Vi skriver 15 april i coronans år 2020 och så här såg det ut när jag tittade ut genom köksfönstret på morgonen.

Sedan kunde det liksom bara bli bättre. Och vet du vad? Det blev bättre. Snön förstod till och med att börja smälta till sist.

Idag trodde jag stundvis att vi faktiskt börjar hitta ett hyfsat hållbart sätt att hantera den här märkliga tillvaron på. Om någon hade sagt i början av mars att jag och ibland också Fredrik ska jobba hemifrån i flera veckor samtidigt som alla barn är hemma hade jag sagt att det är omöjligt. Och under veckorna som gått har jag många gånger tänkt att det ÄR omöjligt. Men idag trodde jag faktiskt att det är möjligt. Fråga mig igen imorgon. Kanske.

Hoppas du också får tro lite idag. Alternativet är så bottenlöst tungt.

För mig är det viktigt att komma ihåg att inte heller coronan drabbar oss rättvist, för faktum är att få saker är lika osympatiska som lyckligt lottade människor som hävdar att läget är rättvist. Vi som har dragit långa strån nu ska vara väldigt försiktiga med att påstå att rättvisa råder.

Samtidigt som jag flera gånger varje dag påminns om det långa strå jag själv sitter med just nu, så är jag irriterad flera gånger varje dag över att läget är som det är. Det var ju ingen av oss som ville det här och en massa saker suger med den tillvaro som råder. Men också nu går det alldeles utmärkt att hålla fler än en tanke och fler än en sanning i huvudet samtidigt. Mina tankar och sanningar:

1. Det här är jobbigt. Jag avskyr det här. Jag är dålig på det här. Det här är tråkigt.

2. Många, många andra har det mycket, mycket värre. Mitt jobbigt och tråkigt är trots allt bara jobbigt och tråkigt. Inte farligt.

Allt och alla sätts ju på prov nu, det är väl därför vi kan frestas tro att det är rättvist. Men de prov vi utsätts för är olika svåra. Jag fick ett ganska lätt prov, faktiskt. Och när jag tjuvkikar på andras prov så skäms jag lite för att jag trots det svarar så fruktansvärt dåligt och fel på vissa uppgifter.

Jag vill ändå tro att det här är sådana prov som vi faktiskt kan hjälpa varandra med. Du som har för svåra uppgifter framför dig, fundera på vem du kan be om hjälp. Och du som klarar ditt eget prov galant, kolla vem i din närhet som svettas just nu. Det här provet rättas inte enligt Gauss kurva, den enas bröd är inte den andras död. Alla kan bli godkända. Alla kan till och med bli mer än så. Om vi hjälper varandra.

Betydligt fler än en gång under de senaste veckorna har jag hört någon säga att coronan är en så skönt rättvis fiende. För att den drabbar alla. Nu spelar det liksom ingen roll vem vi är, vi sitter alla i samma båt.

Men jag köper inte det. Coronan är inte alls en rättvis fiende. Någon tillhör en riskgrupp, någon annan gör det inte. Var är rättvisan då? Någon har förlorat sitt jobb, sitt företag, sitt livsverk, en annan sitter säkert. Var är rättvisan då? Någon är tryggare hemma än någon annanstans, någon annan otryggare. Var är rättvisan då? Någon har ett hem byggt av skratt och gemenskap och värme, någon annan ett hem byggt av tystnad och ensamhet och kyla. Var är rättvisan då? Någon har en motiverad och självgående distanselev hemma vid köksbordet, någon annan en ovillig och osjälvständig. Var är rättvisan då?

Så nej. Vi slåss inte mot samma sak. Vi slåss liksom bara mot samma orsak. Och det är faktiskt två helt olika saker.

Däremot slåss vi för samma sak. För att så många som möjligt ska överleva. För att skadorna ska bli så små som möjligt. För att såren ska läka så snabbt som möjligt. Och det finns en styrka, till och med en gemenskap. i det. Men vi betalar sjukt olika mycket för den kampen. Inte sällan betalar de som hade minst från början mest. Och det finns ingen rättvisa i det. Alls.

Den här dagen är världens bästa dag. Den här dagen är hopp och ljus och seger. Döden har inte sista ordet. Mörkret är inte starkast. Störst av allt är kärleken.

