I tiderna sjöng Tomas Ledin att Det blir en dag på stranden. Igår kunde vi sjunga att det blir en dag i bilen då vi körde hem igen.
I tiderna med bara ett barn och dessutom ett ovanligt bilstarkt sådant har vi pausat en eller noll gång under resan. Igår pausade vi sju gånger.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag fick en pojke.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag gav inga och de är de svåra att hålla. Svåra att bryta också.
3. Fick någon du känner barn?
Javisst. Så verkar det vara nuförtiden. Jag ger några exempel: Min gudson Noah blev storebror för andra gången. Mina goda vänner från mediestudietiden blev föräldrar. Min gymnasiekompis och hans fantastiska hustru som hade beräknat födelsedatum samma dag som vi (13 oktober) fick sin pojke samma dag som vi (9 oktober). Kan förresten någon matematiskt begåvad räkna ut sannolikheten för det?
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej. Igen ett år får jag svara nej. Vilken oerhörd nåd det är. Kanske den största av alla.
5. Vilka länder besökte du?
Sverige i februari, Sverige i juni, Sverige i juni och Sverige i september.
6. Är det något du saknade 2012 som du vill ha 2013?
Alltså… Egentligen inte. Kan det vara sant? Måste återkomma när jag inser brist på något område.
7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
9 oktober då Arvid kom till jorden.
8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Familjen. I första hand Fredrik, Ingrid och Arvid. Att leva med dem gör vardagen om inte festlig så åtminstone väldigt rik. Men också den större familjen är det bästa.
9. Vilket var ditt största misstag?
Ett frustrationsutbrott i slutet av året. Även om jag inte ångrar VAD jag sa ångrar jag väldigt mycket HUR jag sade det. Men det är kanske bara för att det ännu är så färskt som det känns som det största misstaget. Med stor risk gjorde jag betydligt värre grejer tidigare i år som av nåd fallit i glömska vid det här laget.
10. Vilket var ditt bästa köp?
Kanske den svarta långa gravidklänningen. Eller iPaden. Eller vinterstövlarna. Eller den mullvadsfärgade Ewa i walla-kjolen. Eller den svarta amningstoppen som jag använt nästan alla dagar sedan jag köpte den. Eller kanske ändå amningsbehån som Linn tipsade om i tiderna. Eller… Vet ni vad? Det var ett bra köpeår. Jag har handlat lite för mycket här på hösten, men det blir skralt på den fronten framöver. Där är kanske mitt nyårslöfte då.
11. Vad spenderade du mest pengar på?
Boende, mat och amningsvänliga kläder.
12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Jag tänker spontant Arvid här (också) men ska försöka variera mig lite. Mycket annat har ju också gett verkligt stor glädje. Att en av mina systrar bor i samma stad som jag till exempel.
13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej. Igen – nåd. Vilket nådens år jag har bakom mig. Hade förstås nästmest ont någonsin i mitt liv där i begynnelsen av oktober men skadades inte.
14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2012?
Ticke tack (av Lennart Hellsing) tack vare min syster och min dotter. All musik från Kristina från Duvemåla. Counting on your name. Du måste flytta på dig. Och kanske mest av allt: In Christ alone. Vilket bra musikår.
15. Mådde du bättre eller sämre under 2012 än vad du gjort tidigare år?
Jag tror jag vågar säga bättre. Igen – nådens år. SÅ nådens.
16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Egentligen inte. På grund av graviditet och barnafödsel har jag gett människor utanför familjen mindre tid än vanligt, men jag tycker det är naturligt och sunt snarare än ett misslyckande.
17. Finns det något du önskade att du lagt mindre tid på?
Dåliga böcker. I december vågade jag mig på något helt nytt. Jag slutade läsa en bok eftersom den var dålig. Jag avslöjar vilken när jag avlägger rapport för läsningen i december.
18. Hur var din julafton?
Verkligt fin. Firade med familj, syster E (som ju i högsta grad är familj men som ju yvärr inte bor med oss alla dagar) och bästa vänner.
19. Blev du kär?
Blev väl inte direkt. Men var varje dag.
20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Modern family. Jag tycker det är vansinnigt roligt. Dessutom tycker jag så väldigt mycket om alla karaktärer där och det är ju så skönt att se på tv-serier där folk är älskvärda.
21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag hade lyckats glömma och/eller förtränga den här frågan.
