Jag älskar de här människorna mer än livet självt, men i det liv vi lever nu går det inte en dag, sällan ens en timme, utan att jag längtar desperat till ett liv där jag ser lite mindre av dem. Eller i ärlighetens namn: tre av dem. Och om vi ska vara riktigt brutalt ärliga så är det nog den där ena som det blir väääldigt mycket tid med nu.

Folk frågar ofta hur vi klarar hemskolan. Svaret är att vi klarar den oerhört bra. Folk frågar betydligt mer sällan hur vi klarar hemdagiset trots att det ju nog är det som knäcker absolut mest. Hilde är ljuvlig. Jag är SÅ svag för henne. Men hon är bara tre år och måste ju få vara bara tre år med allt vad det innebär också fast hon plötsligt inte är på dagis trots att hennes föräldrar ändå ska jobba.

Jag gör mitt absolut bästa för att inte vara arg på henne bara för att hon är tre år. För det är orättvist av mig.

Och jag gör mitt absolut bästa för att inte vara arg på mig själv de gånger jag misslyckas. För det är mänskligt av mig.

Ikväll stavar jag till halvfullt glas genom att konstatera att det ju faktiskt går lite smidigare och lättare hela tiden. Och genom att se fram emot att det nu blir två kortare veckor.

Vi hade båda grå tröja och håret i knut mitt på huvudet. Hade sökt oss till en så tyst och avlägsen del som möjligt av våra hem fulla av barn för att få tala något sånär ostört med varandra idag.

Hon är något av det absolut svåraste med att flytta från Helsingfors och hon har varit något av det absolut bästa med att mitt nuvarande jobb så ofta fört mig tillbaka dit. Numera förs jag ju ingenstans och saknaden är enorm.

Så det var väldigt värdefullt att få tala en och en halv timme med henne idag. Nästan två. Nästan ostört. Nästan som vanligt.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag börjar veta vad jag behöver för att klara den här tillvaron med tillräckligt mycket förstånd i behåll. Tillräckligt många träffar med vänner på de sätt som är möjliga står väldigt högt på min lista. På den finns också minst 10 000 steg per dag. Tre länkar i veckan och så mycket skön- och själlitteratur som bara ryms in. Och en kort sväng utomhus senast vid lunch.

Vad finns på din lista?

Jag är väl som alla andra. Hade verkligen hoppats att den här undantagstiden skulle bli hyfsat kort eftersom den las in hyfsat tidigt. Så jag är väl nu som alla andra lite besviken. Eller mycket. Den här våren, vår första på vår hyfsat nya hemort, blir helt klart en annan vår än den vi hade hoppats på.

Men jag är väl också som många andra. Ytterst medveten om att det idag är en ren lyx att få tycka att det här läget är irriterande och tråkigt och tungt och slitsamt. Alla vi som inte behöver vara riktigt oroliga för vår egen eller en riktigt näras hälsa är vinnare nu. Alla vi som får lita på att lönen fortsätter komma får klaga med väldigt liten röst. Det här är ingen drömtillvaro för någon enda av oss, men det är inte heller en mardrömstillvaro för alla.

Vi må alla påverkas av samma fenomen just nu, men vi påverkas väldigt olika av det.

Jag tackar aktivt varje dag. Varje dag. Också varje coronadag. Kanske speciellt varje coronadag. Det må vara ett lite präktigt sätt att leva, men det är ett sätt jag aldrig någonsin tänker överge. Också i den här irriterande och tråkiga och tunga och slitsamma tillvaron glittrar det nämligen till någonstans varje dag. Om jag väljer att fokusera på det glittret glittrar det ännu mer. Den som övar sig i att leta efter glitter blir allt bättre på att hitta det.

Och det vill jag vara bra på. Jättebra faktiskt.

Du kanske trodde att det här var en helt vanlig coronatorsdag i april, men du trodde fel. Idag är det den internationella barnboksdagen och jag tycker det ska sägas. Inte har vi precis firat med serpentiner och tårta här heller, men alla dagar som lyfter fram böcker och läsning är bra dagar i min bok.

Ett litet tips. Samma dag som vi fick veta att skolorna skulle stängas bestämde vi oss för att ge barnen en läsutmaning under undantagsläget. Utan vanlig skola och hobbyer har de plötsligt enormt mycket mer tid än vanligt och vi ville göra vad vi kunde för att en del av den tiden skulle ägnas åt läsning. Så vi bestämde att den som fram till påsk läste minst 15 böcker skulle få en stor belöning. Och att den som läste fler än jag skulle få en ännu större. (Jag inser nu att jag faktiskt måste skärpa mig om jag ska hinna läsa fler än 15.)

Det fungerar! Båda barnen läser nu klart mer än vanligt och en kväll utbrast Arvid:

– Jag älskar att läsa!