Jag tror vi behöver den påminnelsen varje år och jag tror att vi behöver den ännu mer än vanligt just i år. I år har vi blivit så smärtsamt medvetna om hur små vi människor i slutändan är. Så där till vanlig vardags är det kanske lätt att tro att vi har kontroll men i år köper vi inte den illusionen. Så här till ovanlig vardags vet alla att allt kan hända när som helst och att världen som vi känner den kan vändas upp och ner på bara någon vecka.

Jag älskar att få tro att en god och kärleksfull Gud bär oss alla genom allt. Också nu. Att han älskade världen så att han gav den sin enda son. Att få tro det idag är det stort. Att få tro det alla andra dagar också är större.

Glad påsk!

Imorgon är det äntligen påsk. Det var en gång tid när jag hoppades att skolorna skulle öppna igen efter påsk, att samhället skulle vakna till liv igen med Jesus själv, att uppståndelsen i år skulle skrivas med ett stort U och liksom kännas i hela vårt land. Nu blir det ju inte så. Nu blir det snarare så att den fasta som blev vår vare sig vi ville den eller inte får en lång fortsättning. Minst en månad till fortsätter vi så här. Med mindre. Med färre. Med annorlunda.

Lika lite som självvald fasta är bara dåligt är påtvingad fasta det. Ingen av oss ville corona, men också mitt i det här eländet finns det sådant som är bra. Till och med sådant som är bättre.

Det här är bättre i mitt liv nu:

1. I januari-februari i år hade vi en intensiv period på fyra veckor när vi behövde barnvakt nio gånger kvällstid eftersom våra jobb krockade så ofta. Nu har vi inte behövt barnvakt på över en månad. Det är en bra sak.

2. Överlag finns det ett lugn över vardagskvällarna som jag älskar. Vi har mer tid tillsammans. Dagtid när alla ska jobba och göra uppgifter är det inte bara roligt, men kvällstid. Inga hobbyer. Inga jobbgrejer. Det blir liksom inga kluriga vardagspussel efter fem på eftermiddagen, senast i det skedet är bitarna i vårt pussel väldigt få.

3.

Jag kom faktiskt inte på något tredje som är bättre nu. Inte sådär på allvar. Men de två som finns är stora.

Vad är bättre i ditt liv nu?

Jag kan inte påstå att jag har suttit vid korsets fot hela den här långfredagen. Det blir ju sällan så i den livssituation som är min. Fredrik var i kyrkan hela förmiddagen och ensam med tre barn blir det rätt lite fokus på Kristi lidande och rätt mycket fokus på att minimera sitt eget. Det gick bra.

Men på kvällen tog jag en promenad. Ensam. Bara jag och Jesus, liksom. Jag lyssnade på långfredagsgudstjänst från gamla grannförsamlingen i Helsingfors och när jag kom hem igen satt jag på gården och lyssnade på För att du inte med Mrs Bighill singers. Det gör jag varje långfredag. Varje. Ingen sång får mig att förstå lika bra. Ingen sjunger den lika bra som de. Youtuba och lyssna själv.

Läs mer »

Jag är alltid i kyrkan på skärtorsdagskväll. För mig är den här dagen den starkaste gemenskapsdagen. Tänk att Jesus tvättade lärjungarnas fötter. Tänk att han delade sin sista måltid också med den lärjunge som han visste att skulle förneka honom och med den som han visste att skulle förråda honom. Platserna runt bordet med Jesus är verkligen inte platser vikta för de perfekta och tillrättalagda. Också jag ryms med. Också du ryms med.

Ikväll fick jag inte fira nattvard med min nya hemförsamling och det kan jag verkligen sörja. Att jag inte fick ta del av den gemenskapen. Samtidigt är jag glad över att jag just den här skärtorsdagskvällen har fått ta del av andra gemenskaper. Jag har fått vara lite i min nya hemkyrka, lite i min gamla. Jag har fått vara lite i min systers och lite i min norska väns. Och det har varit lite fint att så konkret få se det vi alltid egentligen vetat; att kristna över hela världen samlas just den här kvällen för att minnas den sista måltiden som också är den första nattvarden.

För oss som har minst halva hemmet i kyrkan blir det här en annorlunda påsk, men den behöver inte vara bara dålig. Också för den som inte ser kyrkan som ett vardagsrum kan det här bli en annorlunda påsk. Tröskeln in i kyrkorummet har kanske aldrig varit lägre än nu. Ta ett kliv över och se vad som händer.