22. Vilken var den bästa boken du läste under året?
Kaj Korkea-ahos Gräset är grönare på andra sidan. Helt klart. Att den mannen år 1997 lyssnade när jag högläste en text jag skrivit om prinsessans Dianas död och var avundsjuk för att jag var så bra på att skriva är nog något av det största jag fått uppleva. Hur jag petar in det på cv:n på ett smidigt och snyggt sätt har jag inte klurat ut ännu, men dit ska det nog ännu.
23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Spotify. Sent, jag vet. Men jag trodde länge att jag stod över sådant. Det gör jag inte. Jag står så otroligt mycket under sådant.
24. Önskade du dig något som du fick?
Varje minut i början av år 2012 önskade jag mig ett barn. Innerligt och med smärta önskade jag. Och jag fick. Och han är här nu. Och jag kan fortfarande bli tårögd bara vid tanken. Tänk att livet ibland kan få vara allt du drömmer om.
25. Önskade du dig något som du inte fick?
En olust att shoppa och köpa saker.
26. Vilken var årets bästa film?
Har jag ens sett någon film?
27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag var i Umeå hos min syster. Jag fick uppvaktning och kärlek och goda saker och paket.
28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Det har inte varit det socialaste av år och jag har inte drunknat i nya människor. Men jag tänker spontant att Linn (vars blogg jag läser och som jag träffat på musiklek) verkar hemskt fin och hoppas få upptäcka att det stämmer under det år som kommer.
29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Första tiden var den klänningig. Sedan blev den gravidvänlig. Sedan trodde jag att den skulle bli vanlig, men nu är den ju amningsvänlig. Jag lever alltså i några få amningsplagg och osmickrande jeans. Det är ödmjukande med osmickrande jeans. Och ödmjukande är bra. Men ibland undrar jag var gränsen mellan ödmjukande och förödmjukande går.
30. Vad fick dig att må bra?
Igen – Arvid. Men igen – aktiv kamp för variation. Så – att nästan allt det här året har varit bättre än jag någonsin kunde och vågade hoppas och tro. De positiva överraskningarna har avlöst varandra i ett hisnande tempo.
31. Vilken kändis var du mest sugen?
Är fortfarande inte roligare än att jag är väldigt osugen på samtliga kändisar.
32. Vem saknade du?
Familj och vänner på fel ort. Fel i det här sammanhanget = annan.
33. Vilken var din bästa månad?
Kanske oktober. Kanske december. Kanske juli. Kanske februari. Kanske september. De fem var åtminstone enormt bra. Stack ut positivt i ett redan löjligt positivt år.
34. Finns det något som du skulle ha kunnat göra bättre?
En massa saker. Kanske rentav det mesta. Men jag är bara människa och jag lär mig hela tiden. Och jag förlåter mig själv. Vill aldrig någonsin kräva mera av andra än jag kräver av mig själv, men vill och kan inte heller kräva enormt mycket mera av mig än av andra. Det fungerar inte så.
35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Vi kommer att ha ännu mera tid tillsammans som familj och den tanken gör mig så glad att mina ben börjar pirra och spritta när jag skriver de här orden. Vi kommer att förlora rätten till att bo i vår lägenhet under en period på några månader. Vi kommer att ha mindre pengar och mera tid och det är något jag tror på. Vi kommer antagligen och förhoppningsvis att umgås med människor mera än någonsin tidigare, jag tänker kanske främst på de tonåringar som vi tycker så väldigt mycket om men haft så väldigt lite tid för under hösten. Mest av allt hoppas jag att jag tar några steg i rätt riktning på min väg som människa. Att jag blir lite klokare, lite ödmjukare, lite mera kärleksfull och lite mindre självisk. Så mycket blir fortfarande fel. Jag har så mycket att lära. Men den Gud som bär mitt liv har en makalös omsorg. Aldrig någonsin upphör jag att förundras över att Han tar hand om mig som han gör. Det här året har Han visat det med en tydlighet som övergår allt förstånd. Utan Honom är jag på riktigt ingenting. Och det är som det ska vara.
Och ett bonustack…
4. Tack för att Ingrid somnade kvart före elva. Känns SÅ mycket mera lovande med tanke på natten vi har framför oss.
1. Tack för att jag pissnatten bakom oss till trots inte känt mig trött en enda gång på hela dagen.
2. Tack för min familj. Som jag kan älska de människor jag fått dela hustak med under de senaste dagarna.
3. Tack för att vi inte var sjukare än såhär under lovet.
Var du också vaken med ett barn i natt? Jag var. Mitt barn vaknade ungefär tjugo gånger i natt. Jag sov inte en enda hel halvtimme på hela natten. När alla andra äntligen sov stabilt vid kvart före sju var jag så arg och adrenalinstinn att jag inte längre visste vad sömn var. Så jag somnade först halv åtta, vaknade av en dröm tio minuter senare och av väckarklockan tjugo minuter efter det.