Det gör han nog inte, men det var en fin stund i alla fall och kanske nästan lite sant i just den stunden. Grejen är ju den att läsning är krävande och svårt i början och Arvid är trots allt en hyfsat färsk läsare. Det tar många, många timmar att få ett läsflyt och för vissa av oss tar det ännu fler. Det finns inga genvägar. Och jag är lite orolig att det nu när skolorna är stängda finns barn som ramlar mellan lässtolarna. Om du har ett barn i din omgivning som kämpar med läsningen vill jag bara hälsa att nästan alla lagliga medel är tillåtna i kampen för att det barnet ska hitta läsningen. Så viktigt är det. Så avgörande är det.

– Hilde, vad har du ritat?

– Det är Firmino som spelar fotboll.

Googla om du måste.

Har jag sagt att jag älskar henne? Att hon är så festlig att jag inte vet vart jag ska ta vägen?

Jag skulle kunna skriva en roman om hur det känns med 13.5, men den romanen tar vi en annan dag. Istället skriver jag en liten glimt om Hilde.

Hon är vårt mest litterära barn hittills. Ingen annan har varit en lika outtröttlig läsare. Ingen annan har burit omkring på böcker på samma sätt.

– Jag ryms inte i min säng, klagade hon ikväll när hon skulle sova.

Rimligt. Hon hade ett tjugotal böcker, ett tiotal mjukisdjur och en docka i sängen. Förutom det hyfsat vanliga täcke och kudde.

– Ja. Du har ju rätt mycket grejer här. Ska jag ta bort böckerna? frågade jag.

Hon tittade på mig som om jag hade föreslagit att vi kunde lösa problemet genom att lägga in en chokladfontän i sängen.

– Nej, sa hon bestämt.

Och började ösa ur mjukisdjur. Och kudden. Men böckerna blev kvar. Hellre sover man på tjugo böcker än en kudde. Den människan har prioriteringarna i skick.

Jag är inte på något sätt missnöjd.

Jag ber oftast med mina egna ord, men jag ser en enorm styrka i att kunna be också med andras. När mina egna ord tar slut och inte räcker till gör det gott att få vila i de böneord som någon annan redan uttalat.

En av mina bästa böner är den som kallas sinnesrobönen. Den går så här:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

Den bönen är alltid rätt, men sällan lika rätt som i coronatillvaron 2020. Att få be den nu är stort, att stundvis uppleva att man blir bönhörd när man ber den är ännu större.

Amen.

I måndags hade vi vår bästa undantagsdag hittills. Idag slog vi nytt rekord. Vilken dag. Det fanns stunder, ibland till och med ganska långa, när jag glömde att det vilar en mörk coronafilt över hela världen. En av mina glömskestunder var när vi handlade mat, men sedan påmindes jag den hårda vägen när Hilde började hosta och samtidigt valde att säga corona högt för sig själv. Hon fick genast gå ut ur butiken med en förälder.

Jag vet inte hur du gör för att göra det här, men jag vet att jag försöker göra så mycket som möjligt så vanligt som möjligt. Jag springer mina tre gånger. Jag läser så ofta jag kan och alltid när jag somnar. Jag söker frid. Jag försöker sluta slösurfa klockan nio. Jag håller kontakt med mina människor. Allt för att livet ska kännas åtminstone lite bekant. För det här är inte bara en dag eller två eller fyra. Det pågår längre än så och då behövs något som känns lite bekant.

Hur länge det här pågår vet jag inte. Men jag vet att det tar slut någon dag och nu gör vi vad vi kan för att så många som bara möjligt ska få vara med också den dagen.

Fredag. Äntligen. Denna märkliga vecka nummer två.

Om du också har varit konstant lite frustrerad och stressad och irriterad. Om du också har tyckt att livsutrymmet varit lite för litet. Om du också har insett att du får slå knut på dig själv gånger tusen för att kunna utföra ett jobb värt namnet hemifrån samtidigt som alla andra också är hemma. Om du också har låtit en del av din frustration och stress och irritation gå ut över dem du älskar allra mest…

… så säger jag inte att det är okej. För jag vet inte om det är det. Men jag uppriktigt både hoppas och tror. Tänker att barn överlever krig och nog säkert överlever det här också. Och jag säger att du är mänsklig och normal och har en ödessyster i mig. För det vet jag.

Det gör gott med veckoslut. Fredriks lediga kunde inte komma lägligare.

Jag borde ha somnat i en stuga i Vuokatti ikväll. Med min familj och våra bästa vänner. Vi bokade vår resa i september och har sett fram emot resan lika länge. Men nu blir det förstås inte så. Nu somnar jag i mitt eget hem. Med min familj och utan våra bästa vänner.

Den drunknar ju lite i mängden, vår resa. Det är så mycket som blivit inställt och inte blivit av. Så mycket av det vi sett fram emot som fått ge vika. Ibland tänker jag att det är bland det svåraste av allt just nu; att inte få se fram emot, att inte kunna planera, att inte våga räkna med. Jag är en vän av överraskningar, men en ännu större vän av det planerade och förväntade eftersom minst halva mitt nöje är att få se fram emot nöje.

Men vet du vad? En torsdag i november borde jag somna i en stuga i Vuokatti. Med min familj och våra bästa vänner. November. Jag tror jag får se fram emot, kan planera, vågar räkna med.

Den insikten blev en ljuv påminnelse om att det här inte varar för evigt.