Under hösten som gått har jag längtat till Österbotten mindre än någonsin tidigare. Vi har det liv vi önskat och byggt upp i Helsingfors och även om hjärtat stundvis värkt av längtan efter vännerna här (och med här menas för tillfället Österbotten) har vi känt oss övertygade om att vi lever på rätt ställe. Sommarens olidliga frågor kring var vi egentligen ska leva har varit ett knappt minne blott.

Tills vi idag sitter i det som måste vara det finaste av vardagsrum tillsammans med de bästa av människor. Min älskade bästis och hennes familj. Min älskade syster och hennes. Och vi äter köttbullar och fudge och dricker vitglögg. Och det nyrenoverade huset nästan rasar i något annat rum när alla dessa barn härjar vilt på jullovliga barns vis. Men/och vi vuxna sitter harmoniskt i soffan och pratar om konsumtion, företagande, abort, meningsfullhet och om allt var bättre förr. De flesta trodde förresten att det inte var det.

Och jag tänker att det är synd och skam att allt det där är bara ett par gånger i året. Och undrar om jag kommer att lida av en mera svårbotlig Österbottenlängtan under våren.

För några timmar sedan rullade vi in på svärföräldrarnas gård efter sju timmar i bil. Sju hyfsat goda timmar. Och vi kunde konstatera att vi inte stått på österbottnisk mark sedan i augusti. Och i vårt fall är fyra och en halv månad utan Österbotten något slags rekord. Var och en får själv avgöra om det är ett toppen- eller bottenrekord.

Det var också julen när min son såg ut såhär enligt min systers telefon.

– Arvid agerade Jesusbarn i julkyrkan (behöver jag ens säga att han var underbar?)
– vi talade mycket om våårto
– vi firade annandagen med att tömma källarförrådet
– vi fick träffa goda vänner både på julafton och juldag
– min älskade syster Emma var med och hos oss nästan jämt. Som vi älskar den kvinnan

Mitt i julfirandet måste vi ju också uppmärksamma det faktum att jag och Fredrik denna juldag har varit tillsammans i tio år. Tio goda år. Med den vackraste människa jag någonsin mött. Vilken nåd.

Vi iklädde oss tomteluvor och tog julbilder framför granen. Inte precis bilder som vinner placeringar i fototävlingar, men jag blir väldigt glad när jag ser dem och det räcker så väl. Jag tycker så vansinnigt mycket om min familj.

Jag fortsatte överraska mig själv. (Litet sidospår för den som så önskar: snart har jag gjort det så ofta på sistone att jag måste sluta använda ordet överraska, att det nya normalläget är att ständigt göra okaraktäristiska ting.) Vad jag gjorde idag? Jag kryddrostade valnötter. Det ni.

Ingrid arbetade med förberedelser inför kvällens klapputdelning.

Granen fanns. Och jag njöt och njuter av att ingen i det här hushållet har något behov av att riva pynt ur granen. Antar att situationen är en helt annan nästa år så det här får väl kallas lugnet före stormen. Eller friheten före granen spärras in bakom något slags stängsel.

Njöt och njuter också av den festliga, barnvänliga julkalendern. Så skönt att ingenting kan gå sönder. Sista luckan bjöd på Jesusbarnet. Det är han som ligger sådär vilt i sina föräldrars armar. Hela krubban är onekligen mera vild än tam, men så kanske det var också när det begav sig i Betlehem. Hur harmoniskt kan det liksom vara att föda barn i ett stall? Jag tycker det är tufft nog med personal och bedövning på bb och mina tankar går till den unga Maria som fick föda med åsnor flåsande i nacken.

Vår julaftonsmorgon har varit idyllisk, barnaglad och hjärtevarm. Jag känner mig som en enda stor Astrid Lindgren-film.

Julfriden kan komma i så många former. I år kom den igår i form av ett mejl.

Jag måste vara ett fenomen. Jag har aldrig sett fenomenet Gangnam style. Måste till och med googla för att få till en stavning. Och är ändå lite osäker på om det blev rätt. Det kan ju hända att jag är den sista i världen.