Jag antar att du inte får den påsk du hade sett framför dig, det tror jag ingen av oss får. Men vi får en påsk och vi får helt enkelt leta efter det goda med den påsk som blir samtidigt som vi får sörja och sakna den som inte blev. Må du få hitta det glada och goda i den påsk som blir din.

Idag finns det kanske bara en berättelse du behöver ta del av. Och den kan du läsa här.

Hon på bilden är min kära vän. Han på bilden också. Vi hör ihop med dem och det gör mig så glad.

De här två är levande bevis på att det inte finns någon rättvisa. Det värsta tänkbara kan drabba dig och sedan kan det drabba dig igen. Det finns inget sådant som att plågor och lidande fördelas jämnt, ingen av oss kan veta när vi har fått vår beskärda del.

Men de här två är mest av allt levande bevis på att kärleken är starkast av allt. På att två människor kan bli varandras på många olika sätt. På att den som vågar säga ja kan vinna allt.

Det här är min helt sanna favoritberättelse.

Är det möjligt? Hände det här? Rekorddag igår OCH rekorddag idag!

Också idag har Fredrik nämligen varit ledig och jag tänker att de föräldrar som just nu har en föräldraledig partner hemma kanske är de verkliga vinnarna i den här märkliga tiden. Samtidigt som jag hoppas att de förstår att den föräldralediga måste få fullkomligt bada i egentid sedan när jobbet är avklarat. Också idag fick jag jobba fokuserat och ostört. Overkligt skönt. Dessutom på ett så gott som helt folktomt kontor med en kär vän. Det var verkligen inte synd om mig.

Samtidigt… Nog är det ju lite trist att inse att de dagar som varit mina bästa undantagsdagar hittills har varit de dagar då jag fått mest tid utan barnen. Får man ens känna så? Liksom?

Jag vet inte om man får, men jag gör det. Och jag tycker det är så befriande att jag vågar erkänna det för mig själv. För det betyder att jag i grunden är trygg som förälder. Jag vet i slutändan att jag och min kärlek räcker till. Jag är verkligen inte en perfekt förälder, men jag är en tillräckligt bra. Och tillräckligt bra är ju faktiskt tillräckligt bra.

Ikväll tänker jag på alla de föräldrar som just nu känner sig dåliga. Som somnar med skuldkänslor och dåligt samvete för att allt inte blev som tänkt och planerat idag. Heller. Som försöker leva upp till alldeles för högt ställda förväntningar och krav. Som inte kan skratta åt sina egna tillkortakommanden. Som inte kan se kall knackkorv som en rimlig lunch. Som inte kan leva med att allt just nu blir lite dåligt. Som inte har landat i att tillräckligt bra är tillräckligt bra.

Må just du få höra en röst som säger att du och din kärlek räcker till. Må du kunna lyssna på den rösten. Må du våga lita på den.

Må du också förmå skratta om ditt påskgräs 2020 också ser ut så här på tisdagen i stilla veckan. Det krävs ju nog ett mirakel i stil med den första påskens för att det här ska bli till något.

Coronalivet når nya höjder! Idag har lätt varit den bästa dagen hittills. Och ja, jag kommer att fortsätta skriva om varje gång den här dalavandringen når något som påminner om höjd.

Framgångsreceptet: att få jobba hyfsat ostört medan Fredrik är ledig. Mellan 7.15 och 15.30 fokuserade jag helt och hållet på jobbet. Någon gång kom Arvid in mitt i ett möte och låg tyst och lyssnade. Någon annan gång kom nudist-Hilde in. Men det var Fredrik som tog alla frågor. Alla hungerskänslor. Alla önskemål. Alla krav. Alla syskonbråk (jag vet inte hur det är med era barn, men våra har inte förstått att sluta bråka bara för att undantag gäller).

Och det gjorde mig så gott. Är det så här det är att jobba i vanliga fall? Ljuuuuvligt.

Men inte ens bästa dagar går ju helt smärtfria. I skrivande stund är klockan 22.31 och jag tror att högst ett (antagligen noll) barn sover. Ett annat kom just ut ur sitt rum och konstaterade lugnt:

– Mamma och pappa. Jag vill säga två saker. 1. Att jag är hungrig. 2. Att jag aldrig mer tänker tala med någon av er.

Jag är alldeles för lycklig för att bry mig. Godnatt på det då.