Arvid sov som en prins. Som vanligt. Han har sovit stabilare än sin syster nästan varje natt han varit en del av vår familj. Det är vår stora älskade lilla flicka som fortfarande kan störa vår nattsömn.
Så… Var du också vaken med ett barn i natt? Jag hoppas att det barnet antingen var sjukt eller yngre än fyra. Och jag hoppas att du/ni hittar någon slags kraft och ork att ta itu med problemen medan barnet är litet. Ingrids enormt taskiga sömnstart kostar fortfarande ibland. Glädjande nog alltmer sällan – men likväl ibland. Om jag hade vetat det när hon var fyra, åtta eller fjorton månader hade jag tvingat oss till radikala åtgärder. För hennes skull, vår skull. Allas skull.
Jag vet hur trött man är och att sömnskolor och dylikt käns som övermäktiga projekt. Sök hjälp, begär hjälp, kräv hjälp.
Jag är så glad att det vände för två år sedan. Att de goda eller halvgoda nätterna plötsligt blev flera än de dåliga. Men ännu idag är vår underbara dotters nattsömn skör. Minsta förkylning märks. Minsta förväntan. Minsta förändring. Vad som hände igår? Nattugglan var trött vid läggdags och somnade 20.30. En förändring för Ingrid som i jullovsskick somnat typ elva. Och jag sa ju hur nätter påverkas av förändringar.
Har du varit där? Med ett litet sömnsvagt barn? Vad gjorde du? Hur fick du det att vända? Vilket råd skulle du ge den som just nu befinner sig i just det läget? Goda hemligheter ska inte vara hemligheter. Alla vinner på att så många som möjligt sover gott.
Var jag varit de senaste dagarna? Förenad med hela min familj. Vi firade julafton igår. Mot alla odds med tanke på att Ingrid var magsjuk i fredags, en av hennes kusiner i söndags och en annan kusin så sent som igår på morgonen. Så nu bara vandrar vi omkring i barndomshemmet och älskar att vara tillsammans. Ti vaa ilaag.
Efter att ha vågat mig ut på hala vägar idag överväger jag att lansera en ny produkt. En dekal för bakfönstret på bilen med texten Jag har kört i diket samt krockat med en långtradare en hal vinterdag – därför sniglar jag fram. </em. Som en slags ursäkt och/eller förklaring. Tror ni det finns en marknad?
De sitter där och pratar, min estetiska vän och min estetiska syster.
– Och tänk att hon har målat taket med linoljefärg, säger min syster. Varpå min vän ser alldelea förbluffad ut.
Jag ser också förbluffad ut. Men inte för att någon målat taket med linoljefärg utan för att alla andra i sällskapet verkar förstå att det är speciellt. Jag förstår inte. Jag förstår inte ens vad linoljefärg är.
Jag är nog inte en estet. Och jag tycker därför att det är fascinerande att så många i min omedelbara näromgivning är det. De allra flesta faktiskt. De renoverar. Har visioner för fönsterkarmar (vad är ens fönsterkarmar?). Målar. Planerar. Loppisfyndar. Söker saker med själ. Kan namnet på glasburkar. Tycker att lampor är viktiga. Sörjer fortfarande att miljövänliga lampor har så kallt ljus. Sådana är de. Och jag verkar dras till dem.
Och jag älskar att sitta i deras vackra hem och njuta av att det är så fint och genomtänkt, att varje sak finns där för att någon ville det aktivt. Nästan aldrig blir jag stressad och känner att jag också borde och måste och kunde. Mig stör det inte att jag inte vet vad linoljefärg är. Men jag frågade faktiskt upp och vet numera varför det är förbluffande att måla ett tak med den färgen. Så nästa gång ser jag också förbluffad ut.
Jag inledde 2012 med att köpa den vackraste kjol jag någonsin haft. Ni ser ju själva.
Ingrid visade på alla sätt att hon tänkte vara sin prinsesslinje trogen också detta år. Här är hon Törnrosa medan dockan Emilia gör rollen som Askungen.
En smällkall januaridag åkte vi till Tallin.
Av någon underlig anledning var jag mina lockar ganska trogen i början av året. Det gick nästan så långt att de inte störde mig mera. Nästan.
