faktiskt ganska grundligt så sent som i onsdags. Trots det är råddet så påtagligt att man knappt får syn på de två barn som finns i rummet. Att den ena som vanligt bär luciaklänning är det enda som avslöjar henne. Du som vet hur man får en lekglad fyraåring att hålla ordning i sitt rum – hosta till och avslöja din hemlighet.

Vi (jag egentligen, men jag skriver vi för symmetrins skull) hade en frisyr som jag aldrig förr haft.

Vi hämtade granen från källarförrådet, byggde ihop den och klädde den.

Vi (igen bara jag) bakade pepparkakor. Jag stod ut eftersom jag kom ihåg det där med att ingenting roligt händer efter femtio pepparkakor. Ingrid verkar ha gått in för linjen att ingenting roligt händer före man får äta pepparkakorna.

Det finns inte en enda cell i min kropp som vill bli artist. Min förvåning vet inga gränser när tusentals människor köar för att få sjunga för idoljuryn. Hur kan det komma sig att så många vill stå på en scen? Vad är det jag har missat?

Varje gång jag hör en jurymedlem i en talangjakt säga att någon måste bjuda lite mera på sig själv blir jag obekväm. Tanken på att själv vara tvungen att rusa ut på en scen och ropa Kom igen, Jönköping! eller uppmuntra folket att klappa med… Det skrämmer mig. Jag tänker att det måste kännas som om man vore helt utlämnad till publiken. Att dagligen vara tvungen att vinna folkets gillande för brödfödan känns kvävande. Det är verkligen inte min grej. Tänk så olika det kan vara. Att någons högsta önskan är någon annans mardröm. Och människor är vi ändå allihopa.

Människor som inte tror på delad föräldraledighet brukar ofta säga att mamman av naturen har ett mera självklart förhållande till barnet. Och jag brukar lika ofta tänka men nästan aldrig komma mig för att säga att pappors föräldraledighet blir vara viktigare OM det skulle råka vara sant. Fatta att av naturen ha ett sämre utgångsläge och sedan dessutom inte ta/få möjligheten att korrigera det. Inte konstigt att så många pappor ser sig själva som andrahandsföräldrar. Inte konstigt att så många barn ser sina pappor som andrahandsföräldrar.

Fenomen jag verkligen inte kommer att sakna när Fredrik blir pappaledig: att vara ensam hemma med barnen en fredagskväll från 17-tiden till… Ja, han har inte kommit hem ännu.

Jag och Ingrid åker spårvagn. När spårvagnen stannar för andra gången kliver en grupp dagisbarn ombord. De två kvinnorna i personalen hjälper alla barn att hitta sittplatser och sedan slår de sig ner i närheten av oss. Och så börjar de tala.

Jag har full förståelse för att personalen behöver diskutera barnen på dagiset sinsemellan. Jag har också förståelse för att de ibland kanske behöver diskutera barnens föräldrar sinsemellan. Men jag har absolut noll förståelse för att sådana samtal behöver ske på spårvagnen. När dagisbarnen dessutom sitter i samma vagn. Och när andra människor också sitter där.

Det talades om en familj (vars efternamn nämndes) som i vanliga fall är så sociala och trevliga men som igår var ganska tysta och märkliga. Det talades om att en familj aldrig ger någon gåva till jul medan en annan ger bra grejer. Det talades om en gravid dagismamma (nämndes vems) som är väldigt mycket större än en annan (igen nämndes det vems) ungefär lika gravid dagismamma. Det misstänktes att den här större gravida ”äter väl”. Det hölls med om den saken. Och slogs fast att bebisen kommer att bli stor. Och barnen till båda dessa mammor satt bara några meter bort. Om ens det.

Jag förstår inte. Jag gillar inte. Igen – sakliga, professionella samtal om dagisbarn och ibland också dagisföräldrar är ett måste för att dagisverksamhet ska fungera. Och eftersom vi lever i en fallen värld antar jag att mindre sakliga och helt oprofessionella samtal också förs på alla daghem. Men de kan inte, ska inte, får inte föras på en spårvagn eller annan liknande miljö.

– Mamma, jag kan bara inte sluta tänka på Finlands Lucia.