Missförstå mig rätt nu. Jag tycker naturligtvis att folk ska följa rekommendationer och överenskommelser. Vi gör ju inte det här för att det är roligt utan för att det är viktigt.

MEN. Jag måste erkänna att jag samtidigt tycker att det är lite fint att ungdomar vill okynnesträffas i gäng. Det bevisar så tydligt att den där kontakten som är möjlig utan att vi faktiskt ses ändå inte räcker till. Inte ens för dem som är mest digitala av oss alls. Att vi människor behöver och vill ha också något annat än det digitala och nätbaserade. Att det händer något när vi möts på riktigt som inte riktigt händer när vi möts på andra sätt.

Igår fick vi besök av bästa vänner. Vi har förstås talat på telefon och facetime tidigare under undantaget, men nu behövde vi liksom lite mer. Så vi satt och småfrös ute på gården under sovsäckar i brist på filtar. Vi drack te, vi åt glass. Vi pratade. Vi skrattade. Vi höll avstånd. Samtidigt som vi var nästan nära.

Jag längtar efter fler riktiga möten. Med dem och med andra. För vi behöver det. För jag behöver det.

Hilde såg en gång i en katalog en bild på en docka med glasögon.

– Den har glasögon! Som jag! utbrast hon lyckligt.

Och idag när hon och jag och Fredrik morgonmyste konstaterade hon:

– Jag vill att mamma eller pappa också får glasögon. Som jag.

Om jag någon gång blir en sådan som bär glasögonbågar utan styrka så vet du varför. Det är viktigt att få känna tillhörighet och delaktighet. Att någon är som jag.

Jag tänker, som så ofta, på hur viktigt det ändå är med representation. Att alla barn ska få läsa böcker och se filmer där någon ser ut och är som de.

Den här texten kommer inte att gå till historien som välskriven eller viktig. (HUR taggad är du på att läsa vidare nu?) Det är bara fem spretiga tankar om hur det kändes just den här dagen.

1. Jag älskar min ursprungsfamilj. Idag har jag och mina tre systrar firat min mammas födelsedag med kalas på teams. Vi skrattade mycket. Jag älskar att höra ihop med dem.

2. Hilde är oerhört festlig. Hon må ha utvecklat ett riktigt taskigt sömnmönster nu i coronis (somnade först efter ett igår) men resten av tiden är hon en sådan pärla att det nästan – men bara nästan – är förlåtet. När hon blir riktigt arg, vilket hon blir flera gånger om dagen, tar hon till sitt hårdaste hot.

– Mamma, nu kan jag tyvärr inte komma på ditt kalas. Det är helt omöjligt.

3. Den här veckan har varit den bästa coronaveckan hittills för mig personligen. Fest och gamman!

4. Jag tror jag är kär i vår regering. Har misstänkt det länge, men efter dagens frågestund och chattstund med barn är jag i princip helt säker.

5. Å andra sidan bara vet jag att jag är galet kär i Fredrik. Tycker lite synd om alla som inte får leva coronaliv med just honom.

Den här selfien tog jag för exakt ett år sedan.

Jaha? tänker du nu. Intresseklubben antecknar, liksom. Som en pojke jag tyckte var snygg och spännande när jag var fjorton sa en gång när jag försökte berätta något. (Han tyckte inte att jag var snygg och spännande, om vi säger så. Intresseklubben antecknar. Igen.)

Den här selfien tog jag sekunderna innan jag gick in på en arbetsintervju och jag skickade den till min barndomsfamilj på whatsapp.

Jag hade kommit i jättegod tid och steg av spårvagnen precis utanför redan en halvtimme innan intervjun började. Jag satt på hållplatsen och läste Mats Strandbergs ”Slutet” och var samtidigt både sjukt lugn och sjukt nervös. Så där som man kan vara bara om man de senaste månaderna har gått på fler arbetsintervjuer än fester och fått fler nej än jag fick av honom som jag tyckte var snygg och spännande när jag var fjorton. Jag hade inget att förlora och inget hopp. Samtidigt.

Men jag fick det jobbet! Och jag har varit glad och tacksam varje dag sedan det jobbet blev mitt. I den musikal jag älskade passionerat som barn säger abbedissan i ett skede att när Gud stänger en dörr öppnar Han alltid ett fönster. Ibland kan det fönstret vara roligare, lärorikare och bättre än du någonsin trodde var möjligt.

Älskar att det är så. Älskar det jobb som är mitt.

Plötsligt en av dessa många coronadagar dök den här bilden upp i mitt flöde:

Jag är elva år på bilden. Du känner igen mig eller så gör du inte. Om du kan stava till ordet musikal så känner du åtminstone igen musikalen.

När Wasa teater – den teater som alltid har varit min teater – fyllde 75 år fick jag stå på scen i den musikal som jag hade älskat passionerat i över halva mitt liv. Höjden av min karriär som skådespelare nådde jag tidigt. Så kan det vara när karriärer är riktigt korta.

Trots att karriären blev kort var den viktig för mig. Jag har ofta tänkt på hur stort det var att så tidigt få bli utvald bland så många andra. Att få ett uppdrag, en uppgift.

Jag önskar att alla barn minst lika tidigt får samma upplevelse. Alla varken kan eller vill få den upplevelsen på en scen, men alla kan och vill och behöver få den på något plan. Få bli utvald, få ett uppdrag, en uppgift.

