Vi har ju som ni vet ett nytt hem sedan augusti. Jag vet inte hur länge era hem brukar kännas nya, men det här hemmet fyller mig med brutal tacksamhet varje dag och så länge det är så tänker jag frimodigt kalla det nytt.

När vi bestämde oss för att flytta hit visste vi att vi får ett stort och nyrenoverat hem som vi inte skulle ha råd att köpa men som vi har råd att bo i. Vi visste att vi får bo nära Fredriks jobb och Arvids dagis och jättenära min och Ingrids skola. Vi visste att området var trevligt. Valet att flytta hit var alltså väldigt lätt.

Och ändå hade vi ju ingen aning.

Vi visste inte att vi flyttade till Bullerbyn 2.0. Vi visste inte att Ingrid skulle ha tre klasskompisar på samma gård och att ett par av dem skulle ha småsyskon i Arvids ålder. Vi visste inte att Ingrid skulle ha sällskap till skolan varje morgon med sin klasskompisgrupp och aldrig någonsin visste vi att Arvid skulle kunna gå ensam till sin bästa vän i hela universum redan när han var tre och ett halvt.

Nu när våren kommer märker jag att Bullerbyn blir ännu bättre. Jag vet faktiskt inte hur många gånger ett barn har ringt på vår dörr i dag och sedan lekt här en längre eller kortare stund. Och jag vet inte hur många gånger barnen varit ute och lekt, tillsammans och med grannbarnen, men jag gissar på en handfull. Minst. (När jag började skriva det här inlägget för några minuter sedan var jag ensam hemma. Sedan kom Ingrid och en kompis. Och sedan Arvid med en kompis. Så här ser alla dagar ut här. Ibland är vi ensamma hemma, jag och Fredrik. Ibland har vi bara våra egna barn och ibland har vi typ tusen barn. Jag älskar det.)

Vi bor på drömplatsen. På riktigt. Vi fick mer än vi trodde var möjligt. Och jag, som ibland har tänkt att vi verkligen inte väljer Helsingfors för barnens skull, kan känna att det här valet nog passar dem också ganska bra. Jag har svårt att föreställa mig en mer idyllisk plats för en halv barndom. De tror ju att de lever halva barndomen i sommarhuset i Österbotten, så lång är en barnasommar, och vi låter dem tro så.

Den här morgonen. Söndagsmorgon som bäst. Arvid vaknade 5.20. Sedan dess har varken han eller jag och Fredrik somnat om. Det bådar så enormt illa för resten av dagen. Hans humör kommer inte att hålla (har redan brustit typ fjorton gånger) och vårt humör är inte heller stabilt. 

– Men fölåååååååt, säger han irriterat när vi berättar att vi är trötta och sura föräldrar då vi blev väckta mitt i natten. 

Men just nu hjälper det ju inte alls. Det är märkligt med förlåt. Världens bästa ord, ju. Men ibland bär det bara inte. Speciellt inte när det sägs med stor irritation och noll vilja till bot och bättring.

– Det hjälper inte, säger också Ingrid efter sitt möte med förlåt. Också hon trött och sur. 

– Hjälper en kram då? föreslår den lilla som alltid vill reda ut konflikter. 

– Nej, säger Ingrid. 

– Hjälper det om du får sista rostbröden då? 

Jo, det hjälper. Ju.

Och den minsta av oss ger sig själv och livet en applåd. En konflikt mindre i världen. 

Han är inte långsint. Inte mot sig själv och inte mot andra. Morgonpigg, tyvärr. Men inte långsint.

  

”Vi har inte gjort något olagligt!” ropar människor som kopplas ihop med Panama. 

Nehej, kanske inte. Men ni har gjort något omoraliskt och sist jag kollade var människan en varelse som hels vill hålla sig på rätt sida om just den gränsen. 

Man får tycka precis vad man vill om vårt skattesystem och varje gång vi går till val har vi en utmärkt möjlighet att visa vad vi tycker. Men att i protest fiffla med skatter och pengar har aldrig varit ett tillåtet sätt att uttrycka sitt missnöje på. 

Det suger säkert att vara rik ibland, ja. Men knappast är alternativet heller speciellt mycket roligare.

Egentligen hatar jag det. Få saker rubbar min vardag lika mycket. Sällan känner jag mig så maktlös. Aldrig någonsin är det roligt. Jag pratar om när barnen bråkar.

Men, jag erkänner; om jag är mätt och utvilad och balanserad så finns det en aspekt som jag gillar i det. Jag gillar att de ser varandra som jämlikar. Jag gillar att Ingrid uppenbarligen inte ser sig som den stora som måste ta hand om sin bror. Jag gillar att Arvid uppenbarligen inte ser sig som den lilla som inte har en chans. De kan båda bjuda upp till en fight och de kan båda tacka ja.

Jag tänker att hon bevisligen tar honom på allvar. Trots att han är mindre. Och att det ju alltid finns något starkt och vackert i att bli tagen på allvar.