Vi hade melodifestivalkvällar hemma hos oss i februari. På finalkvällen var vardagsrummet fyllt av ballonger.
Vi hängde rätt mycket på Ikea. Frukost på Ikea är aldrig fel.
Ett litet liv kom med hopp och ljus och glädje. Vi visste inte vem det var men vi visste att vi älskade.
Ingrid spelade en hel del gitarr.
Och en lördag fick hon veta att hon skulle bli storasyster. Hon hoppade och dansade och tjöt av glädje. Sedan landade hon i verkligheten och tog några arrangerade bilder på oss. – På den här bilden ska ni hålla frukter i händerna.
Det blev vår och jag misslyckades med påskgräset. Kapitalt.
Ingrid målade påskägg hemma hos några av våra allra bästa vänner. Så goda att min själ blir varm och till sig när jag ser den där trappan och anar det där hemmet.
Jag gick ut med graviditeten på facebook och fina Frida på jobbet bakade en chokladtårta.
Magen började växa. Vecka 17.
I slutet av april firade vi mammas 50-årsdag. Här är jag med mina blonda systrar.
En av de blonda blev prästvigd i maj. Och när jag tittar på den här bilden ser jag att vi ju faktiskt liknar varandra lite grann även om jag oftast inte vet vad folk talar om när de säger det.
I vecka 21 såg vi den vackraste av fötter. Och sedan blev det sommarlov bara några dagar efter det.
Dagen efter skolavslutningen åkte vi ut till Lekholmen på skriftskolläger. Tonåringar är ju ändå livet på något sätt. Men sena kvällar och korta lägernätter är inte livet för gravida.
Mina naglar var starkare än någonsin tidigare.
Midsommaren firade vi i Larsmo. Jag upptäckte fotokollaget.
Jag solade dumt. MED solglasögon som täckte största delen av ansiktet. Men UTAN solkräm som borde ha täckt största delen av kroppen. Rätt åt mig.
I slutet av juni åkte jag och Ingrid till Umeå. Platsen där vi semestrar allra helst.
Vi hände med mina systerdöttrar och Ingrids kusiner och kände att livet var gott.
Fredrik fyllde 32 år. Vi var fortfarande i Sverige, han var på skriftskolläger igen.
Jag och systern tog med oss kidsen till Busplaneten. Bra plats.
För där får vuxna sitta och läsa i lugn och ro medan barnen leker och härjar.
Jag levde i min långa gravidklänning. Kan vara bästa köpet 2012. Kanske bästa köpet på hela 2000-talet. Okej, nu tog jag nog i.
Jag fick somriga armband av min vän Toffi när han kom från England. Och jag hade blå naglar. Vem över 14 har blå naglar?
I begynnelsen av juli besökte jag frissan för att göra mitt hår rakt.
Mitt hår blev rakt. Men också dött. Jag fick klippa av en hel del längd och tyckte ändå att det var värt det. Det tycker jag fortfarande.
Ingrid vaknade lite sent, men det går ju att påskhäxa också i juli.
Jag fortsatte växa och må.
Vi åkte till Umeå igen. Den här gången med Fredrik.
Vi gjorde en underbart idyllisk dagsutlfykt till Norrbyskär.
Och en lite längre och nästan lika underbar utflykt längre bort.
Vi såg Sean Banan och upptäckte en ny egenskap hos vår dotter: hon är ett konsertdjur. Om denna bild kunde röra sig och låta skulle ni få se fantastiska ting.
När vi återvände till Finland hängde vi en del på Kokkola cup. Heja, Victor!
I slutet av juli åkte vi på familjeläger i Pieksämäki. I mitten av bilden ser ni Ingrid på roligt, fartfyllt, interaktivt och också för vuxna lärorikt barnbibelstudium. På bilden finns också ett par andra supercharmiga finlandssvenska bloggbarn. Hittar ni dem?
Jag gick in i vecka 30 och det började oneklighen närma sig.
Vi firade ljuva tidiga augustidagar på den vackraste plats som finns i mitt liv. Tänk att den är lite min.
Ingrid levde båtliv.
Sa jag den vackraste platsen? Jag menade det.
Sedan åkte vi hem igen.
Vi hade några lediga dagar hemma före skola och jobb och dagis började. Ingrid cyklade. Älska henne i hjälm. Älska alla små barn i stora hjälmar.
Vi fortsatte med vår liberala klädstil. Den har sitt pris.
Vi fick återse våra sommarsaknade tonåringar.
Min mage bara växte och växte. Vecka 32.