Alla vi som har egna och/eller andras barn och unga omkring oss har ett livsviktigt uppdrag, en livsviktig uppgift i att ge dem den där upplevelsen. Må vi minnas det. Också när tiderna är märkliga.

Om jag var lite låg och ledsen igår? Nej. Mycket. Om det blev bättre av att Ingrid var vaken till ett och Hilde till halv två igår? Nej. Mycket. Sämre.

Men det gick som jag på något sätt kunde ana redan då på småtimmarna när allt var som värst. Nya tag blev verkligen tagna och den här tisdagen har varit öm med min själ. Trots att den också haft sin beskärda del av sorg och smärta.

Någon gång när jag blir stor eller en helt annan person eller bara när det här undantagslivet är över – vad som nu råkar hända först – tänker jag bli en människa som är mindre känslig för dagsform. Men det här är onekligen en mycket avgörande del av min coronastory hittills; att det är nästan helt omöjligt att förutspå hur en dag blir. Det finns helt enkelt alldeles för många själar och humör och sömnskulder för tätt inpå varandra för att det ska finnas några garantier.

Och det är i allra högsta grad tvåsidigt, det här med att det är omöjligt att förutspå. Vi hade ju inte direkt oddsen på vår sida idag med tanke på nattens sömnsaldo och ändå blev dagen mest fin. Ibland är det bästa som finns att det är svårt att förutspå.

Jag har just skrivit ett inlägg om hur det känns denna coronakväll måndag 20 april. Orden tittar tillbaka på mig. Är de faktiskt mina? tänker jag. Känner jag faktiskt så där?

Och så minns jag min regel om att bara skriva om sådant som jag kan hantera. För att skydda mig själv. Så idag fegar jag ur, sparar det egentliga inlägget som ett utkast och tänker att det är en ny dag imorgon. Sällan har dagsform skrivits med lika stort D som nu i undantagslivet och att idag var så här säger verkligen inte att morgondagen också är det.

Snarare tvärtom. O, ljuva nåd i att det snarare är tvärtom.

Så imorgon tar vi nya tag. Imorgon kanske du får läsa det du borde ha fått läsa redan idag. Kanske. Om det blir en riktigt bra dag. Eller så får du läsa något helt annat. Om det blir en ännu bättre dag.

Vi mårar åpå.

Det är många år sedan nu. Sedan den där gången när Fredrik sa:

– Det skulle vara bra om du också städade någon gång så att Ingrid förstår att också kvinnor kan tycka att städning är en bra sak.

Och det är lika länge sedan jag svarade:

– Det lär hon nog förstå ändå.

Sällan är det lika tydligt att två olika slutsatser kan vara lika rätta och rimliga samtidigt.

På den här punkten har det kanske hänt något, men kanske ganska lite. Kunde vi konstatera ikväll när Hilde både förundrat och bestört sa:

– Pappa, idag har mamma lånat din dammsugare!

När v kommer in i Hildes rum vet vi sällan vad vi kommer att mötas av. Ett stök utan dess like är en del av priset vi betalar för att hon är fantastiskt bra på att sysselsätta sig själv, och det priset betalar vi ändå mer än gärna. Hur stökigt det än är så är det ju värt det. Speciellt nu i coronis. Mängden stök kan nästan direkt översättas till mängden ostörd arbetstid.

Men idag kände jag ändå att någon slags gräns passerades när jag kom in i Hildes rum och möttes av det faktum att hon hade klippt sönder två böcker. Till hennes försvar kan jag säga att det var böcker med rätt mjuka pärmar, hon kan ha trott att det var pysselböcker.

Men ändå. Inte okej.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som sänkte blicken.

– Det var inte Hilde. Jag tror det var någon av dockorna, sa hon. (Jag hade sinnesnärvaro nog för att imponeras lite av att hon kanske för första gången använde uttrycket ”någon av” och dessutom på helt rätt sätt.)

Men ändå. Inte okej. Varken att klippa sönder litteratur eller skylla på ”någon av” dockorna.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som plockade upp ett icke-sönderklippt litterärt verk och slog upp en sida till synes på måfå.

– Här står det: ”Det var inte Hilde som klippte böckerna”, läste hon med högtidlig stämma och gav mig en triumferande blick.

Älskade lilla busgryn. Den som lever med henne får vara med.

Idag satt vi igen i det där väntrummet där alla andra barn också har glasögon. Min älskade lilla tappra och jag.

Och jag skulle önska att hon slapp vara där. Så där som jag önskar att hon slapp alla väntrum. Samtidigt: om man återkommande ska vara i väntrum är det här ett ganska bra.

Jag skulle också önska att hon somnar före halv tolv ikväll. Det har hon visserligen inte gjort på fyra kvällar i rad nu, så just den önskningen är stor men hoppet ärligt talat rätt litet.

Mest av allt skulle jag önska att hon får må bra och vara glad. Känna att livet är rikt och meningsfullt. Och när jag bäddade ner henne ikväll – då för över två timmar sedan när kvällen var yngre och hoppet större- tittade hon upp på mig och sa:

– Mamma, det är så skönt att få ligga här i sängen och leva.

Så ja. Egentligen behöver jag väl inte önska mig så mycket mer.