De är en bra grupp. Dagligen slår det mig. Att jag är så glad att de har varandra. Att den andra med stor sannolikhet är det finaste de har. Och trots att min ursprungsvision för en familj sprack ganska tidigt så kan jag tycka att det ju blev ganska bra så här också.

Syskonbråk illustreras här med två år gammal påskbild. Redan då togs han uppenbarligen på stort allvar. Ingen som inte tas på allvar får ju dymmelonsdagspass.

Gårdagens mest delade artikel i mitt flöde var utan tvekan den om den unga Kokkola-pastorn som blev misshandlad en marsnatt utanför sitt hem. Jag kände tusen saker. Det kliade i fingrarna och snurrade i huvudet. Jag bara måste skriva. Men sedan lät jag bli. Tänkte att min åsikt nog väger alldeles för lätt eftersom den misshandlade pastorn och jag delar tro. 

Men nu har jag ångrat mig. Min åsikt må väga vad som helst. Här kommer den i alla fall. 

Det är förkastligt. Vidrigt. Äckligt. Att den unga pastorn blivit utsatt för hot lika länge som han varit pastor är på inget sätt okej. Att han vaknar misshandlad mitt i natten utanför sitt hem är fruktansvärt. Att han nu har livvakt när han åker runt och berättar om Jesus är ju helt absurt. Att det finns ordningsvakter på mötena i hans församling är… Hur hamnade vi här? 

Sanningen är ju att det inte finns något svar. Inget jag nöjer mig med i alla fall. Och jag får utslag av kommentarer som antyder att han had it coming. Han må vara hur kontroversiell som helst – ingen får hota honom. Han må vara hur provocerande som helst – ingen får misshandla honom. Han må vara ute och cykla teologiskt (jag tar inte ställning till det) hur långt som helst – ingen får skada honom.

Han är en människa. Hans värde är därmed heligt och okränkbart. Ingen får hota. Ingen får misshandla. Ingen får skada.

Och vi får aldrig någonsin börja tycka att människor får skylla sig själva när våldet varit framme. 

Vi var exakt lika långa enligt hälsoundersökningen i gymnasiet. 176,5 centimeter. Och vi hade samma favoritchips. Taffels räfflade neutrala. Och vi ville ha dem utan dipp. Så vi drog den självklara slutsatsen; om vi inte träffar någon annan så tar vi varandra. Och vi kallade varandra för varandras blivande. Ifall att.

Sedan kom Fredrik. Jag träffade någon annan. Och den man som en gång var min blivande man blev min före detta blivande man. Han var sedan en av huvudarrangörerna för min svenhippa några veckor innan jag stod brud. Och i dag är han den av mina gymnasiekompisar som jag har mest och närmast kontakt med.

Fantastisk är han. Begåvad, rolig, varm, godhjärtad. En sådan som skapar stämning i det rum han befinner sig i. En sådan som bygger gemenskap. Jag tänker ofta att jag valde ett utomordentligt bra reservalternativ då det begav sig i gymnasiet. Och jag undrar nyfiket vem som ska få lyckan att bli hans första alternativ. För lycklig kommer hon att vara.

Tack för att vi fick ha dig hos oss en dag och en kväll och en natt. Det är gott att du finns.

Bilen på reparation. Igen. 800 euro. Igen. Vår första tanke är att flytta över från sparkontot. Igen. 

Vår andra tanke är att inte flytta över från sparkontot utan bita ihop och försöka klara det ändå. Leva tre och en halv vecka på lika många hundralappar. Går det?

Andra tanken vann. Som den så ofta gör. Så nu testar vi.

Vi är drygt halvvägs in i projektet och hittills verkar det möjligt. Jag avlägger rapport när vi kommit ut på andra sidan. I dag konstaterar jag bara att jag i sanning är en människa som är allt eller inget. Och att jag är en människa som ofta inte vill det jag egentligen vill och som därför behöver hjälp på traven av system och regler och projekt. Det var hångel-december. Det var köpstopp i januari och februari och nu är det leva på hundra euro i veckan. 

Jag ser ju charmen i allt. Och jag ser också charmen i inget. Det är det där gråa i mitten som jag inte riktigt kommer överens med ännu. Någon dag ska jag. Men i väntan på den dagen tvingar jag mig till inget ibland eftersom det inte går att hoppa från allt till allt.

Det är fint att välja bort. Det är en lyx att få välja bort, att inte borta ständigt tvingar sig på en.

  

Jag och Fredrik går på föräldrakurs den här våren. 

– Det behöver ni inte. Ni är redan världens bästa föräldrar, sa Ingrid. 

Som på beställning, sa hon det. Men det kom från hjärtat.

Nu i efterhand tror jag hon ändå är glad att vi går. Vi får äta middag med andra barnfamiljer varje onsdag och när vi föräldrar sedan vänder och vrider på föräldraskapets höjder och dalar får barnen leka med andra barn och fantastiska och engagerade barnvakter.