Vi hade inneboende en vecka i augusti. Det hade bara fördelar. En gång blev vi väckta till lyxfrukost i vårt eget hem.
Ja, ni vet.
Och ni vet fortfarande.
Vi var tvungna att säga hejdå till våra vänner som åkte till England för ett år.
I slutet av augusti firade vi gudsonens första födelsedag.
Tidigt i september åkte jag till Stockholm med mamma och alla tre systrar.
Där gick jag tjejmilen (de andra sprang) i ett riktigt pissväder. Det kostade nästan mina skor. I övrigt var resan bara bara bara bra.
Jag kom hem igen och fortsatte fota mage varje vecka. Nu 36.
Vi besökte Borgbacken en solig septemberkväll.
Det var en månad kvar.
Vi var på skriftskolhelg på Lekholmen och hade för mycket saker med oss.
Jag var mammaledig och kände mig stor som ett hus. Ett stort hus.
Vi hängde med vänner. Här också med en kyrkoherde som kan trolla.
Ingrid klädde ut sig ofta. Här till Prinsessan Värdelös.
I sen september fick jag hälsa på en alldeles ny människa på bb.
Jag och Ingrid gick på Buu-klubbens kompiskonsert med min syster.
Det blev oktober och sniglarna kom in i vårt liv.
Plötsligt var det en knapp vecka kvar till det beräknade datumet. Och, vilket jag inte visste då bilden togs på toaletten på Fredriks jobb, en dag kvar tills vattnet gick.
Och då var det ju nära. På riktigt.
Tisdagen den 9 otober kom han till oss.
Och den kärlek jag anade redan i februari blev oändligt mycket större på en gång.
Två syskon träffades.
Och fann varandra genast.
Två dagar gammal fick Arvid komma hem.
Fem dagar gammal fick han träffa Maria Hedengren.
I oktober var vi egentligen bara hemma hela tiden. Lärde känna varandra och vårt nya liv.
Vi tog en promenad ibland. Men väldigt sällan.
Vi hittade krafter och städade upp källarförrådet.
I november började vi ladda för festen med stort F. Arvids dop. Jag bakade kanelbullar.
Ingrid blev sjuk. Hemsk, hemsk tid. Den där dryga veckan då Ingrid var i konstant obalans var höstens i särklass värsta. Det borde vara förbjudet att bli sjuk när man just blivit storasyster. Kombinationen var usel. Och eländet får här symboliseras av en tröste-cupcake från kalaset vi gick miste om.
18 november blev Arvid Karl-Oskar döpt. Änglarna i himlen var glada. Människorna på jorden också.
Dagen efter dopet fylldeles vårt hem av människor. Vårt hem är som bäst just sådana gånger.
I november gick vi på tröstekalas och fick ännu mera cupcakes. Kalasbarnets mor kan sannerligen det här med cupcakes.
Vi njöt orimligt mycket av varje dag som Ingrid var frisk. Hälsa är nog den största av gåvor. En friskhetsdag på Ikea. Ingrid och hennes gudmor.
Vi har hela tiden gjort saker ibland med bara Ingrid. Här är hon och jag på café. Första december.
Här bakar vi pepparkakor.
Jag började springa igen i december. Och slutade också igen. Tog åtminstone paus. Efter att ha agerat snöplog ett par gånger fick jag nog.
Vi julpyntade och väntade på julen. Både Nykarlebystjärnan och ljusstaken i köket har slocknat nu. Deras lampor orkade inte ända till julen.
Vi firade lucia. Det görs inte slarvigt hemma hos oss.
Arvid ägnade sig åt kultur.
Dagis hade julfest och tidernas finaste Maria var där. En Maria som tog sitt uppdrag på allvar.
Det blev julafton.
Vi firade med och hos vänner. Ren och skär lycka.
Dagen efter annandagen körde vi upp till Österbotten. Ingrid är och har alltid varit ett enormt säkert resesällskap. Till vår stora glädje visade Arvid liknande tendenser.
Och här i Österbotten är vi nu, de sista dagarna år 2012. I skrivande stund åker Ingrid sparkstötting med sin farmor. Arvid sover dagssömn. Svärfar skramlar i köket och röjer undan efter lunchen. Jag gissar att Fredrik läser eller surfar. Själv skriver jag dessa rader i arbetsrummet och ska sedan åka en sväng in till Jakobstad. När jag sitter ensam i bilen och hör mina tankar ska jag reflektera kring året som gått och någon gång snart ska jag skriva ner vad jag kom fram till. Till dess får ni hålla till godo med det här.
Nästan för lycklig 