Alla vinner.

Redan efter kurstillfälle ett bestämde vi oss för att börja med något nytt i vår familj. En kväll i veckan ska alla vara helhjärtat tillsammans och göra något roligt. Barnen taggade direkt. Förstås. Och Arvid kom på namnet; familjemys. 

Eftersom Fredrik har ett kisi-jobb (som vi faktiskt älskar just nu) är det svårt att köra samma kväll varje vecka. Men en kväll går alltid och det är det viktiga för oss. 

Regler för familjemys: 

1. Bara familjen får vara med. 

2. Ingen får hålla på med någon skärm. 

3. Alla måste vara hjälpsamma och alltid säga ja om någon ber om hjälp. (Den här regeln kom Ingrid på en gång när hon inte orkade bära sin ryggsäck.)

Se det här som ett tips från en som går på kurs. Inför familjemys i din familj. Redan i dag. Helst i går. Hela familjen bara älskar familjemys. Ingen gång har det gått helt som på Strömsö, men alltid lite ditåt och det räcket faktiskt mer än väl. 

  
Den här bilden är tagen på vårt första officiella familjemys. Vi hade vinterpicknick i lekpark. Vi hade nästan hunnit fram till parken innan hungriga barn krävde servering. Och vi hade nästan hunnit duka fram serveringen innan Arvid kissade ner sig. Så då åt vi några vindruvor, tog den här bilden för att föreviga och sedan gick vi hem. Körde picknicken i vardagsrummet och byggde pussel. Alla var nöjda. 

När jag stiger in i duschen vet jag att hon har varit där. I världen finns bara två personer som duschar lika kallt som jag. Båda är mina systrar. Alltid annars måste jag börja med att skruva ner vattnets temperatur. Nu får jag skruva upp det. Och det gör mig lycklig. För det betyder att hon är hos mig. 

Att hon är hos mig betyder också att vi snart ska öppna vår tredje påse ostbågar sedan i går på eftermiddagen. Och att jag är ute och springer en lördag efter åtta på kvällen för att det sällskap jag drömmer om alla andra dagar plötsligt finns tillgängligt. 

Att hon är hos mig betyder också att någon uppskattar de av mina egenskaper som inte ens Fredrik riktigt orkar med. I går när jag spontant gick lite krabbgång på vardagsrumsgolvet och Fredrik kanske dissade eller kanske bara ignorerade så uppskattade hon. Och det känns ju fint. Ett annat exempel: Fredrik tycker inte att jag ska börja jobba deltid för att kunna satsa mer på min joddling. Han tycker att jag satsar lite för mycket redan nu, men jag tror att min syster skulle visa större förståelse.

Allt är helt enkelt lite bättre när hon är hos mig. Och nog är det ju onaturligt att bo så långt ifrån en människa som alltid har funnits. Jag minns ingen dag utan henne. Det är få människor jag kan säga så om. 

Människor tycker inte det är det minsta konstigt att jobb får avgöra var man bor. Eller huspriser. Eller närheten till egna föräldrar och barnens mor- och farföräldrar. Däremot tror jag många skulle tycka det var konstigt om man lät en systers hemort avgöra ens egen. 

Det tycker jag är konstigt. Att det skull ses som konstigt, alltså.

  
Systrar. En så sjukt bra uppfinning. 

Den nya prinsen ska heta Oscar Carl Olof Kent, läser jag. Förtjust. Och berättar jag för min syster (ja, hon är här och jag bor på moln). Lika förtjust. 

– Men Amanda, det är ju ett aprilskämt, säger hon. Inte alls speciellt förtjust.

Och jag kommer ihåg exakt varför jag i dag ogillar första april. Och varför jag som barn hatade första april.

Vi som spontant vill lita på folk borde få vara lediga första april. Vi som friar hellre än fäller till och med den första i fjärde borde få ta paus från ett samhälle som vill busa till det lite.

Jag är inte stolt över att jag gick på namnet Kent, men jag skäms faktiskt inte heller. Livet är för kort för att jag ska orka skämmas för att jag tror att de svenska kungligheterna är mer nytänkande än de är. Som barn skämdes jag däremot massor när jag gång på gång på gång trodde att människor sa som det var. Till och med på första april. Vi räknade ibland vem som blev lurad flest gånger den dagen och fast jag lurade ner mitt antal lite låg jag alltid högt upp på den listan. 

Att vara lite lättlurad är ju ingen dödssynd. Jag tycker bara det är sorgligt att det kändes så när jag var liten. 

Just den här första aprilen var ändå lätt att gilla. Firade en älskad väns trettionde födelsedag och fick eftermiddagshänga med min syster. Och en stund fick jag till och med tro att prinsen i grannlandet ska få heta Kent i fjärde namn. 

Bra dag.